DEN ONDA CIRKELN

Jag ljuger. ”…det kommer uppdateras ganska frekvent så jag kommer ikapp med bloggandet”, sades det. ”Blogga ikapp”, jo tjena.

Dagarna går och jag får inte tummen ur. Så svårt att få minsta lilla gjort. Jag tampas med en trötthet i kroppen då förkylningen fortfarande inte släppt helt. Vissa dagar är jag bättre, andra sämre igen. Snuvig i näsan och ett evigt harklande med halsen. Det känns på huvudvärken att kroppen fortfarande jobbar med förkylningens efterdyningar. Den är liksom annorlunda när jag är förkyld. Mer intensiv och påfrestande, trots att jag nästan är helt frisk nu. Ja, nästan i alla fall. Kroppen kämpar för att hämta kraft, samtidigt som jag försöker täppa igen de hål som jag vet att jag har i energikontot. Frustrationen över röntgen-kallelsen som fortfarande inte kommit. Ovisshet och sorg, ja det tar så fruktansvärt mycket energi. Känner mig även frustrerad över det dåliga stöd som finns idag när det gäller samtalsstöd. För min del är det alldeles för sällan att gå 1 gång á 45 minuter varannan månad för att bearbeta det jag behöver få ur mig. Ännu en gång undrar jag hur mycket tårar man kan ha på lager… Uppenbarligen en hel flod.

I fredags åkte jag och Lotta till Stockholm för att spela in ett nytt avsnitt av Cancersnack. Kroppen vägde tungt den morgonen och jag slumrade på vägen dit. Överlag var det en dag jag bara försökte hålla ihop. Jag kände mig skör. Hjärntröttheten jag har gör mig också frustrerad. Jag vill så mycket men hjärnan låser sig. Formulerandet av meningar gör att jag stakar mig när jag pratar och det är enormt frustrerande när jag sitter i en inspelning. De två senaste har jag innerst inne bara velat börja gråta i studion. Hjärnan hänger inte med och jag backar och blir tyst istället för att säga det jag tänker. Tack och lov att vi är två som gör podden – Lotta har underlättat. Men i nästa steg när vi är klara och på väg hemåt blir jag besviken och irriterad på mig själv. ”Varför sa du det inte, Emma?!” Bannar mig själv, för att ha tystnat och inte riskerat att stamma mig fram i podden. Hjärntröttheten är påtaglig och jag blir som kidnappad i tanken. Kan inte alltid förmå mig att få fram det jag vill ha sagt. Jag måste bli mycket striktare igen med hur jag spenderar mina dagar. Sjuk-veckan har lämnat mig i en ond cirkel. För mycket soffhäng och serier, för lite promenader och bra nätter. Allt som gör att min mentala styrka får sig en törn.IMG_0709Jag måste ta tag i det, för jag känner mig skör. Trodde jag skulle få komma till terapeuten igår men insikten att det dröjer ytterligare en vecka innan jag får komma dit känns tung. Jag behöver prata av mig och ska imorgon ta till mina egna alternativa lösningar. Sämst att det finns så dåligt med samtalsstöd när en bearbetar både cancer och dödsfall… Tar till min egna form av terapi så länge och kommer igång med promenaderna. Ropar på vovven och knyter på mig skorna. Tvinga dig själv, Emma. Tvinga dig, du vet att allt kommer kännas bättre efteråt.

Emma

CANCERSNACK AVSNITT 8

Torsdag och som alltid släpps veckans avsnitt av vår podd Cancersnack. Denna gång gästas vi av vår fina vän Sara. Hon berättar om livet efter att hennes man diagnosticerades med glioblastom – en allvarlig form av hjärntumör. Hon delar med sig av sina tankar med en öppenhet som är beundransvärd. En inställning som imponerar och berör. Berättar om förbjudna tankar som lätt dyker upp som närstående, en ny framtid och om att ta chansen att leva när man kan.17799417_1299213870114816_5248113779112736582_nJag satt tårögd i studion. Mållös och berörd. Att höra henne berätta om hennes och Daniels resa blev oerhört nära min egen med tanke på att Daniel hade hjärntumör. Samma form som mig fast den mest aggressiva graden; 4. Jag känner mig lyckligt lottad (om en nu kan säga så i denna situation) som ”bara” har en grad 2. Samtidigt blir jag fruktansvärt rädd. Rädd att det som hände Daniel ska hända mig. Fast det hjälpte mig också på något vis, att få ta del av Saras story. Hennes tankesätt. Dessutom känns det så jävla – ursäkta min franska – viktigt att lyfta närstående. För alla uppoffringar ni gör. För allt ni hjälper oss drabbade med. Vi skulle aldrig klara oss utan er. Jag vill ta tillfället i akt och tacka alla mina närmaste, som funnits där och hjälpt mig med vad det nu än må ha varit. 

Lyssna här eller här. Finns också självklart där alla andra poddar finns!

Emma

ELECTRIC EDEN FESTIVAL

Vad: Electrick Eden Festival
När: June 17, 2017  14.00-24.00.
Var: Koppartälten, Hagaparken, Stockholm
Biljetter: www.keyflow.com/eden

Electric Eden Festival = Music & Conscience.
Att ha roligt känns bra. Att göra bra känns fantastiskt.  
thumbnail_insta2Den första heldagen av ”Music & Conscience” kommer att äga rum på en historisk plats i Stockholm; vid Koppartälten i vackra Hagaparken. Den unika kopparbyggnaden stod färdig 1790 på order av Gustav III, och den 17e juni kommer parken återigen att stå i centrum för Stockholms nöje och glädje. Electrick Edens presenteras i samarbete med #WARONCANCER – en social mediaplattform som ger cancerpatienter och deras familjer en röst, samt stöd från likasinnade (www.waroncancer.com).

Alla som köper en biljett till Festivalen (300kr) kommer även att få ett #WARONCANCER armband (värde 239 kr) och stödja detta projekt. För video och biljetter gå till: www.keyflow.com/eden

Hoppas vi ses där!

Emma

DET ÄLSKADE LIVET

Jag startar ytterligare en vecka boostad och inspirerad. I fredags var jag och Lotta och spelade in i Stockholm. Alltid lika roligt och energigivande att sitta i studion och prata med alla människor man möter där i DN-skrapan. Att dessutom få feedback på det vi gör i podden Cancersnack känns både bra och viktigt. Det sporrar en att göra ännu bättre, ännu mer. Typ blodad tand. Vi passade på att gå till Haymarket och ta ett glas vin innan vi åkte hem – för att fira oss och livet. Så oerhört viktigt och fint efter de tunga månader vi båda gått igenom. Det blir något speciellt när man går igenom liv och död tillsammans, det skapar band. Fina, beundransvärda Lotta.17619214_10154709621729263_1104360761_nLördagen bestod av klippning av hund (läs får) som höll på att växa igen totalt. Nu är hon som en baby igen, kortklippt och silkeslen, den lille tussen. I övrigt känns det som jag har ett flow just nu. Träningen har jag lyckats hålla i bra och det gör så mycket för den mentala biten. Min crosstrainer kan nog vara ett av mina topp tre bästa inköp. Lifesaver! Helgen fortsatte i lugnets tecken. Promenader i vårväder, hundbus och häng med fin vän. Längtar tills knopparna brister och det bruna byts ut mot grönt.17495433_10154709623709263_1926893428_n

Jag hoppas det dimper ner kallelse till röntgen från Uppsala nu i veckan. Jag orkar inte vänta mer, vill inte vänta mer. Vill få leva ifred och fortsätta med planerna vi spånar och jobbar på. Så mycket bra är på gång!

Emma

AVSNITT 6

Avsnitt 6 av Cancersnack släpptes idag och det är ett avsnitt som betyder oerhört mycket för mig. (Länk kommer längre ner i inlägget) Frida Grape från Psykologpartners gästar oss igen. Det blev ett fint och lättsamt samtal om något som egentligen är oerhört svårt. Under eftermiddagen kommer det ett inlägg om mina innersta tankar kring min identitetskris. Foton från tiden när jag famlade i mörkret och samtidigt kände sorg och glädje. Håll utkik!

I dagens avsnitt pratar vi om identitetskris, sorg och verklighetsglapp, sex och infertilitet. Barn och familjedrömmar. När man drabbas av cancer påverkar det så enormt många olika delar av ens liv. Sig själv, bilden av sig själv eller kanske bilden av ”oss” i en parrelation. Framtiden påverkas, drömmar och mål. Vardagen sätts på paus och fokus tvingas skifta. Vissa saker man planerat bara måste vänta på grund av behandling, chock och helt enkelt livsnödvändiga insatser. Att få bort cancern, eller i alla fall få stopp på den.
17457618_10154697133439263_8746315743484572825_nJag, Frida och Lotta på Bauer Media i Stockholm där vi spelar in om dagarna.

Lyssna HÄR

Lyssna HÄR

Tack Frida för din medverkan, dina kloka ord och din värme. Det var så oerhört skönt att få det där verklighetsglappet jag kände som drabbad, bekräftat och hört. Dela gärna podden så blir vi – som vanligt – gladast i hela världen!

Emma

MONDAY

Veckan startade för mig med blandade känslor. Igår såg jag fram emot denna måndag och tänkte att det skulle bli så roligt att träffa Lotta och fixa med podcasten. Morgonen grydde och solen sken in genom mitt sovrumsfönster. En vacker morgon, glädje men också sådan huvudvärk. Men ”det blir bra” tänkte jag och försökte fokusera på det bra; Lotta och Stockholm. Ju längre in på dagen vi kom desto jobbigare blev det. Det där vi kallar känslor dök upp och försökte ta över. De går ju verkligen inte att styra och jag har känt så mycket idag. Framför allt har jag känt mig ledsen och tyngd. Jag hade behövt dra täcket över huvudet och bara gråta några timmar. Elias har dykt upp i mitt huvud och så även Gisela. Sorgen över att de är borta kan jag knappt förklara. Jag orkar inte ens sätta ord på det just nu.

Jag är ledsen över ganska mycket ikväll. Att Mårten växer och jävlas. Huvudvärken som dunkar och öronen som värker. Tålamodet blir genast noll och koncentrationsförmågan inte den bästa. Att jag vill så mycket men att jag inte riktigt är ”där”. Samtidigt hade jag idag ett ”jobb” att göra med podden och då är det bara att stänga av allt vad känsloliv och värk heter. Försöka hålla humöret uppe, fyllas med energi av människorna jag möter och det har verkligen hjälpt idag. Nästa vecka släpper Dagens Nyheter en intressant och galet viktig intervju och artikel om cancer. Så även fotografering till artikeln ingick i dagens schema. Burr, det var ett ganska kallt och blåsigt Stockholm.17017024_1271534436216093_3089009065954500020_oSlänger upp länk till artikeln här på bloggen när den finns! Sådana saker, podden och bloggen ger mig otroligt mycket glädje och energi mitt i vardagen som i övrigt är en aning jobbig just nu.

Tusen tack till alla er som mailat och kommenterat, jag ska sätta mig och svara er som ännu inte fått svar under morgondagen! Det känns både viktigt och fint för mig.

Emma

TUR OCH RETUR.

Stockholm och projekt på dagens schema. Förmiddagens resa hit med Masexpressen fick mig att tänka på min syster. De där gångerna när vi var små och åkte dubbeldäckare längst fram i bussen mot Stockholm. Hur vi fnissade när vi vinkade hejdå till föräldrarna som stod kvar i Borlänge och vinkade av oss. En helg i storstan hos mormor och Sune var då äventyret. Det var tider det och Werthes Orginal kommer aldrig mer vara lika goda som de stunderna.

Dagens resa var inte alls lika mysig, syster fattades helt klart. Fast jag har ju en rolig och spännande dag framför mig. Möter upp Lotta om någon timme sen blir det fokus på projektet. ”Jobbmåndag” och vi ser fram emot ännu en lärorik dag i en otroligt inspirerande miljö. Jag hade tänkt skriva av mig massor. Reflektionerna på bussen var tusentals, men nu infann sig något utav en stoppkloss inuti. Lutar mig tillbaka soffan. Dricker min kaffe och filosoferar medan folket rusar förbi utanför fönstret. Om en vecka bor jag i Västerås, det är också galet spännande. Återkommer senare.

Emma