I flera veckor har jag väntat på den här dagen. Behövt den här måndagen. Igår var jag känslomässigt upp och ner. Vaknade runt 07 av fågelkvitter och att solen sken in genom fönstret. Utanför seglade fiskmåsarna runt på den blå himlen och sjöng sin somriga melodi. Jag kunde riktigt se havet framför mig. Hoppet om gröna ängar och vinterbleka bara fötter i det mjuka gräset. Det var med en känsla av frihet som jag studsade ur sängen. Pigg i kroppen trots den tidiga morgonen. Våren och ljuset gör sitt.
Fram emot eftermiddagen började jag känna mig gråtmild och skör. Tårarna tryckte under ögonlocken som blinkade frenetiskt innan det stundvis rann över. Det är så nu, jag känner mig smått schizofren i mina känslor. High on life ena stunden, för att i nästa torka tårarna – detta är ju knappast något nytt. Hur glädjen över livet och viljan att kasta sig ut krockar med Mårten som envisas och tvingar mig pausa. Tänka om och ha tålamod. Så det var med en lättnad jag fick sätta mig i terapistolen idag. Bara att komma in på terapeutens rum gjorde att mina ögon blev extremt blanka. Där kunde jag vila, bli omhändertagen och slippa ta ansvar för andra. Inget behov att ta hand om personen mitt emot mig. Hennes jobb var att ta hand om mig. En frizon där allt jag känner och tänker kan få komma upp till ytan och ta plats utan att känna skuld eller oro för den som tar emot mina ord. Den där oron jag ofta känner över att jag berättat för mycket, tyngt eller gett mottagaren ångest. I terapirummet finns inte den oron.
Jag hade svårt att veta var jag skulle börja. Det räckte med att bara börja prata för att tårarna skulle trilla nerför kinderna. Känslan sitter i bröstet, sväller och trycker uppåt innan de briserar och kommer ut. Som en våg. En våg av sorg och ledsamhet över de senaste månaderna som jag gått runt och försökt bearbeta. Alla händelser och situationer har varit så mycket att bära själv och terapeuten undrade hur jag tagit mig igenom det. Som oftast har jag inget direkt svar innan jag hunnit tänka efter. Jag har varit i känslorna som kommit, låtit de göra sitt jobb. Fokuserat på saker som fått mig att må bra. Tränat och umgåtts. Skrivit och gjort podden. Intervjuats och argumenterat. Allt sådant som får elden att brinna ännu starkare. Samtidigt som varje tår fått själen att känna sig lite mer hel igen, även om sorgen över både Gisela och Elias fortfarande känns enormt stor vissa dagar och stunder.
Vi pratade om allt. Min syster, Mårten och operationen, Elias och Gisela, framtiden och drömmarna. Det blev ett fint samtal med terapeuten och jag känner mig stärkt av hennes ord när jag sa att jag har mycket kvar att ge. Att livsviljan finns och att jag har så otroligt mycket att leva för. ”Ja, jag märker det. Jag känner den energin väldigt starkt”, blev hennes svar. Tusen tack för det – det kändes genuint och gjorde mycket att höra.
Tiden gick som alltid alldeles för fort. Det kändes skönt att gå därifrån. Den där vågen av sorg har lagt sig och jag gick med lätta steg hemåt. Hämtade Freja och gick ut, strosade fram på kullerstenarna och njöt av solen som värmde mitt ansikte. Med tanke på operationen njuter jag alldeles extra av att höra klackarna i asfalten just nu. Jag har funderat på att investera i en cykel men jag vet inte. Jag vill bara gå nu, gå överallt.
Emma
Emma Skoglund 