JAG VÅGADE ALDRIG FRÅGA OCH SEN BLEV DET FÖR SENT

Det har varit en känslomässig dag efter ett besök hos terapeuten. Det finns så mycket jag skulle behöva skriva av mig om. Bara den senaste veckan har varit rätt händelserik. Bearbetandet pågår och jag jobbar med mig själv, med mina svagheter och brister. Jag jobbar med mina erfarenheter av död och sorg som hänger kvar. Det bränner bakom ögonlocken och hela känslolivet bubblar. Det är ju så mycket som hänt som jag fortfarande inte bearbetat. Jag har inte hunnit tagit itu med sorgen innan nästa smäll har kommit. Den ena sorgen har lagts uppe på den andra och högen blir bara större och större. Jag hinner inte med, livet händer bara för snabbt ibland.I går hade jag ett jobbigt – men också på ett sätt – otroligt fint samtal med en person. Efter det samtalet blev jag orolig för honom och jag kan omöjligt bara stå och se på när någon mår dåligt. Vissa saker i det samtalet gjorde att erfarenheter jag har sen tidigare kom upp till ytan. Dessa obearbetade tankar och känslor som tvingats undan för att andra saker varit mer akuta. Högre prioriterade. Även om alla dessa saker egentligen borde stå först på listan. Det i sig är ju omöjligt, det går bara inte. Att bearbeta allt först.

Samtalet med en vän i dag fick floden av tårar att rinna. Jag blev både förvånad och överväldigad av reaktionen. Av alla tårar. Det fick mig att inse vilket behov jag har av att bearbeta min väns död och allt som hände med henne. Hur hela situationen såg ut, hur hon agerade, hur jag agerade. Det som sades och kanske framför allt det som aldrig sades. Hur hon rann mig ur händerna och hur det inte spelade någon roll vad jag gjorde. Det bara gick inte, jag kunde inte rädda henne. I dag vill jag prata om något som det ligger mycket skam, ångest, rädsla och tabu kring. Nämligen självmord. Det finns saker med hennes död som jag aldrig kommer få svar på. De frågorna tvingas jag att lära mig leva med, att dagligen hantera. Jag vet inte om det var avsiktligt eller av olyckshändelse. Hennes död var bara så onaturlig och min magkänsla stämmer inte. Jag vill minnas G för den person hon var. Det där smittande skrattet som jag fortfarande hör i mitt huvud. De där skämten hon drog med glimten lysandes i hennes stora vackra ögon. Hennes blonda, tjocka svall. Hennes djupa tankar och reflektioner över livet. Alla vinkvällar när vi pratade ända in på småtimmarna. Sommarnätter med hyss, så där som det ska vara när man är 18 år. Lojaliteten och ärligheten i vår relation. Innan allt kaos började. Innan hon rann som sand mellan mina fingrar. Men ska jag prata ärligt, vilket jag vill, så måste jag också prata om mörkret och problemen. Både för mig själv som bearbetning och för att minska tabun kring psykisk ohälsa och självmord. För att jag ska försöka förstå och för att kunna leva vidare med alla frågor.Jag vet inte hur jag ska hantera det – att jag aldrig kommer få veta vad som hände henne den där dagen. Var det en olyckshändelse? Var det avsiktligt? Jag har alltid känt en mindre oro över att något skulle gå snett. En främmande tanke att för första gången oroa sig över att en vän skulle kunna ta livet av sig. Jag har aldrig oroat mig för det innan. När det började barka utför var det alkohol och självmedicinering. Det blev mer och tyngre droger och allt i en enda mix. Jag fick svamlande och kaotiska samtal, som ofta slutade i att jag hade hjälpt med det jag kunde. Vi lade på när det kändes lite bättre och hon kunde skratta lite. För att nästa dag få ett nytt samtal som var hysteriskt. Tårar. Skrik. Hon var påverkad och svamlig. Jag hörde om allt, det var destruktiv relation och våld. Hon grät, jag grät. Ena stunden hopp, nästa förtvivlan. Under ungefär ett halvår/ett år, när jag gick igenom en av mina största livskriser pratade vi knappt. Jag hade ställt ett ultimatum, i hopp om att det skulle hjälpa. Att det skulle vända. ”Jag vägrar stötta dig i valen du gör nu – drogerna, relationen, att du kör ditt liv i botten. Men jag älskar dig och jag finns för dig, när du väljer bort honom och skiten”. Jag minns fortfarande känslan jag hade när jag sa de där orden. Jag ville kräkas, jag ville ta henne och åka till jorden ände. Jag trodde orden skulle få henne att vakna, att välja annat. Att välja en väg uppåt, inte neråt, djupare i skiten. Hon tyckte jag var dum i huvudet och ”fattade ingenting”. Hon var så i det att hon inte längre kunde se det och någonstans där kände jag hur hon gled längre och längre bort.

I min kris med hjärnoperationen som jag hade framför mig, så fick jag lov att rädda mig själv. Jag gick sönder av att se på när hon förstörde sitt liv. jag kunde inte fortsätta så, jag hade dragits med i fallet.  Jag var så rädd att inte klara min operation rent mentalt för att jag blev så dränerad av drog- och våldkaoset. Samtidigt var jag så arg på henne, att hon inte valde sig själv och sitt liv. För sen en dag kom samtalet när jag hörde vår gemensamma väns röst i luren. ”Hej Emma…” och jag förstod på en gång. Nu händer det jag fruktat så länge. I bakhuvudet låg flera gånger i veckan den där tanken på att samtalet skulle komma, när vår gemensamma vän ringer och säger att hon är död. Om hon somnade in av avsiktlig överdos eller om det var en olyckshändelse är den största och värsta frågan jag aldrig får svar på. Nu i november skulle hon ha fyllt 29 år och mitt hjärta värker.Jag har alltid varit smått orolig över att hon skulle ta sitt liv, jag vet inte varför. Det är bara en känsla jag haft. Vi pratade aldrig om det. Jag vågade aldrig fråga henne om hon hade självmordstankar. Jag var rädd för svaret, samtidigt kändes det så outgrundligt fel att fråga henne det. Det vet jag inte heller varför det gjorde, antagligen mycket pga tabun som finns i samhället kring psykisk ohälsa, självmord och sådana tankar. I dag önskar jag att jag hade frågat. Att jag hade berättat min oro över henne. Just den oron. Att jag hade vågat ställa den där frågan ”har du funderat över att ta ditt liv?”. Vem vet, kanske hade allt varit annorlunda i dag då. Samtidigt kanske det inte hade det. Men hur hanterar man en av sina närmaste vänners död, när man inte vet hur hon dog? Jag vet att SVT-serien ”30 liv i veckan” hjälpte mig. Jag vet att jag aldrig med kommer backa för att fråga av rädsla. Vi måste våga. Vi måste våga prata om det svåra. Men jag vet verkligen inte hur jag ska hantera hennes död.

Det gör ont i kväll. Du fattas mig något enormt.

Emma

ETT LYCKLIGT LIV UTAN MINA EGNA BRÖST?

Klockan visar 04:46 och jag har gett upp. Jag har vänt och vridit hela natten. Endast slumrat till någon gång för att i nästa stund återigen snurra ett varv under täcket. Frustrerat puffat upp kudden på nytt i hopp om att det skulle göra skillnad. Men tankarna går på högvarv och jag känner ett starkt behov av att skriva av mig. Inget annat hjälper när meningarna formuleras uppe i huvudet och det maler på nonstop. Då måste de ut, oavsett vad klockan är.

Mårten har genom åren gett mig sjukt stora perspektiv på livet. Referensramarna löper över ett så brett spektrum att vanliga problem inte är några problem längre i min värld. Att ha gått från att tro att livet var på väg att ta slut, till att förbereda sig för att bli förlamad i vänstersidan av kroppen eller i värsta fall bli en grönsak. Från det och tankarna på ett liv i rullstol vidare till att kunna fungera nästintill helt normalt. Att ha kunnat träna upp mycket av det som blev skadat efter hjärnoperationerna. Hoppet som infinner sig då, det får mig att tro ännu mer att allt är möjligt. Förra året tog jag och Carro bilder innan min operation. Jag ville ha målbilder att hålla mig till ifall jag skulle sitta i rullstol. Ett mindset som lyder ”Det är dit jag ska”. Jag var så förberedd på att hamna i rullstol att jag flertalet gånger tänkte och nämnde sådant som ”Det kanske är sista gången jag gör det här, promenerar… tänk om jag inte kommer kunna sen…”. I år har jag svårt att tänka som då. Jag tänker annorlunda inför tredje operationen när de andra gått så bra. Jag tror allt är möjligt och min kropp har aldrig varit så uppbyggd och förberedd på operation som den här gången. Jag är stenfokuserad och laddad på omgång tre mot Mårten. Målbilden har jag kvar och den är densamma, ifall att.goalsFoto: Caroline Broberg

Men knölen (/knölarna är frågan?) i bröstet stressar mig. Tanken på om det hunnit sprida sig gör att paniken uppstår. Jag vill bara få bort det. Bort, bort med cancern! Jag kommer aldrig glömma den där gången jag satt på neurokirurgens avdelning i Uppsala kvällen innan min första operation 2011. Jag åt middag och min kirurg kom in och vi skulle prata om Mårten. ”Oj, men ät klart du, jag kan komma tillbaka efter, ät i lugn och ro.” tyckte hon när hon såg att jag åt. Jag kunde ju dock inte vänta på att få mer svar och insisterade på att hon skulle stanna fast det var mitt i middagen. Vi gick igenom situationen och riskerna som en operation medförde. Matlusten försvann ganska snabbt, men när kirurgen pratat klart minns jag att jag sa till henne; ”Maria, jag vill bara bli frisk. Det får kosta vad det vill, men gör mig frisk”. Hon tittade allvarligt på mig, ”Emma, jag kan inte göra dig frisk…”. Den meningen har jag levt med sen dess. Vetskapen att det – än så länge – blir ett liv med Mårten. Jag har funnit mig i det, inte accepterat, jag har funnit mig i det. It is what it is. Jag vet också att jag genom åren sagt att om jag skulle få cancer någonstans där jag kan ta bort det, så skulle jag inte tveka en sekund på att ta bort det. Det är precis så jag känner med brösten, bort med skiten.

Bröstcancer är långt ifrån en piece of cake, a bump in the road eller vad du än vill komma på för ordspråk med samma innebörd. Bröstcancer är förjävligt och jag vill inte förminska det på något vis. Det vore en käftsmäll mot alla er som går eller har gått igenom det. En käftsmäll till alla er som är närstående till någon med bröstcancer dessutom. Men för mig, som gått igenom allt vad det innebär att ha hjärncancer och opereras i hjärnan känns min bröstcancer som ett hinder på vägen jag ska ta mig över. A piece of cake om jag jämför med min Mårten. Bröstcancerhelvetet kommer uppstå om de på torsdagens läkarmöte säger att det spridit sig. Då känner jag att det troligtvis blir jobbigt. Det blir en fet smäll.

Men ett liv utan mina egna bröst är ett liv jag kan leva. Jag tror det är ett lyckligt liv. Det innebär ett liv med mindre oro för att det kanske finns cancer kvar, som läkarna missat. Oron minskar med tiden menar läkaren, men jag känner mig själv. Jag kommer gå och klämma, känna och fundera. Gång på gång känna och undra, har det kommit tillbaka? Är allt borta? Har det spridit sig någon annanstans där jag eller vården inte vet om? Jag kan inte leva med det. Det räcker med oron över Mårten och det helvetet som jag inte blir av med.Emmasjukhusetredigerat2016-1815Foto: Caroline Broberg

Jag lever hellre ett lyckligt liv utan mina egna bröst, än ett liv med mina bröst och blir psykiskt sjuk av oro. Ett liv med mer ångest över att bröstcancern kanske kommer tillbaka. Det är bara bröst i min värld, de går att återskapa. Det går att fixa även om det inte blir samma sak. Det blir annorlunda, kanske med en känsla av att känna sig stympad, men det går att lösa. Mårten går idag inte att lösa, bara hålla i schack. Jag vet att man kan leva lyckligt utan bröst. Jag vet att man kan leva lyckligt i rullstol. Jag vet att man kan leva lycklig trots alla ärr och sår i hela världen. Jag måste tänka så, att lycka är möjligt oavsett. Men man måste ta itu med motgångarna och ärren, och bearbeta dem. Inte kräva av sig själv att bara gå vidare, acceptera och släppa. Man måste få vara arg, ledsen, besviken, frustrerad, liten och rädd. Allt.

Just nu känner jag att det finns två saker jag kan välja att tänka på: ”Faith and fear both demand you believe in something you cannot see. You choose.” Jag har valt och jag ska ta mig igenom det här också. Det finns inget annat. Är det något mer jag lärt mig genom åren så är det att lyckan verkligen kommer inifrån. Trots två cancerdiagnoser har jag lyckan, kanske till och med mer nu än när jag var helt frisk. För då visste jag inte vad riktig lycka var. Haha, snark… The cliche has spoken._MG_9488svFoto: Caroline Broberg

Mycket har jag gått igenom och kunde jag le och skratta där och då – på bilden ovan från maj 2012 – vet jag att jag alltid kommer kunna göra det igen även om livet stundvis är tufft.

Emma

JUNI OCH VAD HÄNDE SEN?

Juni blev för mig en tung månad och jag blev så oerhört trött på att bara skriva av mig om negativt och jobbigt. Så jag har gett mig själv en välbehövlig paus de senaste veckorna. Från det mesta cancerrelaterat, från ansvar, från många måsten. Okej, haha bortsett från Almedalsveckan i Visby 😉 Många dagar med långa promenader i hennes sällskap förgyller alltid. Hon är nöjd om hon får en kotte att leka med. Less is more right?20562098_10155095020759263_1424630720_n

Ja, juni var en månad som kom med tuffa besked samtidigt som jag tog jobbiga beslut. När huvudet, kroppen och magkänslan säger ”Stopp, gör något! Sluta nu!” men hjärtat är investerat och envisas med att fortsätta… Tills det inte går mer och jag inser att jag måste börja respektera mig själv i större utsträckning. Lyssna på vad det faktiskt är jag säger och agera efter det även när det känns obekvämt och jobbigt. Jag trodde jag gjorde det, men behöver nog ta en titt på den biten av mig själv. Logiken och känslorna är långt ifrån in sync alltid och jag har tydligen en tendens att backa över mig själv. En tendens att vara något för snäll och jag blir arg på mig själv för att jag inte säger ifrån när jag egentligen borde.

När jag väl landade i mitt beslut var det som att ett berg lyftes från mina axlar, samtidigt kände jag mig ledsen. Det sved – vilket livet och allt det kommer med uppenbarligen gör ibland. Men jag tittar på lejon-bilden och tänker att ännu en gång har jag lärt mig något. Massor om jag ska vara ärlig. Jag måste bara komma ihåg det.learngrowJag börjar där. Fortsätter med resten senare.

Emma

MIN FÖRBANNADE SKYLDIGHET GENTEMOT DIG

”Jag mår inte bra” – en mening jag sällan uttalar. I bilen på väg hem till mamma och Jonas i Dalarna frågade han hur jag mådde. Jag svarade, kände hur gråten låg nära till hands. Med Jonas kan jag vara sårbar, jag vågar visa mig sårbar. Men just i den stunden bet jag ändå ihop, trots allt. Jag vet inte varför. När jag pratat klart tittade han på mig och sa ”…så, med andra ord inte så bra alltså…”. Nej, sanningen är väl den, att jag inte mår så bra.

Jag undrar vad det är som får mig att inte säga just den där meningen. Jag mår inte bra. Den första tanken som kommer är att det inte är socialt accepterat att inte må bra. Det finns så mycket tabu och skam i att må dåligt. Jag fattar inte varför? Eller ja, samhället vi lever i är ju både vrickat och snedvridet. När livet bara ska bestå av lycka, framgångar och glamour. Den där ytan som syns på så många Instagram-konton. Vi lever i en falsk bubbla. En falsk verklighet. Jag tänker på alla som mår dåligt. På den ENORMA psykiska ohälsan som finns idag. Jag tänker på de som lider. De som jämför sig med andra, som jämför sina liv med andras ”perfekta” liv. De som ser liven på Instagram och tänker att sitt eget är både grått, tråkigt och meningslöst. Som känner ångest och misslyckande när de ser färgglada bilder med turkost vatten, stora leenden, pengar och ”perfekta” kroppar. Lyckade människor. Det där vi troligen kallar success. Inspirerande budskap och bilder. Jag har inget emot dessa konton, jag följer själv flera av dem. Men personligen anser jag att vi alla har ett ansvar i att skildra sanningen. Vi väljer vad vi vill visa upp, vad andra ska få se. Jag gör också det. Men jag anser att varje person har en skyldighet gentemot alla unga som lider av psykisk ohälsa att faktiskt också visa den andra sidan av myntet. Att visa det gråa, mediokra, smått tråkiga vardagslunket som infinner sig ibland. Sitt mörker som också finns i alla människor, men som vi sällan delar med oss av. Tänk om alla skulle börja göra det? Vad utanförskapet och skammen över att må dåligt skulle minska…  _MG_9608svtillemmaEn till anledning till att jag sällan säger ”jag mår inte bra” är för att jag är rädd. Rädd att bli ensam. Rädd för att min omgivning inte skulle orka stå ut med mig och mitt mörker. Rädd för att bli lämnad ensam just på grund av den anledningen. Att min omgivning inte skulle orka med mig och faktiskt lämna mig. Det blir för jobbigt. Jag blir för jobbig. Ibland blir jag rädd att ses som ett sjunkande skepp, med alla mina tankar. Fast jag känner mig inte som ett, trots att jag mår dåligt. Det finns ju faktiskt ljus också. Oändligt mycket ljus i tumultet. Det är bara inte alltid så enkelt att vara människa.18308761_10154827309834263_770862040_nUte skiner solen, fåglarna kvittrar. Det är fredag och här sitter jag och skriver om mitt mörker. Mina rädslor. Men jag känner att det är min förbannade skyldighet gentemot dig som lider av psykisk ohälsa att vara öppen med det. Att vara öppen med att jag också mår dåligt ibland. Du är inte ensam. Jag mår också dåligt och har grov ångest from time to time, men det är okej. Vi är många, även om det inte alltid märks när du möter folk på stan. Kom ihåg att du bara ser en yta, en fasad. Under fasaden vet du inte vad som bubblar och pågår.

Emma

ANDNINGSSVÅRIGHETER OCH SYSTERKÄRLEK

I två dagar har jag gått runt med ett tryck över bröstet, som att någon håller händerna hårt över mitten av bröstkorgen. Jag försöker ta mina andetag men det tar liksom stopp. Jag känner hur ångesten hänger över. Kan inte riktigt säga varför, den bara är här just nu.

Måndag-tisdag kom min syster på besök och det var både behövligt och otroligt givande. Igår vaknade jag och hade ett behov av att bara ta dagen som den kom. Skrutta runt i morgonrock och dricka kaffe i soffan. Vila hemma med syster som sällskap. Men klockan ringde vid 8 och vi skulle till Uppsala för att träffa en läkare på onkologisk genetik. I och med att min syster också är sjuk i cancer (bröstcancer) går vi på utredning. Vi har ju en del cancer i släkten och det känns bra att få svar på om vi har något ärftligt i generna, så man kan upptäcka i tid ifall det är så. Vi käkade mysig frukost och satte oss sen i bilen. På motorvägen kände jag hur det började dåna i öronen, som knivar rätt in i örat. Det skär och river och som ett brev på posten blir även huvudvärken svårare att hantera. Men vi pratade och skrattade, jag försökte hålla modet uppe. Väl framme i Uppsala var trycket över bröstet totalt. Mjölksyra i benen och andningen otroligt tung. Jag ville gråta. Lägga mig ner och säga ”jag vill inte mer, jag orkar fan inte”. Jävla huvud. Jävla bröst (i dubbel bemärkelse). Jävla cancer.

Min systers energi höll ihop mig. Jag vill inte vara den som klagar och gnäller på värken. Vill inte vara den som drar ner stämningen eller låter värken styra. Det räcker med att den påverkar hela mitt mående en dag som igår. Jag blir sammanbiten och otålig. Ens värsta sidor blossar lätt upp vid minsta motgång och jag biter mig hårt i läppen för att fortsätta hålla ihop. Skratta och försöka hålla skenet uppe trots allt. Igår gick det, tack vare dessa två som jag älskar av hela mitt hjärta.17884315_10154753904669263_6984335146969584620_nIdag brister det. Att hantera huvudvärken, ljudkänsligheten och öronen som det river i blir vissa stunder för mycket. Hela situationen blir bara för mycket. Väntan på kallelse till röntgen. Väntan, väntan och väntan, det gör mig så frustrerad. Känner mig som ”Adam” i filmen 50/50 i scenen där han flippar ur i bilen. Det är precis så. Frustrationen sätter sig i kroppens alla muskler men hur mycket jag än skulle slå, sparka och skrika för full halls skulle det inte hjälpa. Cancern och värken skulle fortfarande vara ett faktum.

Emma