Allers reportage om mig kom aldrig upp på hemsidan om jag inte missat det totalt. I så fall får ni gärna länka till den i kommentar eller skicka till emmaskoglund@live.se – det vore supersnällt – ifall jag missat! Tack till alla er som hört av er! Jag älskar det lika mycket varje gång och ni skulle bara veta vad det betyder för mig, så TACK för att ni läser och dessutom delar med er av er själva!
Dagarna svischar förbi som aldrig förr och bloggandet har hamnat efter. Dels pga flytt/projekt-stress men också för att jag var utan dator ett tag. Hur som. Jag flyttpackar och grejar med lägenheten för fullt. De mest kritiska pusselbitarna har fallit på plats och jag släpper pressen jag känt över att eventuellt stå med dubbla hyror. Hatten av för Lindgrens Fastigheter AB här i Borlänge som gjort allt för att det skulle bli bra – som det också blev! Vilka klippor!
Jag och Lotta grejar med projektet och det känns som jag flänger en del just nu. Borlänge-Stockholm. Stockolm-Borlänge. Tur det knappt är två veckor kvar tills jag är officiell Västeråsare igen. Det kommer underlätta massor.
I fredags bar det återigen av till huvudstaden för projektet och vi skulle ha vårt första ”möte” med en person vi tycker är en otrolig förebild för så många. För mig blev det väldigt känslomässigt, då samtalet handlade om mycket som påminner om min situation med cancern. Sen dess har det varit lite rörigt i känslolivet som bubblat en del. Tårar som faller då och då och att min syster nyligen hade årsdag för sitt cancerbesked gjorde inget lättare. Tårarna tog aldrig slut. Jag har varit rätt känslomässig och det är verkligen allt annat än enkelt att vara både cancersjuk själv och dessutom anhörig till ens syster med cancer. ”Vad är oddsen??” frågar jag mig många gånger men inser att jag inte kommer någonstans med det. Otur, det är bara fet otur i livet.
Trots att livet kommer med sina orättvisor för oss alla så gläds jag ändå åt saker som är både bra och otroligt roliga just nu. Som att syster och Fredrik skaffat en liten fluffig sötnos vid namn Astrid. Kan inte sluta titta, hon kommer bli min död. Min sötdöd.
Det har känts så skönt att Mårten har fått stå tillbaka lite och att jag fokuserar på mitt liv på ett annat sätt än innan. Vissa gånger har det gått någon dag utan att jag ens tänkt tanken på Mårten eller cytostatika-behandling. Det är så skönt. För jag gläds åt flytten och att börja ett nytt kapitel i livet. Åt projektet och att det snart snart snart kommer kunna bli officiellt, nu är det bara frågan om några få veckor – om ens det! Jag känner mig hysteriskt exalterad och längtar tills dess. Samtidigt smått nervös över hur reaktionerna kommer bli, så klart. Fast vi tror det kommer bli bra och hoppas och jobbar för att det ska bli bra! Det är rätt okänt vatten för både mig och Lotta, med andra ord en bra utmaning som också ger oss möjlighet att växa som personer och lära oss massor. Skulle kunna hålla på med det alla dagar i veckan! Så bland tårarna och Mårten-närvaron känner jag också så här:
Just nu får Mårten faktiskt stå tillbaka helt. Fuck off and die, det är det enda jag har att säga.
Emma
Emma Skoglund 