Jag ljuger. ”…det kommer uppdateras ganska frekvent så jag kommer ikapp med bloggandet”, sades det. ”Blogga ikapp”, jo tjena.
Dagarna går och jag får inte tummen ur. Så svårt att få minsta lilla gjort. Jag tampas med en trötthet i kroppen då förkylningen fortfarande inte släppt helt. Vissa dagar är jag bättre, andra sämre igen. Snuvig i näsan och ett evigt harklande med halsen. Det känns på huvudvärken att kroppen fortfarande jobbar med förkylningens efterdyningar. Den är liksom annorlunda när jag är förkyld. Mer intensiv och påfrestande, trots att jag nästan är helt frisk nu. Ja, nästan i alla fall. Kroppen kämpar för att hämta kraft, samtidigt som jag försöker täppa igen de hål som jag vet att jag har i energikontot. Frustrationen över röntgen-kallelsen som fortfarande inte kommit. Ovisshet och sorg, ja det tar så fruktansvärt mycket energi. Känner mig även frustrerad över det dåliga stöd som finns idag när det gäller samtalsstöd. För min del är det alldeles för sällan att gå 1 gång á 45 minuter varannan månad för att bearbeta det jag behöver få ur mig. Ännu en gång undrar jag hur mycket tårar man kan ha på lager… Uppenbarligen en hel flod.
I fredags åkte jag och Lotta till Stockholm för att spela in ett nytt avsnitt av Cancersnack. Kroppen vägde tungt den morgonen och jag slumrade på vägen dit. Överlag var det en dag jag bara försökte hålla ihop. Jag kände mig skör. Hjärntröttheten jag har gör mig också frustrerad. Jag vill så mycket men hjärnan låser sig. Formulerandet av meningar gör att jag stakar mig när jag pratar och det är enormt frustrerande när jag sitter i en inspelning. De två senaste har jag innerst inne bara velat börja gråta i studion. Hjärnan hänger inte med och jag backar och blir tyst istället för att säga det jag tänker. Tack och lov att vi är två som gör podden – Lotta har underlättat. Men i nästa steg när vi är klara och på väg hemåt blir jag besviken och irriterad på mig själv. ”Varför sa du det inte, Emma?!” Bannar mig själv, för att ha tystnat och inte riskerat att stamma mig fram i podden. Hjärntröttheten är påtaglig och jag blir som kidnappad i tanken. Kan inte alltid förmå mig att få fram det jag vill ha sagt. Jag måste bli mycket striktare igen med hur jag spenderar mina dagar. Sjuk-veckan har lämnat mig i en ond cirkel. För mycket soffhäng och serier, för lite promenader och bra nätter. Allt som gör att min mentala styrka får sig en törn.
Jag måste ta tag i det, för jag känner mig skör. Trodde jag skulle få komma till terapeuten igår men insikten att det dröjer ytterligare en vecka innan jag får komma dit känns tung. Jag behöver prata av mig och ska imorgon ta till mina egna alternativa lösningar. Sämst att det finns så dåligt med samtalsstöd när en bearbetar både cancer och dödsfall… Tar till min egna form av terapi så länge och kommer igång med promenaderna. Ropar på vovven och knyter på mig skorna. Tvinga dig själv, Emma. Tvinga dig, du vet att allt kommer kännas bättre efteråt.
Emma
Vi pratar om min – inte helt okomplicerade relation till – cancer. Jag delar med mig av mina erfarenheter och tankar. Hur jag genom åren lärt mig hantera och någotsånär acceptera att leva med cancer. Jag berättar hur min hjärntrötthet är. Vi pratar kärlek och om varför det ibland känns svårt att träffa that special someone. Hur det är att vara sjuk och samtidigt närstående till sin syster. Och så vidare, och så vidare och så vidare.
Emma Skoglund 