Livet – Emma Skoglund

Bröstcancer, Cancer, Fuck Cancer, Kärlek, Kris, Livet, Operation, Relationer, Samhället

KAN JAG?

maj 15, 2018av Emma SkoglundLämna en kommentar

Frågan jag letar svaret på just nu; kan man känna sig som en hel kvinna utan bröst? Kan jag?Foto: Caroline Broberg

Sen min dubbla mastektomi har jag aldrig riktigt stört mig på att jag inte har några bröst. Jag har bara varit så glad att bröstcancern är borta. Ända tills det kom till datinglivet och kärleken. Då blev det jobbigt och så mycket mer påtagligt – det faktum att jag är plattbröstad och har ärr.

Jag älskar mig själv för den jag är, men är det också möjligt att jag älskar hela mig själv som numera är utan bröst? Kan jag känna mig hel, kvinnlig, sexig? Att jag är värd att älskas, oavsett bröst eller inte?

Jag jobbar på att komma dit, men det är lite som att leta sig fram i en snårig skog utan kompass. Hur gör man egentligen? Att våga visa sig och gå emot den enorma sårbarheten som kommer i och med kärlek… det är bland det svåraste och läskigaste en kan göra.

Alla normer och krav på oss kvinnor från samhället hur vi ”ska” eller ”borde” se ut. Ja det spökar lätt till det i ens tankar.

Emma

Cancer, Drömmar, Festival UC, Framtidsmål, Fuck Cancer, Härvaro, Livet, Okategoriserade, UC Festival, Ung Cancer (UC)

THE DAY I DIE – I WANT YOU TO CELEBRATE

november 5, 2017av Emma SkoglundLämna en kommentar

Jag sitter på tåget hem efter en helg i Malmö med Ung Cancer. Festival, gudomlig mat, hotellyx och underbara vänner. Föreläsningar som inspirerat mig så jag är hög på livet. Hjärtat och själen svävar bland molnen och jag försöker samla mina tankar.

Det är så speciellt med event som Ung Cancer håller i. Jag åker alltid hem och känner mig förändrad. Förbättrad. Påfylld, inspirerad och energisk. Fötterna, ryggen och benmusklerna värker pga behandlingen och helgens många timmars minglande. Det blev alldeles för lite vila, men det är ju så värt det. Värken är tillfällig, men boosten som helgen gett får mig att känna bubblet i bröstet. Som att allt är möjligt. Jag är högst levande och kan inte göra annat än att tänka på alla personer jag träffat och hängt med i helgen. Jag är så oerhört lyckligt lottad med genuina, varma och kärleksfulla vänner och personer runt omkring mig. Det lindrar smärtan och sorgen just nu.Det finns många personer som förändrat mitt liv. Många av dem jobbar på Ung Cancer, andra är föreläsare som gjort att jag typ känt mig frälst när jag lämnat lokalen. Som att energin inuti knappt vet var den ska ta vägen. Än mindre vet jag var jag ska ta vägen. Jag vill bara skratta, hoppa och embracea känslan. Låta den lyfta mig uppåt. Typ skrika glädjetjut och få världens utlopp för det där inre ruset. Magiskt.

Några av de föreläsare som format mig är Johannes Hansen, Charlie Söderberg, Kjell Enhager och Leo Razzak. Igenkänningen i dem är stor, även fast våra bakgrunder och situationer ser olika ut. Principerna, insikterna och budskapen är den röda tråden. Jag inser ju också att alla mina största förebilder är män, vilket motiverar mig ännu mer att nå dit jag vill. Målet. Att vara kvinna och stå där på scenen och förhoppningsvis vara någon annans inspiration och förebild. Hjälpen på vägen när livet kanske krisar lite extra.

Jag skriver om helgen och männen som förändrat mitt liv mer i kommande inlägg. Nu ska jag luta mig tillbaka, njuta av känslan och lyssna på Miss Lis låt ”The Day I die (I want you to celebrate)”. Magi. Mycket så känner jag nu.

Emma

Bröstcancer, Cancer, Livet, Okategoriserade

ATT SPENDERA 24 TIMMAR MED EN FRÄMLING

oktober 26, 2017av Emma Skoglund1 kommentar

För några dagar sedan fick jag en spännande förfrågan om ett fotoprojekt. Det var Lina som pluggar till fotograf som hörde av sig och frågade om jag ville vara hennes fotouppgift. Uppgiften var att spendera 24 timmar tillsammans med någon hon aldrig träffat. Att dokumentera och fota, via bilderna berätta en story. Jag, som älskar att träffa nya människor och göra sådant jag aldrig gjort förut tackade ja direkt. Jag har faktiskt något utav en rädsla för att missa saker i livet. Det kändes direkt som det här kunde vara en sådan grej som kan vara otroligt givande och roligt. Men det kan ju verkligen gå hur som helst att spendera 24 intensiva timmar tillsammans med någon man varken känner eller någonsin ens har träffat. Att släppa in en främling i ens hem, men min dörr är oftast öppen för sådant och det är något jag är glad för. Det har gett mig så många fina möten med andra människor och vissa har lett till vänskaper jag uppskattar så enormt. Jag känner tacksamhet och ödmjukhet inför det. Erfarenheter och vänner för många, många år framöver.

I går var det klart fundersamt vad jag hade gett mig in på, en aning, det erkänner jag. Vännen som frågade ”Va, vadå? Har du aldrig träffat henne?? Ska hon sova över, HÄR??”. Jag kunde inte göra annat än att skratta. Jag förstår så väl reaktionen och att hon var förvånad. Lite halvgalet kanske. Men varför inte? Var har jag att förlora på det? INGENTING!

Det enda jag visste om Lina när hon kom var hennes namn och ålder, var hon bor och vad hon pluggar. Resten var som ett blankt papper. Sjukt spännande.Lina visade sig vara världens goaste tjej. Vi hade sjukt mycket gemensamt jag är så oerhört glad att jag sa ja. För sedan hon kom i går har vi pratat och umgåtts. Skrattat och skrattat. Hon har fotat och dokumenterat. Mig, Freja, mina ärr, sjukhuset, fixande med frukost och allt där emellan. Vi har pratat om livet och döden, cancer, rädslor och okunskap. Spirituella saker, ayurveda, relationer, fotografi, passioner och drömmar i livet. Normer, resor, mat, familj, kläder, meditation och mindfulness. Listan tar inte slut där. Alltså jag fattar inte hur mycket vi snackat och hunnit med på ett dygn. Hon kom i går och direkt sprang klockan i väg. Vi fattade ingenting när vi tittade på klockan som var 02:30 och vi insåg att det var dags att sova. Freja tittade sömnigt på oss och undrade nog när vi skulle ge oss. Idag blev det en sväng till sjukhuset för att göra röntgen på hjärnan, så man har lite koll på vad som händer och pågår med Mårten. Nu är det bara att invänta svaret och hålla tummarna. Känns skönt att kunna säga check på det.Det här inlägget vill jag tillägna Lina. Tack för det senaste dygnet. Alla samtal, all energi, allt allt allt – det har gett mig oerhört mycket! I morgon kommer jag nog vara trött, men det kommer vara SÅ värt det! Jag önskar verkligen fler var mer öppna för det okända. För sådant de inte vet eller känner till. För människor de inte känner eller vet något om. För intressen eller saker som de själva kanske inte hade valt. Man kan upptäcka så mycket roligt, nytt, spännande, intressant, givande, utvecklande på vägen. Sådant som jag är så (haha) livrädd för att missa. Tack Lina!

Emma

Bröstcancer, Cancer, Fuck Cancer, Härvaro, Hjärntumör, Kärlek, Livet, Mårten, Okategoriserade

ÅRSDAGEN, KRASCHEN, BILDEN, MINNET

september 11, 2017av Emma Skoglund1 kommentar

11 september. 11e, september. Jag säger det högt för mig själv och smakar på orden. Känner efter. 11 september 2011… En dag som under flera år gav mig en grov ångest så snart den närmade sig. Idag känner jag inte överdrivet mycket när jag tänker på själva datumet. Men under säkert 3-4 år gav det mig grov ångest, sömnlösa nätter, tryck över bröstet och en slags yrsel och illamående. En allmänt konstig känsla i kroppen. Som att världen började snurra och kroppens alla celler mindes exakt vad som hände den där dagen. Tankens kraft är så skrämmande stark på så vis – den kan framkalla och skapa fysiska symptom av allting – minnen, dofter, känslor, upplevelser, platser och ljud. Ja allt, till och med något så litet som ett minne av ett futtigt datum.

Idag är det 6 år sedan jag kraschade och startskottet för min cancer i hjärnan gick av. Dagen då kriget mot Mårten startade. Metaforer är ju något utav min grej och jag har alltid liknat min egen krasch med tvillingtornen i New York. De som föll exakt 10 år innan jag. Det är en dag jag aldrig kommer glömma. Liksom många andra, en sorgens dag på ett sätt, eller ja, kanske flera sätt faktiskt. För min egen del dog nog en liten liten del av mig i och med min krasch. Naiviteten och tron om att jag var odödlig.Jag minns fortfarande den där stunden när jag tog bilden. Kvällen innan hade jag ju varit helt övertygad om jag skulle dö. Kroppens funktioner som då långsamt försvann och jag skärrad, skräckslagen och livrädd tvingades ta mig till akuten. För mig var det mitt första möte med döden och jag var övertygad om det. ”Nu dör jag.” Jag minns att jag inte ens vågade gå på toaletten innan jag stapplade ut till taxin som väntade på parkeringen. Hur hjärnan logiskt sa åt mig att ”nej, Emma, gör det inte. Då kanske du inte hinner. Då hittar de dig här, på toalettgolvet hemma. För sent. GÅ UT NU!”. Det var kaos – i tanke, i kropp, i själ. Minnet av själva taxiresan till sjukhuset känns i sig som en evighet och väl framme vid akuten ryckte det i min vänstersida. Jag hade som tics i halva ansiktet – ögat blinkade och mungipan ryckte okontrollerat. Herregud. Vad jag måste sett borttappad ut när jag kom in på akuten… Tanken på hur jag stod där, skräckslagen med en kropp som krampade och hade tappat allt från känsel till avståndsbedömning, är det som gör mig illa berörd. Ett tungt minne. Som att se mig själv utifrån och bara vilja krama om mig själv och säga ”jag är här nu, jag är med dig, vi klarar det här”. Det kändes på något vis som att jag smet undan döden den kvällen – med nöd och näppe. För en halvminut senare skulle det visa sig att jag låg på golvet och krampade, blåslagen och blodig. Minns inget av det, bara att jag hann få fram ”Jag behöver hjälp” innan det svartnade.

Ändå är det märkligt. När jag tog den där bilden, dagen efter epilepsianfallet och kraschen, tänkte jag att jag skulle föreviga stunden. Minns hur tankarna gick där jag låg i sängen och inte riktigt kunde öppna mitt ena öga. ”Jag vill minnas den här dagen.” Samtidigt som jag kvällen innan trodde jag skulle dö pga en hjärnblödning, var jag dagen efter övertygad om att jag hade gått in i väggen. Jag tänkte att jag var utbränd och att ”lite piller och vila skulle göra susen”. Istället kom chockbeskedet ca 3 veckor senare. Hjärntumör. Obotlig, ovanlig, outforskad och dessutom lokaliserad på ett dåligt och riskfyllt område i hjärnan. Skräckscenariot blev min verklighet. Cancer i hjärnan.

Med åren har den verkligheten blivit vardagsmat. Det har varit operationer, strålbehandling, funderingar kring liv och död. Förlamning och diverse andra risker och komplikationer. Ångest och skräck. Val och beslut att ta, så sjukt många olika val. Rädsla och mod. Bearbetning, bearbetning och bearbetning. Skratt och glädje. Hopp och förtvivlan. Ljus och mörker. Det har varit allt, verkligen allt.

Numera känner jag inte ångest den här dagen. Ja, jag har sovit dåligt inatt, det ska jag inte ljuga om. Men jag känner snarare styrka, mod och hopp – nästan nostalgiska känslor – när jag tänker på den 11 september. En dag som har förändrat allt radikalt. Mig, mitt liv, mina förutsättningar, relationer, intressen och passioner. Synen på livet. Mårten har roffat åt sig fruktansvärt mycket av mitt liv, men han har också gett mig en personlig utveckling som få andra saker i livet kan ge – om man tar vara på möjligheten det vill säga. Jag har tagit till vara på möjligheten och känner tacksamhet idag. Över att vara vid liv. Att forskningen går framåt. Över att jag vågat. Kastat mig ut. Kämpat för mitt liv. Stolt över att jag inte tvivlat på mig själv även när sjukvården varit skeptisk till min framtid. Klart jag har funderat och undrat över den, många gånger, men jag har alltid haft två ord som ringt och ringer i huvudet. Fortsätt framåt. Det här ska gå.Efter en sommar utan samtalsstöd kändes det idag skönt att få sätta sig i terapistolen igen. Mycket har hänt i sommar och 45 minuters samtal med både tårar och skratt försvann i ett nafs. Vi hann inte ens med hälften, men jag fick ut lite av vad jag behövde.

Idag har jag ju inte bara ärr i huvudet efter Mårten. Jag är även plattbröstad efter Märta. Det är ju dock (förhoppningsvis) tillfälligt, vilket känns skönt. Samtalet med terapeuten gav mig ännu en bekräftelse på att jag är på rätt väg. Att jag vill fortsätta lära mig, utvecklas och bli en bättre version av mig själv. Möta mina rädslor, fucka cancern, älska livet och fortsätta framåt – ända tills min tid är över. Det är inte nu. Men, min tid är nu, jag tror verkligen det. Kroppen säger mig det. Att min tid i livet är så mycket nu. Lev Emma, du är ju fortfarande kvar här, så lev!

Emma

Bröstcancer, Cancer, Fuck Cancer, Härvaro, Kris, Livet, Okategoriserade, Operation

LIVET OCH DESS SMÅ ÖGONBLICK

september 5, 2017av Emma Skoglund3 kommentarer

Livet kan vara både jävligt, kännas nattsvart och samtidigt upplevas otroligt vackert. Med varje år som går känner jag mig bara mer och mer övertygad om livet och dess dubbelhet. Som ett mynt – det har alltid två sidor. Allt i livet verkar ha två sidor. Sin motpol på något sätt och allt verkar vara i en ständig avvägning med varandra. Ibland i avvägning mot varandra. Skratt och grått. Dag och natt. Ja och nej. Vitt och svart. Liv och död. Jag slungas just nu på ett spektrum som som känns lika brett som universum. Det är bara det att mörkret och de jobbigaste känslorna inte är så påtagliga. Kanske har jag stängt av. Kanske har jag stängt av de känslor som just nu är för jobbiga att ta in. Men samtidigt tror jag att jag genom åren som gått har lärt mig att det är så här livet ser ut. I ena stunden skrattar man, i den andra gråter man. I den ena stunden sörjer man och i den nästa firar man. En process som är i ständig rörelse för att vi ska komma framåt – bearbeta och fortsätta leva. Det är så här det ser ut i livet. Det är så här det fungerar med livet. Ibland duggar det tätt med djävulskap och andra gånger får man njuta av lugnet efter stormen. Även om det kanske vissa gånger kan ta tid att riktigt kunna ”njuta”, beroende på vad man just gått igenom. Man behöver få processa det, känna och ge sig själv tid. För mig har skiten duggat tätt det senaste 1,5 (2?) åren. Det har varit alldeles för många drogdiskussioner, onaturliga begravningar och cancerbesked. Det i sig… Att Gisela dog, Elias dog, min systers cancer kom tillbaka och spred sig. Att min cancer bråkar igen och många runt omkring mig mår dåligt när livet krisar och påminner oss om dess skörhet. Ja, bara det i sig har nog gjort att jag blivit en aning hårdhudad och stängt av. Förstått att livet kommer fortsätta så här. Ibland är det lugnare, andra gånger befinner jag mig mitt i stormen.

Död och cancer har för mig blivit vardagsmat och jag vet att vissa av er tänker att det är fruktansvärt och hemskt när jag säger det. Men mycket som pågår i ens liv blir till slut vardag när det är ständigt återkommande och man inte kan påverka det – man blir van – hur jävligt det än är. Hur lite man än önskar det och hur lite man än vill ha det. Man tvingas bli van – för att allt kan vi inte påverka och ta bort, vi kan bara välja hur vi hanterar det – och jag kan inte tycka att mitt liv är tragiskt pga det. Snarare känns livet lättare att leva när jag vet vad jag kan förvänta mig och är mer realistisk. Realistisk optimist. Jag tror och hoppas på det bästa alla gånger, men vet också att ibland kommer det bara inte gå. Då kommer livet explodera och det där du oroat dig för händer. För att det är livet. Hur mycket du än sprattlar och stretar emot eller vägrar acceptera, så kommer det inte alltid stoppa det som är påväg att hända. Jag tror jag lärt mig att njuta mer av livet och slappna av även när det stormar som mest. Jag har sprattlat, jag har stretat, jag har vägrat – men vad har det hjälpt? The shit went down the flames ändå, och jag orkar inte lägga mer energi på sådant jag omöjligt kan stoppa.
Foto: Caroline Broberg

Bilden ovan tog Carro kvällen innan min bröstoperation. Jag stod med bar överkropp i sovrummet medan Carro klickade hysteriskt likt en paparazzi. Utanför fönstret parkerade ett par nedanför, de måste hört kameran för de tittade upp mot Carro och jag mötte tjejens blick. Insåg att jag stod där topless och slängde mig på huk samtidigt som skrattet utbröt i rummet. Ja, dagen efter skulle jag ta bort mina bröst. Men det är just sådana saker, så där löjligt små, men komiska, stunder i livet som gör att jag orkar fortsätta vidare. Att få skratta fastän livet krisar, det är både förlösande och som näring till min själ. Hjärtliga skratt-stunder i livet. Hon lyckades fånga mig i just det. Jag avslutar med Ison & Filles ord och instämmer till hundra.

”Jag skrattar idag, kanske gråter jag sen.
Jag vill leva i nuet, inte ångra mig sen.
Morgondagen är för långt bort men vi är här idag.
Så jag skrattar idag.”

Just nu vill jag fokusera på glädjen, men behöver också skriva av mig om min syster. Återigen kommer ni då se livet och dess dubbelhet.

Emma

Cancer, Fuck Cancer, Härvaro, Kris, Livet, Okategoriserade, Psykisk ohälsa

NÄR HJÄRTAT SVÄLLER OCH TÅRARNA FALLER

augusti 23, 2017av Emma Skoglund3 kommentarer

Gårdagen var inte speciellt glamourös. Den gick långsamt framåt med ett huvud som vägde tungt och en irritation som både lätt och snabbt blossade upp. Jag gick på halvfart samtidigt som jag inuti kände mig uppe i varv. Det är så konstigt hur allt kan vara en sådan salig mix. Hur man reagerar och hur känslolivet stormar – och hur det i sin tur ständigt växlar. Ena stunden känner jag glädjen bubbla i bröstet och i nästa är jag sjukt irriterad.

Timmarna på förmiddagen gick och jag tvingade mig till slut ut på promenad. Att ta tag i dagen. Väl ute skulle F envist stanna och nosa exakt överallt, ibland är det lite som att hon prövar mig och mitt tålamod. Jag, som gick på en ytterst tunn lina när det gällde tålamodet, gav upp tanken på en powerwalk i naturen. Accepterade att dagen var som den var och bytte fågelkvitter mot skön musik i lurarna. Att lugnt strosa fram och låta F nosa där hon vill. Jag bara orkade inte vara den powermatte jag är de flesta dagarna i veckan, så gav oss båda en paus och hämtade i det energi. Min älskade Freja.Hon har sådant otroligt tålamod med mig. Hon förstår alltid och hennes blickar säger mig så mycket. Oavsett om det är ”jag älskar dig”, ”jag ser att du har det jobbigt nu” eller ”nej, nu får du skärpa dig”. Igår sa hon allt det.

Efter mixen av känslor kände jag mot kvällen att jag behövde göra en urladdning med tårarna. Tårar som stod för ledsamhet, sorg, frustration och besvikelse, men även fina tårar. Tårar som stod för värmen, kärleken, omtanken jag både fått, får och känner. Det är så här jag funkar, jag väller ur mig alla känslor rejält i några timmar och börjar om på nytt sen. Femtioelva kilo lättare. Det finns en rädsla i mig att jag skulle tappa kontakten med mitt känsloliv och försvinna upp i en orealistisk bubbla som vägrar ta in verkligheten, därför tvingar jag mig själv att möta verkligheten. Ta itu med känslorna, bra som jobbiga. Dåliga känslor finns inte, alla har en funktion tror jag. Vissa är bara jävligt jobbiga att bära och hantera.

Den bästa filmen att se för att framkalla hela känsloregistret är 50/50. Vet inte hur många gånger jag sett den när jag känt att jag behövt ladda om, men den funkar fortfarande. Joseph Gordon-Lewitt som spelar cancerdrabbade ”Adam”, har aldrig berört mig så mycket som i den filmen. Han får cancerkänslorna att riva runt i bröstet, tårarna att falla, skrattet att bubbla upp. Den filmen har både humor och allvar och är det någon film om cancer du ska se så är det 50/50.(Lånad bild från IMDb)

Den filmen gjorde sitt igår, för jag har sovit som en vaggad bebis inatt.

Emma

Cancer, Foto: Caroline Broberg, Fuck Cancer, Härvaro, Livet, Okategoriserade, Operation

ETT LYCKLIGT LIV UTAN MINA EGNA BRÖST?

augusti 22, 2017av Emma Skoglund5 kommentarer

Klockan visar 04:46 och jag har gett upp. Jag har vänt och vridit hela natten. Endast slumrat till någon gång för att i nästa stund återigen snurra ett varv under täcket. Frustrerat puffat upp kudden på nytt i hopp om att det skulle göra skillnad. Men tankarna går på högvarv och jag känner ett starkt behov av att skriva av mig. Inget annat hjälper när meningarna formuleras uppe i huvudet och det maler på nonstop. Då måste de ut, oavsett vad klockan är.

Mårten har genom åren gett mig sjukt stora perspektiv på livet. Referensramarna löper över ett så brett spektrum att vanliga problem inte är några problem längre i min värld. Att ha gått från att tro att livet var på väg att ta slut, till att förbereda sig för att bli förlamad i vänstersidan av kroppen eller i värsta fall bli en grönsak. Från det och tankarna på ett liv i rullstol vidare till att kunna fungera nästintill helt normalt. Att ha kunnat träna upp mycket av det som blev skadat efter hjärnoperationerna. Hoppet som infinner sig då, det får mig att tro ännu mer att allt är möjligt. Förra året tog jag och Carro bilder innan min operation. Jag ville ha målbilder att hålla mig till ifall jag skulle sitta i rullstol. Ett mindset som lyder ”Det är dit jag ska”. Jag var så förberedd på att hamna i rullstol att jag flertalet gånger tänkte och nämnde sådant som ”Det kanske är sista gången jag gör det här, promenerar… tänk om jag inte kommer kunna sen…”. I år har jag svårt att tänka som då. Jag tänker annorlunda inför tredje operationen när de andra gått så bra. Jag tror allt är möjligt och min kropp har aldrig varit så uppbyggd och förberedd på operation som den här gången. Jag är stenfokuserad och laddad på omgång tre mot Mårten. Målbilden har jag kvar och den är densamma, ifall att.Foto: Caroline Broberg

Men knölen (/knölarna är frågan?) i bröstet stressar mig. Tanken på om det hunnit sprida sig gör att paniken uppstår. Jag vill bara få bort det. Bort, bort med cancern! Jag kommer aldrig glömma den där gången jag satt på neurokirurgens avdelning i Uppsala kvällen innan min första operation 2011. Jag åt middag och min kirurg kom in och vi skulle prata om Mårten. ”Oj, men ät klart du, jag kan komma tillbaka efter, ät i lugn och ro.” tyckte hon när hon såg att jag åt. Jag kunde ju dock inte vänta på att få mer svar och insisterade på att hon skulle stanna fast det var mitt i middagen. Vi gick igenom situationen och riskerna som en operation medförde. Matlusten försvann ganska snabbt, men när kirurgen pratat klart minns jag att jag sa till henne; ”Maria, jag vill bara bli frisk. Det får kosta vad det vill, men gör mig frisk”. Hon tittade allvarligt på mig, ”Emma, jag kan inte göra dig frisk…”. Den meningen har jag levt med sen dess. Vetskapen att det – än så länge – blir ett liv med Mårten. Jag har funnit mig i det, inte accepterat, jag har funnit mig i det. It is what it is. Jag vet också att jag genom åren sagt att om jag skulle få cancer någonstans där jag kan ta bort det, så skulle jag inte tveka en sekund på att ta bort det. Det är precis så jag känner med brösten, bort med skiten.

Bröstcancer är långt ifrån en piece of cake, a bump in the road eller vad du än vill komma på för ordspråk med samma innebörd. Bröstcancer är förjävligt och jag vill inte förminska det på något vis. Det vore en käftsmäll mot alla er som går eller har gått igenom det. En käftsmäll till alla er som är närstående till någon med bröstcancer dessutom. Men för mig, som gått igenom allt vad det innebär att ha hjärncancer och opereras i hjärnan känns min bröstcancer som ett hinder på vägen jag ska ta mig över. A piece of cake om jag jämför med min Mårten. Bröstcancerhelvetet kommer uppstå om de på torsdagens läkarmöte säger att det spridit sig. Då känner jag att det troligtvis blir jobbigt. Det blir en fet smäll.

Men ett liv utan mina egna bröst är ett liv jag kan leva. Jag tror det är ett lyckligt liv. Det innebär ett liv med mindre oro för att det kanske finns cancer kvar, som läkarna missat. Oron minskar med tiden menar läkaren, men jag känner mig själv. Jag kommer gå och klämma, känna och fundera. Gång på gång känna och undra, har det kommit tillbaka? Är allt borta? Har det spridit sig någon annanstans där jag eller vården inte vet om? Jag kan inte leva med det. Det räcker med oron över Mårten och det helvetet som jag inte blir av med.Foto: Caroline Broberg

Jag lever hellre ett lyckligt liv utan mina egna bröst, än ett liv med mina bröst och blir psykiskt sjuk av oro. Ett liv med mer ångest över att bröstcancern kanske kommer tillbaka. Det är bara bröst i min värld, de går att återskapa. Det går att fixa även om det inte blir samma sak. Det blir annorlunda, kanske med en känsla av att känna sig stympad, men det går att lösa. Mårten går idag inte att lösa, bara hålla i schack. Jag vet att man kan leva lyckligt utan bröst. Jag vet att man kan leva lyckligt i rullstol. Jag vet att man kan leva lycklig trots alla ärr och sår i hela världen. Jag måste tänka så, att lycka är möjligt oavsett. Men man måste ta itu med motgångarna och ärren, och bearbeta dem. Inte kräva av sig själv att bara gå vidare, acceptera och släppa. Man måste få vara arg, ledsen, besviken, frustrerad, liten och rädd. Allt.

Just nu känner jag att det finns två saker jag kan välja att tänka på: ”Faith and fear both demand you believe in something you cannot see. You choose.” Jag har valt och jag ska ta mig igenom det här också. Det finns inget annat. Är det något mer jag lärt mig genom åren så är det att lyckan verkligen kommer inifrån. Trots två cancerdiagnoser har jag lyckan, kanske till och med mer nu än när jag var helt frisk. För då visste jag inte vad riktig lycka var. Haha, snark… The cliche has spoken.Foto: Caroline Broberg

Mycket har jag gått igenom och kunde jag le och skratta där och då – på bilden ovan från maj 2012 – vet jag att jag alltid kommer kunna göra det igen även om livet stundvis är tufft.

Emma

Cancer, Fuck Cancer, Härvaro, Livet, Okategoriserade, Operation

UPPSKJUTEN OPERATION OCH ÄNNU EN

augusti 19, 2017av Emma Skoglund4 kommentarer

Sitter i soffan med en kaffe. Funderar över livet och saker som händer. Försöker förstå. Det som gör att jag kan förstå mitt bröstcancerbesked är en sak; gener. Ja, det är den enda förklaringen som gör det här någotsånär greppbart. Begripligt. Vi måste ha gener som ökar risken för cancer, det måste vara så. Min syster har en förändring på genen TP53 som bland annat kan ge bröstcancer och det enda jag tänker nu är att jag också måste ha den. Eller någon liknande. På något sätt skulle det kännas skönt, för då blir hela cancerkarusellen tydligare. Att det inte handlar om otur eller livets taskiga lotteri. Snacka om att jag i så fall har dragit två feta nitlotter. Hela min familj har i så fall fått så äckligt orättvisa lotter. Sneglar på min älskade pälsboll som ligger i puffen och slumrar skönt. Hon håller mig på banan. Tack och lov att jag har dig. Du är min räddning alla dagar i veckan, alla timmar om dygnet. So much love.Jag skulle skrivit igår, men hela dagen satt jag i telefon. Var det inte en jakt på läkare och sjuksköterskor så var det att avboka patienthotell eller invänta samtal från sjukhuset. Ringa och uppdatera de jag älskar. Det är bland det svåraste man kan göra. Ringa och berätta ännu ett cancerbesked och veta oron, ångesten och sorgen som uppstår precis när man avslutat meningen ”jag har bröstcancer”.

Jag känner ändå att situationen är hanterbar. Jag mår bra trots att jag sitter i en jävla taskig sits. Tårarna rinner oftast över när jag pratar med människor jag bryr mig om och som jag vet bryr sig om mig. Då blir den där handen på axeln känslomässigt påtaglig oavsett hur många mil bort de befinner sig. Tack till alla som hört av sig, jag känner verkligen att jag inte är själv i det här.

Men nu då, vårdplanen? Jag skulle ju egentligen åkt till Uppsala på tisdag för att opereras för Mårten, men nu blir den operationen framskjuten. Bröstoperationen prioriteras först och jag ska på läkarmöte på Bröstenheten den 24 augusti. Då får jag prata igenom alternativen jag har och får ett operationsdatum. Det låter som att det kommer bli inom några få veckor. Diskussionerna kring mina alternativ har gått lite fram och tillbaka. Min bröstcancer är så kallad ”duktal” – den vanligaste formen av bröstcancer. Den kan sprida sig som läkaren förklarade och är hormonkänslig, men inte HER 2 positiv. Vilket tydligen var bra. Det här är något jag kommer förklara mer av i kommande inlägg när jag själv greppat det bättre.

Nu ska jag ut och springa av mig lite tankar, låta F sniffa de senaste nyheterna från marken. Det blir en fin lördag med efterlängtat besök och jag tänker försvinna in i en rosa bubbla för helgen. Njuta av livet och låtsas som att beskedet aldrig kom. Verkligheten kommer stå där och knacka på snart nog ändå. Nu tänker jag drömma mig bort, bara vara i nuet som känns lite som bilden trots cancerskiten. Alltid dessa två sidor av livet, rätt underbart ändå faktiskt – med ljuset i mörkret.

Emma

Cancer, Fuck Cancer, Härvaro, Livet, Okategoriserade

LIFET

augusti 16, 2017av Emma SkoglundLämna en kommentar

Gårdagens morgonstund hade guld i mund. Konstigt uttryck egentligen, men en fin morgon var det. Freja aka soldyrkaren njöt i vanlig ordning på balkongen innan solen försvann bakom knuten.Idag ska det umgås med en efterlängtad och otroligt fin vän.

Emma

Cancer, Förlamning, Fuck Cancer, Härvaro, Livet, Mårten, Okategoriserade, Operation

VAD ÄR DU MEST RÄDD FÖR?

augusti 15, 2017av Emma SkoglundLämna en kommentar

Det är mycket frågor jag får just nu och jag uppskattar verkligen det. Tack för att ni vågar fråga, jag vet att det är svårt! ❤ Jag har ju fått operationstiden i Uppsala men i skrivande stund vet jag inte ens om jag sagt det här. När den blir alltså. Men 22 augusti, om en vecka, har jag inskrivning för tredje gången på neurokirurgen vid Akademiska sjukhuset. Dagen efter, 23 augusti, rullas jag in i operationssalen, förhoppningsvis klockan 08:00 och allt flyter på. Det kan det väl få göra, pretty please?

Idag har det gått fyra veckor sen kallelsen kom och jag har tränat, ätit och mått så gott som möjligt. Fyra veckors långpromenader och träning har gett resultat. Tid ute i naturen med pälsbollen har gett mig mycket harmoni i själen. Kroppen känns stabilare efter alla timmar i spåret. Djur och natur läker verkligen och jag har hittat mina bästa sätt för att förbereda mig på en till operation.Minst en timme om dagen har jag varit i naturen. Precis som jag vill och önskar. Höra vinden, känna solens värme och lukten av gran och barr. Känna det där efterlängtade regnet under en svettig powerwalk. För mig är det sommar och Freja har lärt mig en sak; det finns inget dåligt väder. (Förvisso hatar hon regn, men det har inte stoppat hennes matte som måste ut trots allt (hehe – yep, I’m the devil those days om ni frågar F). Jag har pushat kroppen de här veckorna. Sprungit i uppförsbackarna, tränat upp styrkan och balanssinnet. Alla rötter, kottar, stenar och ojämn mark har gjort under för min vänstersida. Förut har jag känt mig kluven till att bli kallad ”stark”, men just nu känner jag mig stark.

Det är konstigt men jag är så taggad på att gå rond tre mot Mårten. Magkänslan är bra, fokuset är rätt och jag känner mig faktiskt stark. På alla plan, stark. Så den där frågan jag fått, i olika former; ”Vad är du mest rädd för?”, ”Vad oroar dig eller gruvar du dig för?”, ”Vad tänker du om att kanske hamna i rullstol?” har jag bara ett svar på: det här ska gå. Jag känner ingen större rädsla just nu, möjligtvis rädd över den mänskliga faktorn i mitt operationsteam, men jag litar på dem. De vet vad de gör. Sen är det klart att det finns en oro, en stor ovisshet som är rätt skrämmande över hur jag kommer vara när jag vaknar efter operation.

Med det i åtanke är jag samtidigt så trött på att gå och oroa mig. Så trött på att förbereda mig genom att spekulera ut olika scenarion. Att förbereda mig på att kanske sitta i rullstol, alltså… spekulationerna som aldrig tar slut. Efter att ha gjort två operationer där jag varit så införstådd på att rullstol skulle vara utgången orkar jag inte tänka så en tredje gång. Jag vet att risken finns och den har jag bearbetat i många år. Nu tänker jag fylla min mentala bioduk med bilder där jag går, hoppar, springer och är allmänt rörlig och funktionell i hela kroppen. Det är det enda jag tänker se och ge min energi åt. Blir det förlamning ska jag fan träna upp den. Punkt slut. Jag har ju min pälsboll som är min största motivation och drivkraft. Min lägenhet med perfekt läge, men där det inte finns någon hiss. Så, alternativet ”ett liv i rullstol” ska det mycket till innan jag accepterar – OM så blir fallet. Ja, ni hör ju… om, ifall, kanske, eventuellt. Nej, jag håller tummarna att det går vägen denna gång också. Går det inte vägen har jag ju henne som hjälpmedel, kärleks- och glädjespridare. Det här ska gå.

Emma