Jag var otroligt taggad på Almedalsveckan och såg mycket fram emot det. Kvällen innan vi skulle åka stötte jag ju dock på lite trubbel. Kommunen stängde av vattnet precis under min tvättid och den maximala oturen var ett faktum. Uppbokad tvättstuga resten av kvällen när vattnet var åter tvingade mig att vara kreativ. Morgonen därefter var jag trött och tågkrångel var det sista jag ville ha. Men så grejar ju SJ på sina spår ibland och så klart skulle jag åka den sträckan. Tre byten och en småstressad Emma irrade runt i Sundbyberg för att hitta bussen vidare till Bromma flygplats. Tur att jag har blivit van att fråga folk om vägen, sen om de har svaret eller inte är ju en annan femma. Efter lite förvirring hamnade jag i alla fall till slut rätt och mötte upp Ellinore vid flyget.
Det blev en flummig flygresa med två trötta tjejer och när vi landat i Visby fortsatte min otur. Jag tappade telefonen som stendog och jag fick lust att lägga mig ner och skita i allt. Luften gick ur mig, men så hade jag ju Ellinore som kom med lösningar på två sekunder. Hon fixade telefon av Patrik som jag kunde låna tills vi skulle hem. Vet inte hur många gånger Patrik fick styra upp för mig pga att jag inte hade hjärnan med mig… Men han och Ellinore fixade och jag var både sjukt tacksam och nöjd. Uppenbarligen (se nedan). De två alltså, vilka fina människor!
Seminariet för Vård på våra villkor höll vi i Fornsalen i Visby. Fornsalen är Gotlands kulturhistoriska museum. Där finns bildstenar, silverskatter från vikingatiden och mycket mer. Mycket stenar skulle jag säga. Skrattar än idag åt den komiska hysterin som uppstod när någon använde utställningsstenarna som verktyg. Personalen kom rusande och ropade ”Nej, vad gör du?! Stenarna är heliga!”. Personen (förtydligande: det var inte jag!) med stenen i högsta hugg blev nog förvånad över att bli tagen på bar gärning, men ursäktade sig så klart. Vi andra dog av skratt. Tips från coachen: ta aldrig utställningsmaterial och använd som verktyg eller liknande. Kreativt kanske men det blir inga bonuspoäng från museet kan jag lova. Skrattet den där incidenten gav oss allihop tog nog udden av den största nervositeten. Klockan gick och de tomma stolarna började fyllas, det var dags att sätta sig i panelen. För mig var det första gången att sitta med i en panel så där och diskutera cancervården. Något jag såg som en utmaning för mig själv. Det är ju något med det där med att ta ett kliv och göra något jag inte känner mig helt trygg eller säker på. Det där som är nytt och lite skrämmande för man vet inte hur det kommer gå. Jag älskar det. Det får mig att växa.
Det bästa med paneldebatten var att vi var från alla olika nivåer i samhället. Ellinore och jag som patienter. Vårdpersonal så som sjuksköterska och läkare. Chef inom vården och politiker som fattar beslut. Att diskussionen inkluderade personer från gräsrötterna och slingrade sig upp personer allra högst upp i toppen tror jag stenhårt på. Diskussionen måste föras på alla nivåer och vi måste gå från ord till handling. Tycker bilden för vård på våra villkor här nedan säger allt. Manifestet lyder:
Bilden är lånad från Ung Cancer. Tack för att jag fick sitta med i panelen och delge mina erfarenheter av cancervården. Part nr 2 och mina tankar kring cancervården kommer i nästa inlägg.
Emma
Emma Skoglund 