Cancern slog ner som en bomb i mitt liv en månad innan jag skulle fylla 22 år. Jag hade precis dragit igång sista året på Samhällsvetenskapliga programmet på Mälardalens högskola. En treårig utbildning som jag såg fram emot att ta examen från. Sen skulle jag ut i vida världen och se mig om. Det var tanken. Det var planen. Men så blev det inte. Istället började ett krig mot min hjärntumör, som jag döpt till Mårten. 22 år gammal blev jag tvungen att ta beslut om operationer som kunde göra mig förlamad. Operationer som i värsta fall kunde göra mig till en grönsak.
Jag genomgick en tung strålbehandling i 6 veckor. Kände hur hjärnan fungerade sämre och sämre. Hur tröttheten tilltog samtidigt som cortisonet jag åt gav mig en galen energi som inte går att beskriva. Jag minns hur jag flyttade min gigantiska garderob och idag fattar jag inte hur det gick till. Jag gapar lika mycket som mamma och Jonas gjorde när de kom på besök och förstod att jag inte hade skämtat. Vissa dagar låg jag bara i soffan och kämpade med att försöka styra ögonen när skallebanken var som värst. Då fungerade ingenting. Hjärnan styr kroppen, talet, minnet – allt. När den inte funkar fungerar ingenting. Som att dra ut kontakten till datorn. Inget händer hur hårt du än trycker på knapparna. Jag blev tvungen att gilla läget.
Foto: Caroline Broberg
Jag snaggade av mig håret när det började lossna. Ansiktet tappade mer och mer sin vanliga form och svullnaden tilltog på grund av cortisonet jag åt. Cortisonet fick svullnaden i hjärnan att gå ner efter operationen. Det räddade mig, samtidigt tittade jag mig i spegeln och sökte förtvivlat ansiktet jag brukade möta varje dag. Men hon fanns inte. Hon var borta. Friska Emma syntes inte hur mycket jag än letade och kände på mina främmande kinder. Jag hatar den här bilden för jag hatar hur jag ser ut. Jag minns hur jag bara såg cancern och identitetskrisen var ett faktum. Var tog jag vägen? Emma?
Foto: Caroline Broberg
Den känslan, av att tappa sig själv, var väldigt stor för mig. Det långa håret jag hade innan, den markanta luggen var så mycket jag. Håret kan ses som en petitess när det gäller liv och död men det blev ytterligare en grej jag var tvungen att acceptera. Ytterligare en sak cancern kom in och bestämde över. Att tappa håret gick inte att kriga mot, det bara hände och jag var tvungen att följa med. Hitta andra sätt att uttrycka mig och min personlighet.
Foto: Caroline Broberg
Jag minns än idag vad jag tänkte den där stunden tårarna rann och i maj är det 5 år sedan. Jag grät över allt jag tvingats gå igenom. Tårarna föll över att min framtid rann mig ur händerna likt sand. Känslan av att den inte skulle komma på grund av min ovanliga hjärntumör. Jag minns att jag kände mig liten och sårbar. Som att ingen skulle kunna hjälpa mig för ingen hade kunskaperna min tumör krävde. Insatserna och riskerna var för stora. Flip a coin, ungefär. Det kan vara över på två sekunder beroende på hur myntet landar. Jag stod på en grund som var i en enorm gungning och långt ifrån trygg eller säker.
Jag grät över att jag kanske inte skulle kunna bli mamma. En bild som alltid varit så glasklar i mitt huvud. ”Det är klart jag ska bli mamma någon gång!” Med åren bilden blivit suddigare och suddigare. Jag vet inte om jag vågar med min kroniska cancer. Den sorgen började jag prata om i dagens avsnitt, men jag slängde rätt snabbt över frågan till Lotta. För det var en fråga som gjorde att min röst inte höll. Tårarna började rinna där vi satt i studion. De rinner i skrivande stund också och den sorgen är så otroligt stor. Sorgen över att kanske inte bli mamma. Vilket också innebär att mamma inte får bli mormor, pappa farfar, syrran moster och brorsan morbror, till mina barn. Sorgen går – för mig – liksom i så många fler steg än mig själv.
Emma
Emma Skoglund 