Hopp – Emma Skoglund

Bröstcancer, Cancer, Fuck Cancer, Kris, Livet, Okategoriserade

VÄSANDE VÄDJAN

september 7, 2017av Emma Skoglund4 kommentarer

Jag satt på mina bara knän, bönade och bad medan jag blickade upp mot himlen. Hela min kropp skrek förtvivlat åt universum… ”Snälla. Snälla… snälla ge henne mer tid. Ge henne mer tid!” Kroppens alla muskler var så spända att jag vaknade. Vaknade av känslan i kroppen och min väsande vädjan till livet. Det var min värsta mardröm på länge. Oron och rädslan att förlora henne griper tag i mig som allra mest på natten, som vanligt när jag sover så där oskyldigt. Min älskade syster.Samma dag som jag satt på bröstenheten och fick information och datum om min operation var min syster också hos läkaren. Sin läkare. Besked väntade för hennes del och jag kom på det först efteråt – när jag, pappa och bror ringde upp henne för att uppdatera hur det gått för mig. Mitt möte hade ju gått bra och jag kände mig så hoppfull. Glad. Så slog det mig, ”Men gud, just det… du har ju också varit hos läkaren idag. Hur gick det?”, undrade jag. ”Nej, det har väl gått mindre bra för mig”, förklarade hon. Hon fortsatte med att säga vad läkaren berättade. Att hon hon inte svarat på behandlingen, att hon har massa små tumörer på hela levern som har vuxit. 3 av 4 levervärden är förhöjda vilket gör att alla de behandlingsalternativ hon haft innan reduceras rejält. Från fem-sex(?) till ett. Ett alternativ med cellgifter som vi sätter allt vårt hopp till. Funkar inte den behandlingen finns det inget mer att göra. När jag hörde den meningen sjönk mitt mod genom golvet och tårarna föll. Den meningen är nog bland det jävligaste man kan höra, speciellt när det kommer till ens egen syster… ”Funkar det inte, kan de inte göra mer…”. Världen börjar snurra.

Jag vet knappt hur jag ska tänka eller känna i den här situationen. Det har ju varit jag innan som sedan tidigare haft det största hotet om döden riktat mot mig. Nu är det som att hon går med en sådan påtagligt tickande bomb inom sig. Jag vill bara ta ut den, men jag kan inte. Jag står maktlös bredvid. Ser på helvetet hon går igenom och undrar hur fan ska det här bli? Hur ska det här gå? Rädslan och tankarna på att förlora henne… Hoppet om att behandlingen ska fungera. Hoppet om att levervärdena ska bli normala igen så hon kan få fler behandlingsalternativ, ifall en inte fungerar. Sedan den där oron igen, som jag knappt vågar uttala. Jag slits, fram och tillbaka, mellan rädsla och hopp. Det är som att tidernas största boxningsfight mellan rädsla och hopp pågår inuti mig. Vilken rond vi är på har jag tappat räkningen på, men jag har satt allt mitt hopp till behandlingen hon får nu.

Snälla livet, kom igen? Jag kan inte föreställa mig ett liv utan henne. Hon har varit med sedan dag ett och jag kommer aldrig sitta här och skriva som att hon är påväg att dö. Inte förrän det isåfall skulle ha skett, om nu inte jag hunnit dö före. Att skriva om henne som att hon är påväg att dö känns för mig som att ge upp på henne. Som det största sveket, den allra hårdaste käftsmällen. Som att säga ”jag tror inte på dig längre”. Även fast cancer inte handlar någonting om prestation. Men det skulle kännas som att lämna hennes sida, sluta stötta och finnas där. Lämna henne själv åt hennes öde och det är det sista jag tänker göra. Men situationen blir påtaglig och det är så oerhört konstigt när hon nämner 18-24 månader och en rädsla för att ha ont sista tiden… Det är alltid jävligt och obegripligt svårt att prata med någon om ”den sista tiden i livet”, men när det kommer till ens egen syster tar det nya nivåer… Det har ju alltid varit hon och jag. Som ler och långhalm. Jag målar upp fler bilder i huvudet. Mentala bilder och visioner. Jul i Hagfors. Vårpromenader med henne och våra hundar. Osv. Jag måste tro just nu, jag måste hoppas. Samtidigt vara här och nu – ta vara på tiden – vilket vi alltid borde.

Mitt dagliga mantra just nu: låt hennes behandling fungera.

Emma

Cancer, Fuck Cancer, Härvaro, Kris, Livet, Okategoriserade, Operation

TRÄDET, TRAUMA OCH ENERGIER

augusti 27, 2017av Emma Skoglund2 kommentarer

Jag står stadigt. Känner mig som ett träd, med ett massivt rotsystem som förankrar mig i marken. Ibland stormar och blåser det något oerhört. Men när vinden tar tag i trädets alla grenar, sliter och utmanar, står trädet kvar. Några löv kanske lossnar, men trädet står kvar. År ut, år in. Det enda jag kan göra är precis som trädet – att bölja med, vika mig med vinden när det blåser och river i som hårdast. Och visst river och stormar det… jag tänker inte ljuga. Allt med cancern gör att det river i något fruktansvärt i bröstet. I kroppen. Runt omkring mig. Men fötterna står stadigt och jag svajar med när vinden vänder och stormen blåser upp.Det har börjat sjunka in riktigt nu, att brösten snart är borta. Mina bröst. Känslan av mina bröst. Det är ju bara bröst men ändå är det så mycket mer. Känslan som infinner sig vid tanken på att snart ha två ärr där… Jag tänker på min vän Lena – min fina Lena – och samtalet vi hade om den där känslan av att varje ingrepp man utsätts för är som ett mindre trauma. En känsla av att känna sig blottad, naken, kränkt. Som att någon gjort övertramp och gått innanför ens privata sfär. Som att jag strippats naken på scen inför hela världen som publik. Jag vill kräkas.

Känner ärret på huvudet. Tittar ner på min bröstkorg och tänker på de kommande ärren… Det känns som att livet försöker råna mig. Råna mig på mig själv. På mina kroppsdelar och kroppsliga funktioner och jag undrar vem det är som verkar tycka att jag inte ska få vara här på jorden. Ibland känns det som att universum motarbetar mig. Samtidigt får jag en enorm kraft när jag tänker på universum. Det räcker med att blicka upp mot himlavalvet och jag känner hur energin fyller mig. Det är en väldigt mäktig känsla.Jag har blivit oerhört spirituell med åren. Flummig skulle säkert många tycka, speciellt med vad jag tänker skriva nu. Men jag känner det så starkt. Jag har under alla mina sjukdomsår känt att jag inte är själv. En känsla som bara blivit starkare och starkare. Jag har hjälp med mig. Jag pratar inte om vanliga människor. Jag pratar om energier och det här är saker jag inte kan förklara så ingående. Jag vet inte vilka de är, jag ser dem inte, men jag känner dem. Känner deras närvaro. Det är som om jag har en hel armé som omringar mig. Genom åren har jag aldrig riktigt kunnat förklara var jag får min styrka ifrån – förutom viljan att leva – men det är så speciellt. Det är som att någon alltid håller mig i handen eller vandrar bredvid. Ständiga viskningar och påminnelser som ”vi finns med dig”, ”du fixar det här”, ”det kommer gå bra”. ”Vi kommer hjälpa dig igenom det här”.

Det känns varken hopplöst eller becksvart just nu. Det är klart, kvällarna och nätterna är jobbigast. Då far tankarna omkring som mest. Bilderna i huvudet som flashar förbi. Det växlar i känslorna. Skratt och gråt. Men jag känner mig hoppfull och min magkänsla känns bra. Energien runt mig är bra och är det något jag tror på så är det energier.

Jag tänker stå kvar här, det spelar ingen roll vad livet kommer med för utmaningar. Jag tänker stå här. Fast förankrad i marken.

Emma

Cancer, Fuck Cancer, Härvaro, Livet, Okategoriserade, Operation

UPPSKJUTEN OPERATION OCH ÄNNU EN

augusti 19, 2017av Emma Skoglund4 kommentarer

Sitter i soffan med en kaffe. Funderar över livet och saker som händer. Försöker förstå. Det som gör att jag kan förstå mitt bröstcancerbesked är en sak; gener. Ja, det är den enda förklaringen som gör det här någotsånär greppbart. Begripligt. Vi måste ha gener som ökar risken för cancer, det måste vara så. Min syster har en förändring på genen TP53 som bland annat kan ge bröstcancer och det enda jag tänker nu är att jag också måste ha den. Eller någon liknande. På något sätt skulle det kännas skönt, för då blir hela cancerkarusellen tydligare. Att det inte handlar om otur eller livets taskiga lotteri. Snacka om att jag i så fall har dragit två feta nitlotter. Hela min familj har i så fall fått så äckligt orättvisa lotter. Sneglar på min älskade pälsboll som ligger i puffen och slumrar skönt. Hon håller mig på banan. Tack och lov att jag har dig. Du är min räddning alla dagar i veckan, alla timmar om dygnet. So much love.Jag skulle skrivit igår, men hela dagen satt jag i telefon. Var det inte en jakt på läkare och sjuksköterskor så var det att avboka patienthotell eller invänta samtal från sjukhuset. Ringa och uppdatera de jag älskar. Det är bland det svåraste man kan göra. Ringa och berätta ännu ett cancerbesked och veta oron, ångesten och sorgen som uppstår precis när man avslutat meningen ”jag har bröstcancer”.

Jag känner ändå att situationen är hanterbar. Jag mår bra trots att jag sitter i en jävla taskig sits. Tårarna rinner oftast över när jag pratar med människor jag bryr mig om och som jag vet bryr sig om mig. Då blir den där handen på axeln känslomässigt påtaglig oavsett hur många mil bort de befinner sig. Tack till alla som hört av sig, jag känner verkligen att jag inte är själv i det här.

Men nu då, vårdplanen? Jag skulle ju egentligen åkt till Uppsala på tisdag för att opereras för Mårten, men nu blir den operationen framskjuten. Bröstoperationen prioriteras först och jag ska på läkarmöte på Bröstenheten den 24 augusti. Då får jag prata igenom alternativen jag har och får ett operationsdatum. Det låter som att det kommer bli inom några få veckor. Diskussionerna kring mina alternativ har gått lite fram och tillbaka. Min bröstcancer är så kallad ”duktal” – den vanligaste formen av bröstcancer. Den kan sprida sig som läkaren förklarade och är hormonkänslig, men inte HER 2 positiv. Vilket tydligen var bra. Det här är något jag kommer förklara mer av i kommande inlägg när jag själv greppat det bättre.

Nu ska jag ut och springa av mig lite tankar, låta F sniffa de senaste nyheterna från marken. Det blir en fin lördag med efterlängtat besök och jag tänker försvinna in i en rosa bubbla för helgen. Njuta av livet och låtsas som att beskedet aldrig kom. Verkligheten kommer stå där och knacka på snart nog ändå. Nu tänker jag drömma mig bort, bara vara i nuet som känns lite som bilden trots cancerskiten. Alltid dessa två sidor av livet, rätt underbart ändå faktiskt – med ljuset i mörkret.

Emma

Cancer, Fuck Cancer, Livet, Okategoriserade, Operation

THAT GUT FEELING

augusti 17, 2017av Emma Skoglund11 kommentarer

Ja, hur säger jag det här egentligen då? Den där ”Life is a joke”-bilden skulle jag ju sparat tills nu, för den har aldrig passat in så bra som efter idag.

Sen jag upptäckte knölen i mitt högra bröst har jag haft en ganska dålig magkänsla över det hela. Jag har oroat mig mer över bröstet än Mårten ska jag erkänna. Kroppen vet ofta när något är fel, i alla fall min. Magkänslan och intuitionen har haft rätt varje gång och jag har inte varit förvånad när svaren kommit. Men under tiden som gått nu i väntan på provsvaret på knölen i brösten har jag försökt tänka positivt. Att inte ta ut något negativt i förskott, jag har försökt hålla mig till hoppet. När jag pratat med mina närmaste om det och sagt de där meningarna som ”det är säkert inget”, ”läkaren trodde det bara var en bindvävsknut, han tyckte ju allt såg bra ut”, ”inget konstigt” har jag innerst inne inte trott dem. Alltså, jag har ju sagt orden, men jag har inte trott på dem. Det har varit som att hela min kropp skrikit åt mig; ”Men hallå Emma, nej! Lyssna nu, det där stämmer inte! Det är något fel här! Det här är något mer…”. Men jag har nog ändå stått där och sagt de där orden jag inte trott på för att lindra och trösta. Trösta mina närmaste. För… alltså fan, det jobbigaste är någonstans ändå att veta att min situation drabbar andra med oro och ångest… Samtidigt som jag levererat de där meningarna har jag nog försökt övertala mig själv om att jag har haft fel.

Så idag gjorde jag en ny MR på brösten, eftersom den förra inte blev något bra rent tekniskt. Dåliga värden och kvalité på bilderna gjorde att de blev svåra att tyda, sades det – men ja… jag undrar jag om det verkligen var hela sanningen. Några timmar senare satt jag på bröstenheten med läkare och sjuksköterska efter att ha begärt att få svar på provet. Ovissheten äter alltid upp mig och mitt fokus måste vara on point just nu med tanke på Mårten. Så jag klev in i det där rummet igen, med läkare och sjuksköterska och innan han ens satt sig ner visste jag redan vad han skulle säga. Jag visste innan jag åkte hemifrån. Jag visste i går, jag visste i förrgår. Jag vet redan svaret, nu kommer jag bara få det på papper, tänkte jag där jag satt.Det syntes på läkaren att orden motvilligt puttades ut i ljuset. ”Jo, det var som du trodde, det är bröstcancer”, säger läkaren och tittade empatiskt på mig. Han ville verkligen inte ge det beskedet, men jag andades in och andades ut, lättad av att i alla fall nu veta. ”Jaha, ja… jag förstod väl det”.

Jag åkte därifrån med en pärm som det stod ”Min vårdplan” på och resten av historien kommer imogon.

Emma