Etikett: Fighter

Cancer, Fuck Cancer, Livet, Okategoriserade, Operation

THAT GUT FEELING

av Emma Skoglund11 kommentarer till THAT GUT FEELING

Ja, hur säger jag det här egentligen då? Den där ”Life is a joke”-bilden skulle jag ju sparat tills nu, för den har aldrig passat in så bra som efter idag.

Sen jag upptäckte knölen i mitt högra bröst har jag haft en ganska dålig magkänsla över det hela. Jag har oroat mig mer över bröstet än Mårten ska jag erkänna. Kroppen vet ofta när något är fel, i alla fall min. Magkänslan och intuitionen har haft rätt varje gång och jag har inte varit förvånad när svaren kommit. Men under tiden som gått nu i väntan på provsvaret på knölen i brösten har jag försökt tänka positivt. Att inte ta ut något negativt i förskott, jag har försökt hålla mig till hoppet. När jag pratat med mina närmaste om det och sagt de där meningarna som ”det är säkert inget”, ”läkaren trodde det bara var en bindvävsknut, han tyckte ju allt såg bra ut”, ”inget konstigt” har jag innerst inne inte trott dem. Alltså, jag har ju sagt orden, men jag har inte trott på dem. Det har varit som att hela min kropp skrikit åt mig; ”Men hallå Emma, nej! Lyssna nu, det där stämmer inte! Det är något fel här! Det här är något mer…”. Men jag har nog ändå stått där och sagt de där orden jag inte trott på för att lindra och trösta. Trösta mina närmaste. För… alltså fan, det jobbigaste är någonstans ändå att veta att min situation drabbar andra med oro och ångest… Samtidigt som jag levererat de där meningarna har jag nog försökt övertala mig själv om att jag har haft fel.

Så idag gjorde jag en ny MR på brösten, eftersom den förra inte blev något bra rent tekniskt. Dåliga värden och kvalité på bilderna gjorde att de blev svåra att tyda, sades det – men ja… jag undrar jag om det verkligen var hela sanningen. Några timmar senare satt jag på bröstenheten med läkare och sjuksköterska efter att ha begärt att få svar på provet. Ovissheten äter alltid upp mig och mitt fokus måste vara on point just nu med tanke på Mårten. Så jag klev in i det där rummet igen, med läkare och sjuksköterska och innan han ens satt sig ner visste jag redan vad han skulle säga. Jag visste innan jag åkte hemifrån. Jag visste i går, jag visste i förrgår. Jag vet redan svaret, nu kommer jag bara få det på papper, tänkte jag där jag satt.Cancer that starts with bDet syntes på läkaren att orden motvilligt puttades ut i ljuset. ”Jo, det var som du trodde, det är bröstcancer”, säger läkaren och tittade empatiskt på mig. Han ville verkligen inte ge det beskedet, men jag andades in och andades ut, lättad av att i alla fall nu veta. ”Jaha, ja… jag förstod väl det”. 

Jag åkte därifrån med en pärm som det stod ”Min vårdplan” på och resten av historien kommer imogon.

Emma

Cancer, Fuck Cancer, Livet, Okategoriserade, Psykisk ohälsa

ANDNINGSSVÅRIGHETER OCH SYSTERKÄRLEK

av Emma SkoglundLämna en kommentar på ANDNINGSSVÅRIGHETER OCH SYSTERKÄRLEK

I två dagar har jag gått runt med ett tryck över bröstet, som att någon håller händerna hårt över mitten av bröstkorgen. Jag försöker ta mina andetag men det tar liksom stopp. Jag känner hur ångesten hänger över. Kan inte riktigt säga varför, den bara är här just nu.

Måndag-tisdag kom min syster på besök och det var både behövligt och otroligt givande. Igår vaknade jag och hade ett behov av att bara ta dagen som den kom. Skrutta runt i morgonrock och dricka kaffe i soffan. Vila hemma med syster som sällskap. Men klockan ringde vid 8 och vi skulle till Uppsala för att träffa en läkare på onkologisk genetik. I och med att min syster också är sjuk i cancer (bröstcancer) går vi på utredning. Vi har ju en del cancer i släkten och det känns bra att få svar på om vi har något ärftligt i generna, så man kan upptäcka i tid ifall det är så. Vi käkade mysig frukost och satte oss sen i bilen. På motorvägen kände jag hur det började dåna i öronen, som knivar rätt in i örat. Det skär och river och som ett brev på posten blir även huvudvärken svårare att hantera. Men vi pratade och skrattade, jag försökte hålla modet uppe. Väl framme i Uppsala var trycket över bröstet totalt. Mjölksyra i benen och andningen otroligt tung. Jag ville gråta. Lägga mig ner och säga ”jag vill inte mer, jag orkar fan inte”. Jävla huvud. Jävla bröst (i dubbel bemärkelse). Jävla cancer.

Min systers energi höll ihop mig. Jag vill inte vara den som klagar och gnäller på värken. Vill inte vara den som drar ner stämningen eller låter värken styra. Det räcker med att den påverkar hela mitt mående en dag som igår. Jag blir sammanbiten och otålig. Ens värsta sidor blossar lätt upp vid minsta motgång och jag biter mig hårt i läppen för att fortsätta hålla ihop. Skratta och försöka hålla skenet uppe trots allt. Igår gick det, tack vare dessa två som jag älskar av hela mitt hjärta.17884315_10154753904669263_6984335146969584620_nIdag brister det. Att hantera huvudvärken, ljudkänsligheten och öronen som det river i blir vissa stunder för mycket. Hela situationen blir bara för mycket. Väntan på kallelse till röntgen. Väntan, väntan och väntan, det gör mig så frustrerad. Känner mig som ”Adam” i filmen 50/50 i scenen där han flippar ur i bilen. Det är precis så. Frustrationen sätter sig i kroppens alla muskler men hur mycket jag än skulle slå, sparka och skrika för full halls skulle det inte hjälpa. Cancern och värken skulle fortfarande vara ett faktum.

Emma