Livet kan vara både jävligt, kännas nattsvart och samtidigt upplevas otroligt vackert. Med varje år som går känner jag mig bara mer och mer övertygad om livet och dess dubbelhet. Som ett mynt – det har alltid två sidor. Allt i livet verkar ha två sidor. Sin motpol på något sätt och allt verkar vara i en ständig avvägning med varandra. Ibland i avvägning mot varandra. Skratt och grått. Dag och natt. Ja och nej. Vitt och svart. Liv och död. Jag slungas just nu på ett spektrum som som känns lika brett som universum. Det är bara det att mörkret och de jobbigaste känslorna inte är så påtagliga. Kanske har jag stängt av. Kanske har jag stängt av de känslor som just nu är för jobbiga att ta in. Men samtidigt tror jag att jag genom åren som gått har lärt mig att det är så här livet ser ut. I ena stunden skrattar man, i den andra gråter man. I den ena stunden sörjer man och i den nästa firar man. En process som är i ständig rörelse för att vi ska komma framåt – bearbeta och fortsätta leva. 
Det är så här det ser ut i livet. Det är så här det fungerar med livet. Ibland duggar det tätt med djävulskap och andra gånger får man njuta av lugnet efter stormen. Även om det kanske vissa gånger kan ta tid att riktigt kunna ”njuta”, beroende på vad man just gått igenom. Man behöver få processa det, känna och ge sig själv tid. För mig har skiten duggat tätt det senaste 1,5 (2?) åren. Det har varit alldeles för många drogdiskussioner, onaturliga begravningar och cancerbesked. Det i sig… Att Gisela dog, Elias dog, min systers cancer kom tillbaka och spred sig. Att min cancer bråkar igen och många runt omkring mig mår dåligt när livet krisar och påminner oss om dess skörhet. Ja, bara det i sig har nog gjort att jag blivit en aning hårdhudad och stängt av. Förstått att livet kommer fortsätta så här. Ibland är det lugnare, andra gånger befinner jag mig mitt i stormen.
Död och cancer har för mig blivit vardagsmat och jag vet att vissa av er tänker att det är fruktansvärt och hemskt när jag säger det. Men mycket som pågår i ens liv blir till slut vardag när det är ständigt återkommande och man inte kan påverka det – man blir van – hur jävligt det än är. Hur lite man än önskar det och hur lite man än vill ha det. Man tvingas bli van – för att allt kan vi inte påverka och ta bort, vi kan bara välja hur vi hanterar det – och jag kan inte tycka att mitt liv är tragiskt pga det. Snarare känns livet lättare att leva när jag vet vad jag kan förvänta mig och är mer realistisk. Realistisk optimist. Jag tror och hoppas på det bästa alla gånger, men vet också att ibland kommer det bara inte gå. Då kommer livet explodera och det där du oroat dig för händer. För att det är livet. Hur mycket du än sprattlar och stretar emot eller vägrar acceptera, så kommer det inte alltid stoppa det som är påväg att hända. Jag tror jag lärt mig att njuta mer av livet och slappna av även när det stormar som mest. Jag har sprattlat, jag har stretat, jag har vägrat – men vad har det hjälpt? The shit went down the flames ändå, och jag orkar inte lägga mer energi på sådant jag omöjligt kan stoppa.
Foto: Caroline Broberg
Bilden ovan tog Carro kvällen innan min bröstoperation. Jag stod med bar överkropp i sovrummet medan Carro klickade hysteriskt likt en paparazzi. Utanför fönstret parkerade ett par nedanför, de måste hört kameran för de tittade upp mot Carro och jag mötte tjejens blick. Insåg att jag stod där topless och slängde mig på huk samtidigt som skrattet utbröt i rummet. Ja, dagen efter skulle jag ta bort mina bröst. Men det är just sådana saker, så där löjligt små, men komiska, stunder i livet som gör att jag orkar fortsätta vidare. Att få skratta fastän livet krisar, det är både förlösande och som näring till min själ. Hjärtliga skratt-stunder i livet. Hon lyckades fånga mig i just det. Jag avslutar med Ison & Filles ord och instämmer till hundra.
”Jag skrattar idag, kanske gråter jag sen.
Jag vill leva i nuet, inte ångra mig sen.
Morgondagen är för långt bort men vi är här idag.
Så jag skrattar idag.”
Just nu vill jag fokusera på glädjen, men behöver också skriva av mig om min syster. Återigen kommer ni då se livet och dess dubbelhet.
Emma
Foto: Caroline Broberg
Jag vet, det är svårt att greppa och ta in det. Allt det här. Hjärncancer. Bröstcancer. Men det är livet. Shit happens.
Emma Skoglund 