THAT CHEMO

Ångestnätter varvas med euforiska stunder av möjligheter och nya utmaningar. Som ofta ställer jag mig frågan; var börjar jag? Det är det här livet som är dubbelt – cancervardagen vs mina mål och drömmar i livet.

Jag skulle skrivit för längesen, om behandlingen, hur den gått och hur jag mår. Vad som händer och sker, så nu ska jag ta och blogga ikapp om allt som hänt och skett. Om hur jag mår.

Cytostatikabehandlingen går framåt och jag kunde förra tisdagen bocka av min andra behandling. 2 av 6 är klara och nästa behandling blir den 1 december. Dag 3-5 efter min första behandling var värst. Då var det feber, influensasymtom med värk i kroppen, frossa, huvudvärk och enorm trötthet. Så här efter andra behandlingen ser jag redan ett tydligt mönster. Behandlingsdagen mår jag bra, möjligen trötthet på kvällen. Dagen efter är det omöjligt att hålla sig vaken på kvällen och värken i kroppen börjar kännas av, dock ytterst lite. Min kropp skriker efter lakrits och jag fattar ingenting. Har haft sådana konstiga cravings så jag undrar verkligen vems smaksinne jag fått? Känner inte igen mig och man skulle ju kunna tro att jag var gravid. Dag 3 har jag ont i hela kroppen. Det är som värk inuti skelettet i hela kroppen och ibland – lite här och där – kommer det som hugg i skelettet. Som att någon hugger en kniv rätt in i benet och karvar – det kan vara i höften, i axeln, i ryggen, i fötterna, i knäna, i huvudet – you name it. Var som helst när som helst och jag rycker till där det känns. När den värken är som värst vet jag inte var jag ska ta vägen. Då spelar det ingen roll hur jag ligger eller sitter, men jag kan knappt vara still och jag vill bara fly min kropp. Som tur är har de dagarna varit väldigt få hittills så redan typ 2 dagar efter det har smärttoppen nåtts. Oftast när jag har mycket ont sover jag mig igenom dagen, jag gör likadant nu. Längtar dock inte till nästa behandling, även om de tar ungefär 1 timme bara så är de inte direkt så roliga. Tanken på vad som långsamt pumpas in i min kropp genom den där slangen, är skrämmande.Dag 4-5 är det trötthet, värk i kroppen men inte lika påtaglig och jobbig som innan. Jag klarar mig på alvedon och smärtan är hanterbar. Känns som en fördel just nu att ha blivit härdad av Mårten under de år den fighten pågått. Annars känner jag av mest en rad småsaker till biverkningar. Mer huvudvärk, trötthet och frusenhet, håravfall, sämre känsel i fingertopparna och förstoppning. Svidande känsla i magen, troligen magkatarr, kass aptit och illamående om jag blir för hungrig. Märks att kroppen blivit mer lättpåverkad av hungern, för när den är som störst gäller det att fixa mat snabbt. Jag blir skakig i hela kroppen, som att hela jag laggar. Av det tar både kroppen och psyket stryk och det är ju dumt. Sen finns det de där biverkningarna man knappt vill nämna för det känns skämmigt, som svamp i munnen. Alltså svamp i munnen, come on! En konstig smak i munnen och vit beläggning på tungan är tecken att hålla koll på. Min sköterska var snabb att fixa behandling för mig så jag blev av med min innan jag ens hunnit fatta att jag hade det typ. Så; tur det finns behandling och går du på behandling så prata med din sköterska om du känner av biverkningar eller konstigheter i kroppen. Hjälp finns att få!

I övrigt är nog faktiskt det jobbigaste med behandlingen just det faktum att mitt hjärta klappar snabbare än tidigare. Ibland känns det som att hjärtat slår ett extra slag och då blir jag nojig. Tankarna börjar vandra iväg och trycket över bröstet kommer. Vissa saker med behandlingen är så diffusa, som att jag inte kan avgöra om det jag känner är pga Mårten eller om det faktiskt är en biverkning från cytostatikabehandlingen. Men jag kan konstatera att åren med Mårten gjort mig mentalt jäkligt stark. Åren med Mårten har också satt sina spår i mina celler i kroppen och de minns så väl allt som hänt. Hur mycket jag själv försökt jobba bort de jobbigaste sakerna. Som panikångestattackerna. Att bo själv då när de kommer, kräver sitt – om det skriver jag i kommande inlägg.

Jag gömmer mig bakom smink och filters, medan jobbet på att älska mitt huvud även när det är skalligt pågår.

Emma

TRÄDET, TRAUMA OCH ENERGIER

Jag står stadigt. Känner mig som ett träd, med ett massivt rotsystem som förankrar mig i marken. Ibland stormar och blåser det något oerhört. Men när vinden tar tag i trädets alla grenar, sliter och utmanar, står trädet kvar. Några löv kanske lossnar, men trädet står kvar. År ut, år in. Det enda jag kan göra är precis som trädet – att bölja med, vika mig med vinden när det blåser och river i som hårdast. Och visst river och stormar det… jag tänker inte ljuga. Allt med cancern gör att det river i något fruktansvärt i bröstet. I kroppen. Runt omkring mig. Men fötterna står stadigt och jag svajar med när vinden vänder och stormen blåser upp.trädetDet har börjat sjunka in riktigt nu, att brösten snart är borta. Mina bröst. Känslan av mina bröst. Det är ju bara bröst men ändå är det så mycket mer. Känslan som infinner sig vid tanken på att snart ha två ärr där… Jag tänker på min vän Lena – min fina Lena – och samtalet vi hade om den där känslan av att varje ingrepp man utsätts för är som ett mindre trauma. En känsla av att känna sig blottad, naken, kränkt. Som att någon gjort övertramp och gått innanför ens privata sfär. Som att jag strippats naken på scen inför hela världen som publik. Jag vill kräkas.

Känner ärret på huvudet. Tittar ner på min bröstkorg och tänker på de kommande ärren… Det känns som att livet försöker råna mig. Råna mig på mig själv. På mina kroppsdelar och kroppsliga funktioner och jag undrar vem det är som verkar tycka att jag inte ska få vara här på jorden. Ibland känns det som att universum motarbetar mig. Samtidigt får jag en enorm kraft när jag tänker på universum. Det räcker med att blicka upp mot himlavalvet och jag känner hur energin fyller mig. Det är en väldigt mäktig känsla.sky is the limitJag har blivit oerhört spirituell med åren. Flummig skulle säkert många tycka, speciellt med vad jag tänker skriva nu. Men jag känner det så starkt. Jag har under alla mina sjukdomsår känt att jag inte är själv. En känsla som bara blivit starkare och starkare. Jag har hjälp med mig. Jag pratar inte om vanliga människor. Jag pratar om energier och det här är saker jag inte kan förklara så ingående. Jag vet inte vilka de är, jag ser dem inte, men jag känner dem. Känner deras närvaro. Det är som om jag har en hel armé som omringar mig. Genom åren har jag aldrig riktigt kunnat förklara var jag får min styrka ifrån – förutom viljan att leva – men det är så speciellt. Det är som att någon alltid håller mig i handen eller vandrar bredvid. Ständiga viskningar och påminnelser som ”vi finns med dig”, ”du fixar det här”, ”det kommer gå bra”. ”Vi kommer hjälpa dig igenom det här”.

Det känns varken hopplöst eller becksvart just nu. Det är klart, kvällarna och nätterna är jobbigast. Då far tankarna omkring som mest. Bilderna i huvudet som flashar förbi. Det växlar i känslorna. Skratt och gråt. Men jag känner mig hoppfull och min magkänsla känns bra. Energien runt mig är bra och är det något jag tror på så är det energier.

Jag tänker stå kvar här, det spelar ingen roll vad livet kommer med för utmaningar. Jag tänker stå här. Fast förankrad i marken.

Emma

MIN FÖRBANNADE SKYLDIGHET GENTEMOT DIG

”Jag mår inte bra” – en mening jag sällan uttalar. I bilen på väg hem till mamma och Jonas i Dalarna frågade han hur jag mådde. Jag svarade, kände hur gråten låg nära till hands. Med Jonas kan jag vara sårbar, jag vågar visa mig sårbar. Men just i den stunden bet jag ändå ihop, trots allt. Jag vet inte varför. När jag pratat klart tittade han på mig och sa ”…så, med andra ord inte så bra alltså…”. Nej, sanningen är väl den, att jag inte mår så bra.

Jag undrar vad det är som får mig att inte säga just den där meningen. Jag mår inte bra. Den första tanken som kommer är att det inte är socialt accepterat att inte må bra. Det finns så mycket tabu och skam i att må dåligt. Jag fattar inte varför? Eller ja, samhället vi lever i är ju både vrickat och snedvridet. När livet bara ska bestå av lycka, framgångar och glamour. Den där ytan som syns på så många Instagram-konton. Vi lever i en falsk bubbla. En falsk verklighet. Jag tänker på alla som mår dåligt. På den ENORMA psykiska ohälsan som finns idag. Jag tänker på de som lider. De som jämför sig med andra, som jämför sina liv med andras ”perfekta” liv. De som ser liven på Instagram och tänker att sitt eget är både grått, tråkigt och meningslöst. Som känner ångest och misslyckande när de ser färgglada bilder med turkost vatten, stora leenden, pengar och ”perfekta” kroppar. Lyckade människor. Det där vi troligen kallar success. Inspirerande budskap och bilder. Jag har inget emot dessa konton, jag följer själv flera av dem. Men personligen anser jag att vi alla har ett ansvar i att skildra sanningen. Vi väljer vad vi vill visa upp, vad andra ska få se. Jag gör också det. Men jag anser att varje person har en skyldighet gentemot alla unga som lider av psykisk ohälsa att faktiskt också visa den andra sidan av myntet. Att visa det gråa, mediokra, smått tråkiga vardagslunket som infinner sig ibland. Sitt mörker som också finns i alla människor, men som vi sällan delar med oss av. Tänk om alla skulle börja göra det? Vad utanförskapet och skammen över att må dåligt skulle minska…  _MG_9608svtillemmaEn till anledning till att jag sällan säger ”jag mår inte bra” är för att jag är rädd. Rädd att bli ensam. Rädd för att min omgivning inte skulle orka stå ut med mig och mitt mörker. Rädd för att bli lämnad ensam just på grund av den anledningen. Att min omgivning inte skulle orka med mig och faktiskt lämna mig. Det blir för jobbigt. Jag blir för jobbig. Ibland blir jag rädd att ses som ett sjunkande skepp, med alla mina tankar. Fast jag känner mig inte som ett, trots att jag mår dåligt. Det finns ju faktiskt ljus också. Oändligt mycket ljus i tumultet. Det är bara inte alltid så enkelt att vara människa.18308761_10154827309834263_770862040_nUte skiner solen, fåglarna kvittrar. Det är fredag och här sitter jag och skriver om mitt mörker. Mina rädslor. Men jag känner att det är min förbannade skyldighet gentemot dig som lider av psykisk ohälsa att vara öppen med det. Att vara öppen med att jag också mår dåligt ibland. Du är inte ensam. Jag mår också dåligt och har grov ångest from time to time, men det är okej. Vi är många, även om det inte alltid märks när du möter folk på stan. Kom ihåg att du bara ser en yta, en fasad. Under fasaden vet du inte vad som bubblar och pågår.

Emma

ANDNINGSSVÅRIGHETER OCH SYSTERKÄRLEK

I två dagar har jag gått runt med ett tryck över bröstet, som att någon håller händerna hårt över mitten av bröstkorgen. Jag försöker ta mina andetag men det tar liksom stopp. Jag känner hur ångesten hänger över. Kan inte riktigt säga varför, den bara är här just nu.

Måndag-tisdag kom min syster på besök och det var både behövligt och otroligt givande. Igår vaknade jag och hade ett behov av att bara ta dagen som den kom. Skrutta runt i morgonrock och dricka kaffe i soffan. Vila hemma med syster som sällskap. Men klockan ringde vid 8 och vi skulle till Uppsala för att träffa en läkare på onkologisk genetik. I och med att min syster också är sjuk i cancer (bröstcancer) går vi på utredning. Vi har ju en del cancer i släkten och det känns bra att få svar på om vi har något ärftligt i generna, så man kan upptäcka i tid ifall det är så. Vi käkade mysig frukost och satte oss sen i bilen. På motorvägen kände jag hur det började dåna i öronen, som knivar rätt in i örat. Det skär och river och som ett brev på posten blir även huvudvärken svårare att hantera. Men vi pratade och skrattade, jag försökte hålla modet uppe. Väl framme i Uppsala var trycket över bröstet totalt. Mjölksyra i benen och andningen otroligt tung. Jag ville gråta. Lägga mig ner och säga ”jag vill inte mer, jag orkar fan inte”. Jävla huvud. Jävla bröst (i dubbel bemärkelse). Jävla cancer.

Min systers energi höll ihop mig. Jag vill inte vara den som klagar och gnäller på värken. Vill inte vara den som drar ner stämningen eller låter värken styra. Det räcker med att den påverkar hela mitt mående en dag som igår. Jag blir sammanbiten och otålig. Ens värsta sidor blossar lätt upp vid minsta motgång och jag biter mig hårt i läppen för att fortsätta hålla ihop. Skratta och försöka hålla skenet uppe trots allt. Igår gick det, tack vare dessa två som jag älskar av hela mitt hjärta.17884315_10154753904669263_6984335146969584620_nIdag brister det. Att hantera huvudvärken, ljudkänsligheten och öronen som det river i blir vissa stunder för mycket. Hela situationen blir bara för mycket. Väntan på kallelse till röntgen. Väntan, väntan och väntan, det gör mig så frustrerad. Känner mig som ”Adam” i filmen 50/50 i scenen där han flippar ur i bilen. Det är precis så. Frustrationen sätter sig i kroppens alla muskler men hur mycket jag än skulle slå, sparka och skrika för full halls skulle det inte hjälpa. Cancern och värken skulle fortfarande vara ett faktum.

Emma

ANDRA AVSNITTET

Jag har alltid haft en bild i mitt huvud att allt går väldigt fort när man väl fått ett cancerbesked. Att behandling sätts in på en gång och så är man inne i rullarna. Men så fick ju jag mitt besked och med ve och fasa lärde jag mig snabbt att det var långt ifrån verkligheten.

Idag släpptes vårt andra avsnitt av podden Cancersnack. Jag tror majoriteten cancerdrabbade och närstående kan känna igen sig i väntan som oftast uppstår efter ett cancerbesked. Därför kände vi att vi ville prata om just det. Hur det var för oss med all väntan och behandling. Vad hände för vår del och hur hanterade vi hela situationen? Vad gör väntan och ovissheten med en? Som drabbad? Som närstående?

Lyssna HÄR eller HÄR.

Ni får oerhört gärna prenumerera och dela podden, så fler kan ta del av den! Vill ni även recensera den så blir vi otroligt, otroligt glada!16933329_10154613903774263_1160940536_n

Emma