UC Festival – Emma Skoglund

Jag sitter på tåget hem efter en helg i Malmö med Ung Cancer. Festival, gudomlig mat, hotellyx och underbara vänner. Föreläsningar som inspirerat mig så jag är hög på livet. Hjärtat och själen svävar bland molnen och jag försöker samla mina tankar.

Det är så speciellt med event som Ung Cancer håller i. Jag åker alltid hem och känner mig förändrad. Förbättrad. Påfylld, inspirerad och energisk. Fötterna, ryggen och benmusklerna värker pga behandlingen och helgens många timmars minglande. Det blev alldeles för lite vila, men det är ju så värt det. Värken är tillfällig, men boosten som helgen gett får mig att känna bubblet i bröstet. Som att allt är möjligt. Jag är högst levande och kan inte göra annat än att tänka på alla personer jag träffat och hängt med i helgen. Jag är så oerhört lyckligt lottad med genuina, varma och kärleksfulla vänner och personer runt omkring mig. Det lindrar smärtan och sorgen just nu.Det finns många personer som förändrat mitt liv. Många av dem jobbar på Ung Cancer, andra är föreläsare som gjort att jag typ känt mig frälst när jag lämnat lokalen. Som att energin inuti knappt vet var den ska ta vägen. Än mindre vet jag var jag ska ta vägen. Jag vill bara skratta, hoppa och embracea känslan. Låta den lyfta mig uppåt. Typ skrika glädjetjut och få världens utlopp för det där inre ruset. Magiskt.

Några av de föreläsare som format mig är Johannes Hansen, Charlie Söderberg, Kjell Enhager och Leo Razzak. Igenkänningen i dem är stor, även fast våra bakgrunder och situationer ser olika ut. Principerna, insikterna och budskapen är den röda tråden. Jag inser ju också att alla mina största förebilder är män, vilket motiverar mig ännu mer att nå dit jag vill. Målet. Att vara kvinna och stå där på scenen och förhoppningsvis vara någon annans inspiration och förebild. Hjälpen på vägen när livet kanske krisar lite extra.

Jag skriver om helgen och männen som förändrat mitt liv mer i kommande inlägg. Nu ska jag luta mig tillbaka, njuta av känslan och lyssna på Miss Lis låt ”The Day I die (I want you to celebrate)”. Magi. Mycket så känner jag nu.

Emma

Jag sitter på Condeco med Carolina i Göteborg, samlar tankar och reflekterar en aning långsamt. Tröttheten känns och den mentala tröttheten har fått sig en ännu större utmaning. Men jag är glad och svävar just nu. De senaste dagarna har bestått av mentorskapsprogrammet, berättar mer sen. Helgen bestod av utbildning för oss medlemsträffsansvariga inom Ung Cancer. Erfarenhetsutbyte, kunskaper, tankar och känslor har flödat men jag har känt mig mycket mer känslomässigt stabil än sist. Ofta bubblar det över för mig, det räcker med att vara i en sådan miljö där allt är tillåtet. Där alla känslor och tankar är okej, där alla mer eller mindre förstår min situation. Det i sig skänker en enorm lättnad i hjärtgropen. Tyngden på axlarna lättar och jag skrattar mer.

Det bästa som finns med Ung Cancer är nog att alla i organisationen väcker så mycket i mig. Så mycket glöd, energi, kämparvilja, möjligheter, envishet och jävlaranamma. En stark förståelse men också en tro på min förmåga, på allas förmåga. Vi pratar medlemsträffar och mängder andra saker. Bonusen är ju dessutom häng med fina vänner, bland annat. Tankar på en möjlig operation dyker upp titt som tätt och jag undrar hur det blir i mars. Hur ser det ut i mars? April? Och sen maj, månaden då en av årets garanterade höjdpunkter äger rum. Vi är många som undrar – hur det blir med livet och framtiden. Är det en sak jag lärt mig av alla kloka som är med i UC så är det en sak som jag tagit till mig extra: att det är viktigt att ha något och se fram emot – även om framtiden är ett stort frågetecken. Ibland går det bara inte att ens tänka en dag framåt, men jag tvingar mig att tänka att jag ska ta mig dit. Framåt.

Nu närmar det sig med stormsteg och själv fattar jag inte var tiden tagit vägen. Ser tillbaka på året som gått och kan inte förstå att det snart är dags igen. Årets händelse – ja nog hittar jag då inget bättre ord som beskriver eventet bättre. Vi pratar självklart Ung Cancers kommande festival som äger rum den 6-8 maj i Malmö. En av Europas största mötesplats för unga vuxna cancerdrabbade och närstående. Sista anmälningsdag är 12 februari, så skynda!Förra årets landsmöte var helt magiskt. Minns hur min bror konstaterade att jag sken som en sol och var som mitt vanliga jag. Sprudlande och såg framåt med glöd i blicken. Sjukdomen och dess efterdyningar försvinner på något sätt ut i periferin. Vill ni läsa med om festivalen klicka här och för att anmäla dig klickar du här.

Bilderna talar så mycket tydligare än mina just nu trötta ord. Men några ord som sammanfattar helgen bäst: värme, eufori, glädje, inspiration och gemenskap! Vill ni läsa mer om varför jag anser att man inte får missa det här tillfället kan ni läsa det här. Lånade bilder från Fredrik Sandevärn nr 3, Carolina Fridh nr 6&7 och Camilla E Hall nr 11. Tack för det! 🙂

Det är en helg fylld av workshops, aktiviteter, föreläsningar, erfarenhetsutbyte och jävlaranamma. Ett ställe att tillsammans med flera hundra personer säga Fuck Cancer. Ett till ord: mäktigt.

Jag har ingen aning hur min tillvaro ser ut i maj. Det finns en risk att jag sitter i rullstol och har en fruktansvärd värk och trötthet, eller så gör jag inte det, utan lever som nu och som om jag bara har idag. Oavsett så är målet att ta sig dit och är det någonstans man blir mottagen och accepterad för den man är och de fysiska eller psykiska begränsningar man har så är det inom Ung Cancer. Så ja, målet är att ta sig till Malmö och uppleva festivalen. Jag är övertygad om att ribban kommer sättas ännu högre i år och nog sjutton undrar jag hur det går till. Hur Ung Cancer skapar stämningen som råder på eventen. Magiskt, det är bara så magiskt.

Emma

Kategori: UC Festival

THE DAY I DIE – I WANT YOU TO CELEBRATE

UNG CANCER FESTIVAL.