Tror jag står kvar här resten av dagen tills solen går ner. Tankar energi och bara andas.
Mind, body, soul. Precis vad jag behövde i dag.
Emma
Kategori: Terapi
DEN ONDA CIRKELN
Jag ljuger. ”…det kommer uppdateras ganska frekvent så jag kommer ikapp med bloggandet”, sades det. ”Blogga ikapp”, jo tjena.
Dagarna går och jag får inte tummen ur. Så svårt att få minsta lilla gjort. Jag tampas med en trötthet i kroppen då förkylningen fortfarande inte släppt helt. Vissa dagar är jag bättre, andra sämre igen. Snuvig i näsan och ett evigt harklande med halsen. Det känns på huvudvärken att kroppen fortfarande jobbar med förkylningens efterdyningar. Den är liksom annorlunda när jag är förkyld. Mer intensiv och påfrestande, trots att jag nästan är helt frisk nu. Ja, nästan i alla fall. Kroppen kämpar för att hämta kraft, samtidigt som jag försöker täppa igen de hål som jag vet att jag har i energikontot. Frustrationen över röntgen-kallelsen som fortfarande inte kommit. Ovisshet och sorg, ja det tar så fruktansvärt mycket energi. Känner mig även frustrerad över det dåliga stöd som finns idag när det gäller samtalsstöd. För min del är det alldeles för sällan att gå 1 gång á 45 minuter varannan månad för att bearbeta det jag behöver få ur mig. Ännu en gång undrar jag hur mycket tårar man kan ha på lager… Uppenbarligen en hel flod.
I fredags åkte jag och Lotta till Stockholm för att spela in ett nytt avsnitt av Cancersnack. Kroppen vägde tungt den morgonen och jag slumrade på vägen dit. Överlag var det en dag jag bara försökte hålla ihop. Jag kände mig skör. Hjärntröttheten jag har gör mig också frustrerad. Jag vill så mycket men hjärnan låser sig. Formulerandet av meningar gör att jag stakar mig när jag pratar och det är enormt frustrerande när jag sitter i en inspelning. De två senaste har jag innerst inne bara velat börja gråta i studion. Hjärnan hänger inte med och jag backar och blir tyst istället för att säga det jag tänker. Tack och lov att vi är två som gör podden – Lotta har underlättat. Men i nästa steg när vi är klara och på väg hemåt blir jag besviken och irriterad på mig själv. ”Varför sa du det inte, Emma?!” Bannar mig själv, för att ha tystnat och inte riskerat att stamma mig fram i podden. Hjärntröttheten är påtaglig och jag blir som kidnappad i tanken. Kan inte alltid förmå mig att få fram det jag vill ha sagt. Jag måste bli mycket striktare igen med hur jag spenderar mina dagar. Sjuk-veckan har lämnat mig i en ond cirkel. För mycket soffhäng och serier, för lite promenader och bra nätter. Allt som gör att min mentala styrka får sig en törn.
Jag måste ta tag i det, för jag känner mig skör. Trodde jag skulle få komma till terapeuten igår men insikten att det dröjer ytterligare en vecka innan jag får komma dit känns tung. Jag behöver prata av mig och ska imorgon ta till mina egna alternativa lösningar. Sämst att det finns så dåligt med samtalsstöd när en bearbetar både cancer och dödsfall… Tar till min egna form av terapi så länge och kommer igång med promenaderna. Ropar på vovven och knyter på mig skorna. Tvinga dig själv, Emma. Tvinga dig, du vet att allt kommer kännas bättre efteråt.
Emma
FREDAGEN PÅ AKUTEN
Klev in på akuten och kände mig överväldigad – av stället, människorna och hela situationen. Tog en kölapp och efter en stund kom mitt nummer upp på tavlan av könummer. Jag klev in till sjuksystern i luckan och satte mig på stolen medan hon frågade vad som hänt. I huvudet for bilder på G upp, varvat med Elias och min syster, kyrkor och Sydafrika, Freja och mamma. Minnesbilder från livet for hysteriskt runt. Åh, vad är det som händer?! Jag samlade mig och försökte fokusera allt vad jag kunde. Du är här för magen, Emma. Magen, berätta om magen! Så fort jag öppnade munnen kom tårarna. Allt svämmade över och hon tittade frågande på mig, där jag satt med mina näsdukar och snörvlade, försökte skapa hela meningar och logik. Tusen frågor innan hon slussade mig vidare i kön. Väntan och väntan. En timme blev två, nästa sluss i processen. Tusen frågor igen, undersökningar och provtagningar. ”Du ska få träffa läkare, slå dig ner tills vi ropar upp dig”. Två timmar blev fyra, som i sin tur blev fem. 
Jag blev skickad till ett rum på kirurgiska avdelningen och det gjorde mig knappast lugnare. Att vänta i ett kallt rum, på akuten, fick gamla minnen från 2011 att väckas till liv. Mårten var svår att inte tänka på och så kom ju den där oron som lätt exploderar i hjärnan; vad gör jag här?! Vad sjutton gör jag här?? Kirurgen, behöver jag opereras?? Vad är det för fel på mig?? Det var ett mental prövning att hålla tankarna i schack och inte låta dem spåra ur helt. Fokus, Emma. Var rationell nu, en sak i taget. Ta inte ut något i förskott. Foookuuuus. De där två rösterna i huvudet – en lugn och sansad, en annan helt skrikande hysterisk. Vet inte vem som vann argumentationen men så kom läkaren till sist, efter ytterligare väntan. Klämde och kände, lyssnade och rapporterade.
”Proverna ser bra ut, allt ser bra ut. Men jag skriver ut magmedicin till dig och så måste du höra av dig om du blir sämre”, han pratade på. ”Det är med största sannolikhet stress.” Jag lyssnade, lättad men hade svårt att förstå. Var det verkligen ingenting? Bara stress? Han menade på att allt som hänt den senaste månaden eller två varit omänskliga att hantera. Den biten förstod jag, för det har varit omänskligt. Är omänskligt. 
På väg till akuten i fredags kändes som rock bottom. The lowest of lows. Fast det blev ytterligare en realitycheck – ingen magcancer eller blödande magsår, ingen mer sjukdom. All min oro de senaste veckorna över vad det varit för fel på min mage fick sina svar. Inga fel, så nu dags att sluta oroa sig.. Dags att gå till terapeut igen och tömma ryggsäcken som är för tung att bära själv. Att få lasta av all sorg och ta nya tag. Upp mot ytan.
Emma
PAY IT FORWARD.
”Du har kommit långt Emma”, säger terapeuten och jag håller med. ”Du borde jobba med det här”, fortsätter hon men jag tvekar.
På 5 år har jag lärt mig mer om mig själv än jag trodde var möjligt. Jag har suttit på ett cancertåg som ömsom tuffat ömsom rusat genom åren. Både toppar och dalar har haft sitt och kriserna har kommit och gått. De har utmanat mig, tvingat mig att möta livets monster och huvudets demoner. Grävandet djupt inom mig har gett mig många svar. Jag har vuxit och utvecklats. hittat passionen jag brinner för. Människan och krishantering i stort. Personlig utveckling.
Men nej, terapeut kommer jag nog inte sluta som. Men jag vill vända på Mårten, allt han ställt till med och alla tuffa lärdomar, till något bra. Hjälpa andra som mår dåligt och jobba för förändring och förbättring i samhället. Naivt kanske vissa tänker. Fuck that tänker isåfall jag. Exakt var jag kommer sluta är fortfarande en fråga med ett lite luddigt svar. Alternativen och drömmarna är många.
Nu ska det läsas och läras ännu mer. Hur det än blir, terapeut eller ej; I want to pay it forward, in one way or another.
Emma
”RYCK UPP DIG!”, SA MAN TILL DEN DEPRIMERADE.
Många tankar och reflektioner surrade runt i huvudet inatt. Jag hade svårt att somna, vände och vred timme ut, timme in. Gårdagens telefonsamtal satte igång massa känslor. Bearbetande av erfarenheter och svåra situationer. Shit, vilka människor jag har som håller i mig när det blåser. De är som robusta klippor som står tryggt när vågorna stormar mot dem. Som stjärnorna som alltid lyser när det i övrigt är rätt mörkt. Ni ger mig så otroligt mycket livsglädje, energi och tacksamhet att ha er i mitt liv.
Som medlem och dessutom medlemsträffsansvarig i Ung Cancer möter jag mycket människor. Engagemanget i organisationen gör att jag får ta del av många olika personers berättelser och därmed även en rad olika livsöden. Vissa gånger kokar blodet i ådrorna, andra gånger vänder det sig i magen och tredje gången brister hjärtat av smärta. Stunderna när hjärtat istället sväller av oerhörd lycka och lättnad finns också. De känns minst lika mycket, fast de känns bra, underbart bra. Ja, reaktionerna är många och känslorna är alltid lika starka vilket håll de än går åt.
Just inatt vandrade dock tankarna till de där historierna jag hört som får mig att undra var jag ska ta vägen. Jag tänker på den där obotligt cancersjuka människan som fick frågan ”Vad är din plan nu? När ska du ta tag i ditt liv liksom? Att börja jobba?”. Den käftsmällen. Det är som att säga åt en deprimerad att rycka upp sig. ”Ta tag i ditt liv!”. Alla som gått igenom en kris och mått psykiskt dåligt vet att det inte fungerar så. Alla som någon gång haft fysiska eller psykiska begränsningar vet att det inte alltid går, hur mycket man än vill. All vilja i världen räcker inte om kroppen säger stopp. Den har alltid en talan och vissa stunder, eller perioder, är man dennes slav. Buga och bocka, bara gör som den säger. ”Okej då” konstaterar man motvilligt. I det konstaterandet får man minnas att allt är en process. Saker och ting kommer, om du jobbar för dem i små steg. Det kräver oerhört mycket tålamod och tålamod är knappast samhällets starka sida.
Hur samhället ser ut sätter mycket press och stress. Du ska vara si, göra så. Se ut på ett visst sätt, prestera, ha en lyckad karriär, familj and god knows what. Blir trött och vill skrika rakt ut av att bara räkna upp allt. Tänker på alla oss som mår psykiskt dåligt. De som skäms över att inte leva upp till kraven. Till samhällsnormen och bilden hur vi ska vara. Även jag tampas med de tankarna titt som tätt. It takes one to know one, så att säga. 4,5 år av sjukskrivning – ja, skammen eller känslan av att vara sämre eller inte räcka till kommer och går. När den kommer måste jag vara på hugget, minnas varför jag sitter där jag sitter. Varför jag har mina begränsningar och någonstans där acceptera att det är så det ser ut just nu. Jag måste slå bort de där dumma tankarna om att jag inte duger, eller att jag är sämre. Kanske behöver det ske en förändring inombords, men den största förändringen behövs i samhället.
För min del har det förändringsarbetet varit år i terapistolen. År av mental träning. År av tårar, frustration och tunga rädslor och frågor att möta. Att investera i mig själv – så att jag mår psykiskt bra – anser jag är att investera i samhället. Jag är övertygad om att ju mer vi pratar om det öppet, desto snabbare kommer vi till en förändring. Jag tänker inte skämmas för det min psykiska ohälsa. Jag tänker prata öppet om den och hoppas att det ger ringar på vattnet.
Emma
SKRATT & KLURIGHETER, HAVET & VIN.
Igår tog jag tåget till Stockholm. En dag på Sandhamn i goda vänners lag stod på agendan. Prat, god mat, bygge av barkbåt, klurigheter, frågesport och badtunna. Allt arrangerat av, och med, Ung Cancer. När dagen gick mot sitt slut gick jag, A och I på uteservering. Några timmar med vin, prat och skratt senare traskade vi mot hotellet. Med en något kännbar sömnbrist vaknade jag hyper och exalterad över den kommande dagen. (Och den lyckade gårdagen.) Lyx-brunch med fin vän, följt av egentid och flanderande på Stockholms gator. Som jag njutit. Kameran glömdes en del, men några bilder fick jag. De får nu säga sitt, hunden ska rastas och sen huvudet få sin välbehövliga sömn. Mer beskrivande text sparar jag till nästa inlägg.
Under resans gång gav favvo-brillorna upp, så jag letade nya liknande. Men ja, uppenbarligen är jag väldigt ute och tydligen är denna form trenden. Det syns på bilden – jag är fortfarande en aning skeptisk och känner mig som en uggla.
Emma
TIME WILL TELL.
Hon frågade mig ”När Emma?” och jag tittade ut genom fönstret där jag satt i fåtöljen. Funderade och svarade till sist ”Jag vet inte”. Det är 4e terminen i terapi hos K och samtalen där vi pratar om annat börjar öka i antal. Samtal där vi skrattar och kommer in på andra saker än cancer och ämnen som leder till oändligt med tårar och frustration. Vi pratar framtid och drömmar. Många ämnen vi fokuserat på under den här tiden börjar jag känna mig klar med. Jag inser att vissa saker är som de är, andra saker har hänt och går inte att göra ogjort. Några av samtalsämnen känner jag att jag vill kräkas över. Trött på det och just nu vet jag inte om jag kan vända de stenarna mer för att upptäcka nya saker.
Flera i min närhet har påmint mig om att försöka släppa. Fokusera på annat, att släppa det jag inte kan påverka. Ett tag har jag känt att glädjen i vardagen varit som bortblåst och jag har frenetiskt harvat runt. Men så händer det, nästan som att vakna upp en torsdagsmorgon och inse att poletten äntligen ramlat ner. Att de saker jag under en lång period funderat över faller på plats. Att det börjar bli dags för ett nytt kapitel. Kapitel: Gå vidare, livet och glädje. Så jag försöker välja umgänge med omsorg, aktiviteter likaså. Jag vill leva ett lyckligt liv och jag vet att det måste finnas glädje som väger upp och balanserar sjukdomens (och stundvis livets) påtagliga allvar. Det måste finnas pauser som fyller mig med energi. Sådant som gör att livslågan får mer syre och växer, så det positiva exploderar i bröstet. Mycket blir vad man gör det till och jag behöver tänka till i mina val. Vi har ett ansvar över vårt eget liv och vi har val, nästan alltid.
Jag vill inte vara orättvis. Ibland kommer livet med djävulskap vi inte kan påverka. Djävulskap som skapar kriser, som kräver tid. Vi kan inte styra, välja och påverka allt. Men det vi kan, borde vi påverka. Det vi kan borde vi välja. Jag väljer hur jag hanterar saker. Jag väljer glädje. Jag väljer att släppa och försöka gå vidare. Jag vill vara glad, leva fullt ut och jag vill verkligen ångra så lite som möjligt. Helst inget alls. Så Ks fråga ”när?”, det får livet utvisa. Jag tar babysteps, ett i taget, i mitt liv. Det ena leder till det andra och plötsligt står man där. Jag utesluter inget.
Emma
MIN ONSDAG.
Klockan ringde som vanligt 07:45 i morse, men vad hände? 09:43 vaknade jag med ett ryck, tittade på klockan och flög upp. Hunden, som annars kan komma in och väcka en tidigt vissa gånger (även om de gångerna är extremt få) sov. Hon är allt som oftast en sjusovare och som hon njöt där hon låg med tassarna i vädret i puffen, hennes variant av vår Hästens. I sömnens efterdyningar slängde jag ihop frukost, gjorde mig klar och hann till och med se lite nyheter medan teet slank ner i halsen utan att bränna mig. Fråga mig inte hur, men trots att jag försov mig till terapin kl 11 så hann jag allt. Även med lite marginal och ingen större stress. Jag, som sedan Mårtens påverkan blivit rena rama sengångaren. Som Sid, charmören i Ice Age, ni vet han som läspar. Hah! Men det är sant, allt tar sådan frustrerande tid ibland att jag knappt kan förstå det.
Hann med bussen och i perfekt tajming gled jag in på Ks rum. Ett som vanligt vänligt och glatt ansikte mötte mig i dörren. Jag slog mig ner i fåtöljen, tog ett djupt andetag och kände hur känslorna började bubbla upp inombords vid tanken på dagens samtal. ”Vad pratade vi om förra gången?” frågade jag innan jag kom på mig själv. Vi tog upp tråden där vi slutade och fortsatte prata om mycket igen. Min otålighet, rädslan att våga leva. Dödsångesten, för mig själv, för Freja. Åh, jag går sönder vid blotta tanken på att något skulle hända henne. Vi pratade om relationer, glädje, livet och drömmar om framtiden. Fint, positivt och skönt samtal, känslomässigt förlösande.
Nu är jag trött. Det har varit mycket känslor idag, bra men energikrävande som alltid. Trötthet efter skön promenad med pälsbollen och nu matdags. Blir tidig kväll ikväll, efter Bolibompa ungefär.
Emma
Emma Skoglund 