Sydafrika – Emma Skoglund

Cancer, Cancersnack, Foto: Caroline Broberg, Fuck Cancer, Livet, Okategoriserade, Operation, Sydafrika

SVARET

februari 27, 2017av Emma SkoglundLämna en kommentar

Stod med famnen full av tvätt när telefonen ringde. ”Inget uppringnings ID” lyste på skärmen och jag släppte allt. Det kunde bara betyda en sak: Uppsala Akademiska sjukhus. Jag plockade upp luren och svarade. Äntligen hörde jag rösten från sjukhuset presentera sig i andra änden. En våg av lättnad och glädje sköljde över och det kändes nästan som att de läst mitt förra inlägg om denna oändliga väntan. Hur den gnager och tar kål på en. Men så plötsligt händer det och det med snabba besked. ”Kan du komma till oss på fredag kl 11:00?”, frågade hon i telefonen. Fredag…?, tänkte jag, den enda dag jag egentligen inte kan. Men nästa tid var om 14 dagar och jag kan omöjligt vänta ytterligare, det bara går inte. Jag tackade ja och får lov att stå över fredagens planerade podcast-inspelning i Stockholm. Det känns ju sådär, självklart vill jag vara med och spela in med Lotta. Men nu måste Mårten prioriteras före, ifall det är något som sker.

Jag bara hoppas och ber till allt jag tror på att tumören inte hunnit växa särskilt mycket. Idag fick jag mitt efterlängtade datum att förhålla mig till. Dagar att räkna ner och bocka av. En dag närmare. Check. Jag kommer nog sova något bättre i natt. April 2016 – Foto: Caroline Broberg

Tänker på min förra operation. Hjärnoperationen jag knappt fattat att jag gått igenom för att den gick över förväntan bra. Att jag kan gå. Att jag kan använda min vänsterhand. Att jag kan bo själv. Sköta mig själv. Sköta min hund. Promenera och träna. Allt det riskerade jag med min förra operation. Nu ska jag till Uppsala på fredag och prata om en tredje operation. En del av mig blir som en 5-årig liten tjej. Livrädd och skräckslagen. Vill krypa upp i mammas trygga famn och bara få veta att allt kommer bli bra. Den andra delen av mig har en glöd som kan bränna hål på det mesta. Den som fått självförtroende och hopp efter två lyckade operationer. Som lite kaxigt säger ”Du får inte som du vill utan en sjuhelsikes fight, Mårten!”. Den där känslan av att det ska gå bra även denna gång känns starkt i bröstet. Samtidigt vet jag allvaret i situationen och att det är mycket mer komplext än att vara kaxig och ha självförtroende. Allvaret i allt jag riskerar med ännu en operation, det kan inget jävlaranamma i världen ta bort. Men vad har jag för val mer än att göra det jag måste?

På fredag kommer jag förhoppningsvis ha en lite mer tydlig bild av det. Ännu en galen situation en försätts i när en lever med kronisk cancer. Medgångar och motgångar. Låt oss hoppas att fredag kan komma med fler medgångar. Tänker på Sydafrika för exakt ett år sedan och plockar fram energin jag då bunkrade upp där jag stod på Taffelberget. Mitt budskap är exakt detsamma idag: Fuck Cancer!

Emma

Cancer, Fuck Cancer, Livet, Mentorskapsprogrammet, Okategoriserade, Sydafrika, Ung Cancer (UC)

KÄNSLAN AV ATT ALLT RASAR

december 29, 2016av Emma Skoglund3 kommentarer

29 november tog Lennarts många års kamp mot cancern slut. 3 dagar senare tog min fina vän G sitt liv. Jag har så svårt att förstå. Frågan ”hur kunde du?” är en fråga jag aldrig kommer få svar på. Det gör så fruktansvärt ont. Sorgen i bröstet, gråten som exploderar. De salta tårarna på min vinterbleka hy. Igår stod jag på din pappas begravning, utan dig, och det kändes så fel. I januari är det min tur att lägga en ros på din kista. Vår tur att säga hejdå och jag vill inte, vill inte ta in. G.

En tog sitt liv, en annan gjorde allt för att få behålla det. Jag vet inte längre hur mycket död och sorg jag ska tvingas hantera. För bara några få veckor sedan var vi ute och letade svamp i skogen. Det känns som igår. Tidigt imorse tog du ditt sista andetag och ännu en gång brinner Burn Cancer-ljuset här hemma.Det är fruktansvärt att du inte finns mer… mina tårar vägrar sluta falla. Men jag är så otroligt tacksam att jag fick lära känna dig. I dig kände jag igen mig. Med dig kunde jag prata kost och cancer. Hur det är att leva och hur man ska tänka kring livet med kronisk cancer. Livet med svår cancer. Att hålla fokus och vara i nuet. Att ta en dag i taget. Att inte ta ut något i förskott. Igenkänningen jag fick i dig. Jag är så glad att vi fick göra Mentorskapsprogrammet och Sydafrika tillsammans tack vare Ung Cancer. Även tack vare att din vackra Lotta som skickade in din ansökan. Det och du gav mig mycket. Lugn såsom hopp, alltid så mycket hopp. Var du än är kommer du alltid vara min största inspiratör och förebild i kampen mot cancer. Ditt krig är över och du är nu långt ifrån allt vad smärta, ångest, oro och cancer heter. Våra minnen är minnen jag alltid kommer hålla nära hjärtat. Elias Samtidigt som jag känner viljan att leva brinna i bröstet vet jag knappt var jag ska ta vägen. Det känns som att allt rasar. I all sorg ska jag försöka ladda om och kriga mig igenom cytostatika-behandling. Önskar jag återigen satt på det där berget. Kände svalkande vindar stryka min kind och blickade ut över ett landskap jag inte kunde slita ögonen från. Känslan det gav mig – friheten, hoppet och styrkan att fortsätta kriga. Mårten har ju vuxit igen, men det ska gå. Det här måste gå.Emma

Cancer, Förlamning, Fuck Cancer, Härvaro, Livet, Mentorskapsprogrammet, Okategoriserade, Sydafrika, Ung Cancer (UC)

TÅRAR ÄR PLÅSTER FÖR SJÄLEN.

september 29, 2016av Emma Skoglund3 kommentarer

Idag har jag varit upp och ner. Känslorna stormar inombords, likt höstvindarna härjar ute. Moder Jord virvlar runt och i bröstet river känslorna. Stundvis svallar de upp till ytan och det blir övermäktigt. Stod tidigare och blickade ut över älven som vågade mot stenkanten. Träden böjde sig med vinden och jag kände mig precis så. Som ett träd. Jag vet att jag har fötterna stadigt förankrat i marken, likt trädens enorma rotsystem. Vinden sliter och tär, precis som Mårten sliter och tär. Jag tänkte på livet. På mitt liv. Hur otroligt fint det är. Samtidigt hur skört det är. Tårarna brände bakom ögonlocken och jag andades in. Andades ut. Pälsbollen tittade på mig och pockade på uppmärksamhet. Vi traskade vidare i naturen och jag kände mig lugnare. Ännu mer förankrad. Liksom grundad, i kontakt med naturen och mig själv. Mina tankar och känslor.

Min livssituation blir alltid extra påtaglig inför röntgen. Att läsa fina Ingrids kommande reportage hos Ung Cancer om min resa till Sydafrika, operationen och mina framtidsplaner gjorde att tårarna rann över. Så mycket känslor dyker upp och jag orkar inte stå emot. Bör inte heller stå emot. Det bästa min mamma lärt mig är att tårar är plåster för själen. Tack för att du sa den raden till mig när jag var liten, den skulle alla behöva höra redan som små. Det är en av alla saker du lärt mig som gör att jag älskar dig så oändligt, mamma.

Känslorna svallar också över för att det har hänt så mycket på så kort tid. Från Sydafrika till operation, till projekt för framtiden och ytterligare vidare till röntgen och nya besked. Funderingarna kring cellgifter. Mitt liv är en galen rollercoaster av känslor och otänkbara situationer. På ett sätt älskar jag det, att känna känslorna och jag vill inte vara utan dem. Men ibland vore det bara lite skönt att få styra över dem och välja när jag ska känna vad. Men var är charmen i det? Så funkar det verkligen inte med dem. De där känslorna, de lever sitt eget liv. När jag är glad nu för tiden, som sjuk, då är jag glad på en nivå jag inte visste fanns när jag var frisk. Energin fullkomligt sprudlar och jag känner mig ostoppbar. Det är jag tacksam över, men det är riktigt jobbigt när det är jobbigt.

Ibland kommer det ikapp mig. Allt jag gått igenom och just den där biten om att förbereda sig mentalt på att eventuellt vakna förlamad i halva kroppen. Att med största sannolikhet vakna förlamad. Sen blir det inte så.Foto: Caroline Broberg

Självklart är jag obeskrivligt lycklig och tacksam att jag kan gå idag och inte blev permanent förlamad. Men jag har mina fysiska svårigheter varje dag, de syns bara inte. Och att det gått så bra som det gjort har nu blivit som någon slags kalldusch som kommit på riktigt först nu.

Mamma fick en precis efter min operation och jag förstår henne ganska väl (tror jag). Hon gick och förberedde sig på att få ett barn i rullstol, att försöka peppa mig till att göra den operationen måste varit, ja jag finner inte ens ord för det. Att också få höra från läkaren att ”Emma blir sannolikt förlamad och vi kan inte säga om hon kommer kunna träna upp det”, måste varit rent överjävligt. Chocken och kallduschen som sen kom när hon klev in på uppvaket och jag låg där och vinkade med vänsterhanden (som de sa skulle blivit förlamad). Jag vet att hon fick en kalldusch, samtidigt som hon blev otroligt lättad och glad att operationen gick bra. Så klart. Jag känner ju så lika.

Topparna och dalarna är så många för tillfället. Peppen och lyckan över mitt och Lottas projekt, samtidigt som magnetröntgen stundar runt hörnet. Vad kommer den i sig innebära? Det återstår att se och ännu en gång blir det väntan innan besked kommer. Jag tar det då, när det kommer. Men tänker på det nu.Foto: Caroline Broberg

Men hörni, kommer ni ihåg det där min mamma lärde mig? Snälla kom ihåg det; tårar är plåster för själen. Låt dem komma när de kommer. Det är okej. Även om det är obekvämt, jobbigt eller skrämmande när bägaren rinner över, så lovar jag att det kommer kännas lite skönare efteråt.

Emma

Cancer, Livet, Mentorskapsprogrammet, Okategoriserade, Sydafrika, Ung Cancer (UC)

SYDAFRIKA. FRÅN KAPSTADEN TILL KNYSNA.

september 7, 2016av Emma SkoglundLämna en kommentar

Samma dag som vi lämnade Kapstaden var det ett enda virrvarr i mitt inre känsloliv. De for åt alla möjliga håll och när vi klev på bussen för att åka vidare mot Knysna i Sydafrika var vi aningens trötta. Vi fick träffa en guide som skulle åka med oss under resan, som skulle ta 4 timmar. Hon stod längst fram i bussen och pratade om allt möjligt som rörde Sydafrika. Jag kände mig sådär turistig men njöt. Kanske inte på samma nivå som Stig-Helmer med hans Suntrip-resa, men ändå. Jag kände mig galet nöjd där jag lutade mig tillbaka i sätet. Så otroligt skönt att för ett tag slippa vara hemma i Sverige och allt vad den vardagen innebär. Guiden berättade om landet, kulturen, politiken, folket, språken, maten, ja allt. Jag ville gärna lyssna och suga i mig alltihop, men fick lov att lyssna på hjärnan som ropade efter vila. Ändå hade jag svårt att vila.

Jag satt för det mesta tryckt mot fönstret likt paparazzi och fotade landskapet som skiftade medan vi brummade fram. Kände mig värre än alla kineser och japaner hopslaget vad det gäller fotograferandet. Ja, vilka är värst egentligen?? Jag slog dem nog med hästlängder denna dag hur som helst… Typiskt mig, så rädd att missa något. Så jag kikade ut och klickade med kameran. Utanför bussfönstret byttes vatten och townships (kåkstäder) mot berg, som i sin tur byttes mot något annat. Tror bilderna får tala för sig själva i det här inlägget. Bilderna får mig att minnas den där underbara känslan jag hade. Känslan av att vara på resande fot, få saker slår den.
Hoppas ni har överseende med att kvalitén inte är den bästa!Till slut kom vi fram till Indiska oceanen och det får nog sätta punkt för den här dagen.

Emma

Cancer, Livet, Mentorskapsprogrammet, Okategoriserade, Sydafrika, Ung Cancer (UC)

SYDAFRIKA. SHOPPING OCH PPG MIDDAG.

augusti 31, 2016av Emma SkoglundLämna en kommentar

Fjärde dagen hann vi även med att strosa för lite shopping i en galleria i Kapstaden. Kvällen skulle spenderas med det svenska gänget från Project Playground. Jag älskar den här bilden på Maja och Isabelle, det var något magiskt med att stå där och föreviga stunden. Ljuset och omgivningen.Jag var lite seg den här dagen. Efter alla dagars intryck, reflektioner och känslomässigt intensiva dagar i Langa började min hjärntrötthet visa sig mer och mer. När trötta Emma kommer fram kan det samtidigt bli otroligt flummigt. Vi fick syn på Pariserhjulet och jag – som gjort det till en grej att åka en om det finns en i staden jag besöker – började hetsa. Fråga mig inte varför, jag fattar det inte själv. Men jag fick i alla fall med mig Qasim, Josefin, Maja, Elias, Louise och Isabelle. Det var glada miner innan! Vi åkte ett varv, två varv och tre varv. Tröttheten hos oss alla var stor och skratten tog aldrig slut. Vet inte om det var syrebrist i den lilla korgen vi satt i. När vi närmade oss marken på tredje varvet kändes det som alla ville ur. Kramp i skrattmusklerna och humorn var så låg. Skrattar fortfarande åt Elias röst i mitt huvud när han inser att det blir ett fjärde varv. ”Nej men nej, nu räcker det…” Jag dog av skratt. Stackarn hade fått nog, som så många andra. Själv fick jag knappt luft på grund av skratt. Det var skönt att släppa på lite spänningar och inte ta allt så allvarligt. Minerna var kanske inte fullt lika glada när vi steg ur, då hade den trötta skratthysterin övergått till ren trötthet och det muttrades om att det var för många varv. Ja herregud, 5(?) varv kändes som alldeles för mycket, speciellt i vårt skick. Ska tilläggas att hela resan var alkoholfri, annars hade kanske det kunnat förklara en och annan skratthysteri, men icke. Hotellsängen väntade och dagen efter skulle bussen gå mot nya äventyr.

Emma

Cancer, Fuck Cancer, Livet, Mentorskapsprogrammet, Sydafrika, Ung Cancer (UC)

SYDAFRIKA, EN AV MINA TEXTER I UNG CANCER

augusti 28, 2016av Emma SkoglundLämna en kommentar

”Att leva med obotlig hjärntumör är som att gå runt med en vilande vulkan i huvudet. Man vet att det kommer ett utbrott, det är bara en fråga om när. För min del tog det fyra år innan tumören blev aktiv och började växa igen. I juli kom beskedet om tillväxten och läkarna vill operera, för att köpa mig tid i livet. När vi reste från Sverige var jag osäker på vilket beslut jag skulle ta – att genomgå operationen eller inte. Riskerna med förlamning är stora och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var rädd. Jag är rädd att mista min frihet, min livskvalitet.

Här i kåkstaden Langa har jag träffat barn med olika funktionsnedsättningar. Det har gett mig perspektiv på min egen situation. Även om jag opereras och hamnar i rullstol har jag fortfarande många möjligheter i mitt liv, möjligheter som många av barnen här saknar. De har gett mig otroligt mycket mer hopp och jävlaranamma.”

Emma

Cancer, Fuck Cancer, Livet, Mentorskapsprogrammet, Okategoriserade, Sydafrika, Ung Cancer (UC)

SYDAFRIKA, HEJDÅ LANGA.

augusti 28, 2016av Emma SkoglundLämna en kommentar

Sista dagen i Langa var det dags att hålla i klasserna. Carro som peppad hoppat runt på hotellrummet kvällen innan vaknade upp med feber och rejäl hosta. Så jag fick hålla i klassen med Sofire och Carro som moralisk support. Hon hade bäst koll på koreografin så jag fick smått panik alldeles innan vi skulle köra igång. Hjärtat dunkade i 180 och jag ville dra mig ur. Men Carro stod längst bak i salen och hjälpte mig och när jag tappade bort mig fick den stackaren lov att hoppa upp på scen med mig och rädda mig en aning. Det blev lite smått ”system overload” i min hjärna, där jag stod framför 50-60 danslyriska barn. Men så fort vi kom igång och jag bara fick bryta isen kändes det bättre. När jag såg att barnen hängde med och till och med tyckte det var kul drog adrenalinet igång. Efter det gick tiden snabbt och innan jag visste ordet av det var det över. Svetten rann men glädjen var så total. Idag ser jag tillbaka på den där stunden och tänker på vilken personlig vinst det var – att jag inte drog mig ur. Jag genomförde det och det gick till och med bra. Himla bra teamwork mellan mig och Carro också, och Sofire var en trygghet att ha med sig på scenen i början. Lyckoruset var totalt efteråt och jag hade så gärna gjort det igen om jag fick chansen.

Det var en genomsvettig Emma som inte kunde göra annat än att vara hysteriskt glad. Kvällen avslutades med matlagning hemma hos ledarna. Vår grupp delades upp i två och jag hörde till den som åkte till Thuthula som bor i Langa. Vi läste upp en av veckans uppgifter som var att vi skulle skriva en dikt av ett antal ord. Jag var mäkta imponerad av den höga nivån alla hade, själv kändes det som att min mest blev flummig. Är det kanske nu jag ska skylla på Mårten och min hjärntrötthet – ja jag drar det där cancerkortet som ursäkt för min smått skrattretande dikt! Det var en känslomässig kväll som jag sent kommer glömma. Det kändes konstigt jobbigt att vi nästa dag skulle åka vidare i Sydafrika. Nya äventyr låg framför oss och det i sig kändes både spännande och kul. Men helst hade jag velat ta med alla från PPG som vi spenderat tid med under veckan.Den där stunden på Thuthulas terass – reflektioner, känslor och trafiken i bakgrunden. Fin kväll, minnesvärd kväll. Hejdå-kramar och såklart tårar från min sida. Langa och de människorna tog mig med storm.

Emma

Cancer, Mentorskapsprogrammet, Okategoriserade, Sydafrika, Ung Cancer (UC)

SYDAFRIKA DAG 4, YOGA, TAEKWONDO & MAGRUTOR.

augusti 27, 2016av Emma SkoglundLämna en kommentar

Härliga människor, sol och yoga i en vacker park – kan man få en bättre start på dagen? Jag är tveksam.Ja, denna dag gick minibussen till en park i Kapstaden där vi gjorde yoga, åt god mat och fick ”lära känna-övningar”.De flesta av oss var nog inte så överdrivet vana yogis. Jag vinglade med min extremt ostadiga balans och bredvid mig hade jag Sofire som stånkande kämpade med både balans och stretch. Vi skrattade och skämten haglade. Vårt genomgående tema att vi skulle ta oss utanför trygghetszonen i och med denna resa blev högst aktuell denna yogastund. Sydafrikanerna skrattade och kämpade tappert med sin trygghetszon och okända mark inom yoga. Människorna som promenerade i parken stannade och tittade. De log åt oss där vi stundvis stod med rumporna i luften. Qasim – som är grym på taekwondo – körde ett pass med oss. Jag blev rejält imponerad – vilken grym kille! Tror vi alla ville vara lika duktiga som honom. Haha försöka kan man ju i alla fall.. Jag och Luvuyo försökte oss på lite konster, vi gjorde helt klart ett tappert försök även om nivån var långt ifrån Qasims!Det var otroligt skönt att spendera en dag ute och ”bara vara”. Vi gjorde en övning där vi fick måla av varandras ansikten utan att kolla på pappret medan vi ritade. Efteråt skulle vi välja ut två bilder – en som fick oss att tänka på någon positiv händelse i vårt liv och en som fick oss att tänka på en jobbig eller svår händelse. Vi gick laget runt och delade med oss av våra erfarenheter och det kändes som en väldigt fin stund. Skratt och gråt, tillsammans. Vi hade alla erfarenheter åt båda hållen även om de var olika. Vi går alla igenom svårigheter i livet och ibland tar de extrema nivåer och pressar en till det yttersta. Det har cancern gjort med mig, för mig.Tidigare under veckan fick vi även reda på att vi skulle hålla i en av klasserna innan vi lämnade Kapstaden och Langa. Två och två skulle vi tillsammans planera en lektion med barnen och få prova det ledarna gör på PPG. Jag valde dansklassen och skulle hålla i den med Carolina. Så vi satt ner i parken med Sofire och Thuthula, som annars håller i klassen och bollade idéer. Vi var peppade men också smått nervösa – ingen av oss är speciellt proffsiga på dans. Min koordinationsförmåga är så låg så jag finner knappt ord. Men vad ska jag säga? Ta dig utanför din comfortzone, var ju temat! Vi återvände till hotellet och relaxade och planerade. Carro fullkomligt sprutade idéer och det var längesen jag skrattade så mycket! Med ett hysteriskt Friskis-leende dansade hon runt likt Beyoncé och jag kände pressen. Jag är väl ungefär lika duktig på dans som Peppe Eng. (Jag har egentligen ingen koll på Peppe Engs danskunskaper, men jag frågade Tony Irving och det var svaret. Peppe Eng var inte värst duktig.) Kunde bara skratta åt Carros duracell-energi och tänka att det här blir nog bra trots allt! Louise låg dubbelvikt i soffan av skratt och vi båda tackar nog Carro för att hon förlängt våra liv med några år.

Jag somnade gott den natten – med ett leende på läpparna och nästan synliga magrutor.

Emma

Cancer, Fuck Cancer, Livet, Okategoriserade, Sydafrika, Ung Cancer (UC)

SYDAFRIKA, WHEELCHAIR BREAKDOWN.

augusti 27, 2016av Emma SkoglundLämna en kommentar

Efter några besök på PPG var jag rätt mör. Vi fick en av dagarna lyssna på två föreläsare. En av dem var en ung tjej som satt i rullstol. Minns så väl hur vi satt i den stora salen som de använder till allt från danspass och olika klasser till föreläsningar och information. Direkt hon kom in och jag såg rullstolen kände jag hur den där jobbiga känslan dök upp. Det här blir jobbigt. Hon började prata, väldigt nervös och jag kände med henne. Jag satt på första raden, nyfiken och öppen för vad hon skulle berätta. Jag tänkte att det kanske skulle hjälpa mig i min egen situation och tankarna på eventuell rullstol. Hon hade varit med i en bilolycka och blivit förlamad i benen. Ganska tidigt i föredraget berättade hon vad hon hade tänkt när hon på sjukhuset fick reda på vad som hänt och dess konsekvenser. ”Hur blir mitt liv nu?”

Hon pratade om frustrationen och den där frågan ”varför jag” som ständigt dök upp. Redan där bröt jag ihop. Hjärtat expanderade i bröstet så fort hon öppnade munnen kring hennes tankar om situationen. Jag kände igen mig i så mycket som hon beskrev. Livet innan, den kroppsliga förändringen, framtiden, alla ens drömmar. Jag bet ihop men tårarna rann och rann. Jag kände hur fokuset i rummet riktades från tjejen till mig och det kändes dumt. Alla ledarna på PPG visste inte vad en operation skulle innebära för mig, eller ens speciellt mycket detaljer kring min cancer. Vi hade inte hunnit komma till den biten än, vilket jag tyckte var skönt. Jag vara Emma, bara Emma. 100% mig själv och inget Mårten-fokus. Men just i den där stunden blev det fel. Mina tårar tog över helt och allt jag byggt upp under de första dagarna fullkomligt rasade. Det var som att livet ställde sig i dörröppningen som mina känslor var påväg ut genom. Stopp nu, nu ska vi ta itu med det här, ungefär. Jag var bara illa tvungen att lyssna, för att hålla. Högt snörvlande och med blöta kinder gick jag för att ta luft. Jag fixade inte att sitta kvar, tårarna hade inget slut. Ante kom efter. Han jobbar på Ung Cancer och har nog sett mig i alla mina olika känslolägen. Lyrisk och glad, flummig och övertrött, nere i den svarta avgrunden och otröstligt ledsen. Frustrerad och arg, men också peppad. Ja alla lägen. Vi pratade och jag fick ventilera. Vet inte hur många näsdukar jag använde under den där stunden. Vi missade hela föreläsningen. Det var synd, men jag blir fortfarande känslomässig och gråtmild när jag tänker på den stunden. Den gjorde så otroligt mycket för mig, den hjälpte. Han hjälpte, ännu en gång. Att prata om hela situationen, vända och vrida. Gråta ut och skratta om vartannat, det är mitt sätt att hantera det. Bearbeta skiten och sen gå vidare.

Innan vi satte punkt för den dagen i Langa gick jag in i den stora salen igen. Jag fick bara lov att prata med tjejen innan vi åkte – annars hade jag ångrat mig resten av mitt liv. Vi pratade, jag förklarade varför jag reagerade som jag gjorde och hon förstod. Jag fick tips och peppande ord och kände mig redo att sätta mig i bussen. Men det var märkligt att säga hejdå den gången, jag hade kunnat prata hur länge som helst med henne om hennes erfarenheter. Under bussfärden var hela jag känslomässigt överallt, jag gick från att skratta till att känslorna svallade inombords och jag bet mig i läppen. Känslomässigt var jag urvriden och jag orkade knappt tänka mer.

Den dagen var en av de dagarna som påverkade mig på ett sätt jag inte trodde var möjligt, det hände något inom mig även den dagen när jag tänkte på min situation och operation. Som att någon tryckte på en knapp inuti.

Emma

Cancer, Fuck Cancer, Livet, Mentorskapsprogrammet, Okategoriserade, Operation, Sydafrika, Ung Cancer (UC)

SYDAFRIKA, DAG 3. PLAY ON WHEELS & LIVSKVALITÉ.

augusti 25, 2016av Emma SkoglundLämna en kommentar

Dagarna i Langa hos Project Playground var intensiva. Det var omöjligt att inte reflektera extra för min del – över allt möjligt – när jag var där. Alla möten med människorna väckte otroligt mycket känslor. Både glädje och sorg och jag konstaterade ännu en gång att livet är så dubbelt. Kontrasterna inne i Kapstaden och Langa var en insikt som var hård att smälta och jobbig att ta in. Segregationen vi både fick se och höra om var hjärtskärande. Jag har något enormt svårt att ta in att människor gör skillnad på folk och folk. Att jag som är vit skulle vara bättre eller i högre i status än någon som är tex svart… fruktansvärt. Jag hatar det synsättet, de som ser människor på det sättet tycker jag nästan synd om. Så korkade att de inte förstår bättre.

Jag tänker på alla utmaningar och svårigheter de lever med dagligen i Langa. Fattigdom, kriminalitet och våld, för att nämna några. Trots att livet i kåkstäder är svårt var det mycket glädje om dagarna. Jag fick hur mycket energi som helst av alla i Langa. Glädjen och stämningen gick att ta på och det är både fascinerande och magiskt att få ta del av det. Det smittade av sig och fick mig att vilja vara mer som dem. Jag älskar deras energi, trots svåra omständigheter. Det är ett mål att sträva efter om något. Tanken på deras skratt, skämtande och energi får mig fortfarande att le.Langa gav mig ett ännu större perspektiv på min situation. Något jag tog till mig extra var hur omänskligt handikappade bemöts i samhället. Vi fick vara med i deras klass Play on wheels, som är en klass där de jobbar med funktionshindrade barn och unga. Barnen får en individuellt anpassad arbetsterapi och kapacitetsträning och syftar till stor del att barnen ska få vara barn. Skratta och leka precis som vilket barn som helst. Att se dem – både ledarna och barnen – gjorde mig varm i hjärtat. Rörd. Att de fick hjälp med sina svårigheter utifrån deras egna behov, fantastiskt. Musiken och trummorna var aldrig långt bort i Sydafrika. Det var ännu en del som jag blev helt förälskad i hos det afrikanska folket. Mina operations-tankar låg i bakhuvudet och det var när jag stod och kikade på barnen och ledarna – som skrattade och umgicks – som jag bestämde mig för att göra operation. Jag kände hopp även om jag skulle hamna i rullstol, precis som några av barnen. När jag reste ner till Sydafrika var jag oerhört osäker på att göra operationen. Jag lutade åt att inte göra den. Jag var så tveksam till hur mitt liv i rullstol skulle bli. Det jag såg framför mig var allt jag inte skulle kunna göra, att jag skulle behöva daglig hjälp och så vidare. Frågan om vad livskvalité är och för mig blev det tydligt; så klart man fortfarande kan ha det trots funktionshinder. Att se barnen och höra om deras framsteg gjorde mig hoppfull och gav mig massa jävlaranamma. Dessutom kändes det galet orättvist av mig att säga att jag skulle bli av med min livskvalité om jag hamnade i rullstol. Det var en stor rädsla jag hade, men jag insåg också hur fel det var att tänka så. För på samma gång sa jag ju faktiskt att de barnen inte hade livskvalité. Nej fy, så orättvist. Tänk om, Emma, tänk rätt.

Jag har lärt mig att livskvalité inte har någonting med om du kan gå, prata, se eller vad det än är för fysiska problem. Livskvalité för mig är att ha familj och vänner att umgås med, vara i naturen och hitta på saker man gillar. Livet blir annorlunda när även kroppen går igenom stora och svåra situationer. Förändringar. Men livet kan fortfarande bli fantastiskt fint och bra, även om svårigheterna kanske dyker upp oftare.

Emma