”Emma, vad vill du?”, frågade hon mig när jag satt där i terapistolen förra måndagen och funderade. Svaret som kom ut handlade om alla andra än mig själv. Terapeuten frågade igen. ”Nej, Emma, om vi ska prata om dig nu. Ingen annan. Vad tror du att du behöver? Vad behöver du?”. Hon ställde mig mot väggen och jag krackelerade som husgrunden när marken skälver under en jordbävning. Tårarna föll och terapeuten tjatade, ”Du, Emma, vad vill DU”. Jag visste inte, hade liksom inget svar på frågan. Bara svar som rörde alla andra. Så jag blev frustrerad och ledsen och hela systemet i kroppen skrek ”ERROR!”, ”VAD HÄNDER?? VAD PÅGÅR?? HUR LÖSER VI DET HÄR??”. Jag visste inte, och vet inte. Känner mig frustrerad och arg på mig själv för att jag inte lär mig. Bland det svåraste och jobbigaste man kan göra är att jobba med sig själv, invanda beteenden och förändringar i sin innersta kärna. Jag… ja självaste jaget – in the bottom of my core. Att göra ändringar där tar tid och kräver enormt mycket energi och jobb. Men jag har kommit till en punkt nu där jag är – ursäkta min franska men – så jävla trött på mig själv. Så trött på mitt eget beteende att jag gör uppror i mitt inre.
Jag är tacksam över alla som tjatat på mig i sommar om samma sak. ”Du måste tänka på dig själv, Emma.” Jag vet själv inte längre hur många gånger jag hört det senaste halvåret. Bara senaste veckan har jag hört det 3-4 gånger och det känns snart som att varenda kotte av mina närmaste sagt det till mig otaliga gånger. Jag är så trött på att höra det men tydligen behövs det också tjatas om det för att det ska gå in. För att jag ska fatta och verkligen börja göra annorlunda. Bete mig annorlunda. Jag tror starkt på att människor kommer in i ens liv av en anledning – alla har något att lära en. Just nu är det rätt uppenbart vad jag behöver bli bättre på.
Redan i våras gick jag på nitar där jag tänkte på andra än mig själv. Där jag backade för andra på bekostnad av mig själv och mitt välmående. Nu sitter jag ännu en gång i en situation och fäller tårar för att jag kör över mig själv. Fäller tårar för att det gör ont. För att det är jobbigt. Jag hatar att vara krävande. Vill inte vara till besvär, jobbig eller göra någon obekväm. Men jag inser också hur sjukt det är, mitt beteende. Att backa, backa och backa ända tills jag står med kniven mot strupen och flippar över att jag inte blir respekterad, rättvist behandlad eller hörd. Att så få sätter mig och mitt välmående främst. Men hur ska jag kunna begära det när jag själv i situationen sagt ”aja, det är okej, det är lugnt…”, fast jag i själva verket kokat inombords och knutit näven i fickan? När jag inte varit ärlig och sagt som jag känt eller upplevt det där och då? Gårdagens samtal med min kontaktsjuksköterska var ett sådant exempel. Jag väntar, väntar och väntar. Veckorna bara går, ovissheten bryter ner mig, frågorna är många och svaren är noll. Frustrationen som byggs upp över att jag återigen fått lov att jaga sjukvården. Att jag som patient MÅSTE driva på för att något ska hända. För att jag inte ska bli bortglömd eller falla mellan stolarna. Ständigt påminna och ställa dem frågan ”Har ni koll på mig? Kommer ni ihåg mig? Hur går det?” Det är inte okej. Det är fan inte okej och jag måste sluta säga att ”det är lugnt, jag förstår, återkom när du vet du.”. Jag är så jävla tolerant att jag vill kräkas på mig själv. Det får vara nog nu. Börja respektera dig själv mer Emma. Vad fan alltså!? Säg ifrån. Säg nej. Säg stopp. När du inte vill, när du mår dåligt eller du fått nog. Även om det är jobbigt och riskerar att bli obekvämt. Håll inte käften och var så där ”snäll”. Nej, usch, fy fan. Ja jag kräks på min alldeles för höga toleransnivå – så trött på den delen av mig själv i dessa situationer.
Jag har snurrat över det här inatt, varit frustrerad på mig själv. För att jag igår gjorde precis det jag så ofta gör; sa att det var okej till min sjuksköterska trots att det inte var det. När det inte är det, när det faktiskt är åt helvete. Uppåt väggarna och totalt oacceptabelt. Jag fick en ny chans att göra annorlunda när sjuksköterskan återkopplade till mig idag och jag tog modet till mig. ”Vet du vad, jag måste börja göra annorlunda. För jag säger till er att det är lugnt, men det är fan inte lugnt. Det är inte okej att jag som patient måste driva på och strida för att saker ska hända. Att JAG ska jaga ER. Jag har ju nog som det är med all jävla cancerkaos.” Ja, jag svär när jag är arg, när poängen måste gå fram tydligt. Även om rösten brast stundvis kändes det så viktigt att få det sagt, trots snörvlande och tårar som föll. Det var på något sätt symboliskt för mig själv – gör annorlunda. Ta chansen och börja göra annorlunda. Hon höll med mig – det var inte okej, ÄR inte okej. Jag förklarade mitt problem – att jag inte vill vara till besvär eller jobbig, göra någon obekväm. ”Nehej, vad händer då då – när du är jobbig eller det blir obekvämt – menar du?” frågade hon smått fnissandes. ”Jadu, jag vet inte, det blir jobbigt…” sa jag eftertänksamt och skrattade åt hur larvigt det lät. Hur idiotiskt det är att patienten sitter och tänker på personalen som ju faktiskt ska ta hand om mig och tänka på mig. Ändå sitter jag där och tänker på dem. Glömmer mig själv, får inte mitt behov fyllt eller mitt problem löst.
Men det blev ett fint samtal och en vinst för mig själv. Jag sa ifrån och gjorde det där jag tycker är så sjukt jobbigt. Krävde svar och ifrågasatte dem. Responsen blev inte som jag målat upp i mitt huvud. De förstår ju min frustration och håller med mig. ”Herregud, det är nog med det du har nu Emma.” Bland det skönaste med det var att bli hörd, sedd och bekräftad. Att någon tydligt uttalar att det jag går igenom just nu är jävligt tufft och krävande. Bara att höra det gör bördan lättare att bära. Någon vet, någon ser verkligen vad jag gör och hur jag kämpar varje dag.
Det här har blivit startskottet på mitt nya kapitel. Förändring och uppror. Ja, för mig känns det så stort och drastiskt som ett uppror. Ett uppror i mitt inre. Ett nytt löfte, till enbart mig själv. I och med det känner jag mig lite rebellisk. Att aldrig mer backa över mig själv för att bara göra andra nöjda och glada.
Emma
Här har ni resultatet av intervjun med mig och programledaren Nike Mekibes på Expressen TV. Klicka HÄR för att se TV-inslaget.
Klicka HÄR för att läsa reporaget.
För mig var det det perfekt. Visby. Hänga med nyfunna vänner, njuta av sommar och sol. Äta goda vegetariska crêpes och prata om tuffa erfarenheter, samtidigt som skrattet ekar mellan varven. Att stå och välja mellan 200 olika sorters glass – haha det är en tuff uppgift för en som är född i vågens tecken kan jag lova! Hade jag inte fått ont i magen hade jag nog tagit 5 kulor… Jag dog smått i glassheaven. Att mingla på olika vårdseminarier och lyssna på paneldebatter. Att prata psykisk ohälsa med några från Sveriges elevkårer som bjöd på både kloka tankar och den godaste cholkadglassen. Ja, jag njöt i Visby även om mitt huvud var långt ifrån med.
Emma Skoglund 
