Kärlek – Emma Skoglund

Bröstcancer, Cancer, Fuck Cancer, Kärlek, Kris, Livet, Operation, Relationer, Samhället

KAN JAG?

maj 15, 2018av Emma SkoglundLämna en kommentar

Frågan jag letar svaret på just nu; kan man känna sig som en hel kvinna utan bröst? Kan jag?Foto: Caroline Broberg

Sen min dubbla mastektomi har jag aldrig riktigt stört mig på att jag inte har några bröst. Jag har bara varit så glad att bröstcancern är borta. Ända tills det kom till datinglivet och kärleken. Då blev det jobbigt och så mycket mer påtagligt – det faktum att jag är plattbröstad och har ärr.

Jag älskar mig själv för den jag är, men är det också möjligt att jag älskar hela mig själv som numera är utan bröst? Kan jag känna mig hel, kvinnlig, sexig? Att jag är värd att älskas, oavsett bröst eller inte?

Jag jobbar på att komma dit, men det är lite som att leta sig fram i en snårig skog utan kompass. Hur gör man egentligen? Att våga visa sig och gå emot den enorma sårbarheten som kommer i och med kärlek… det är bland det svåraste och läskigaste en kan göra.

Alla normer och krav på oss kvinnor från samhället hur vi ”ska” eller ”borde” se ut. Ja det spökar lätt till det i ens tankar.

Emma

Bröstcancer, Cancer, Fuck Cancer, Härvaro, Hjärntumör, Kärlek, Livet, Mårten, Okategoriserade

ÅRSDAGEN, KRASCHEN, BILDEN, MINNET

september 11, 2017av Emma Skoglund1 kommentar

11 september. 11e, september. Jag säger det högt för mig själv och smakar på orden. Känner efter. 11 september 2011… En dag som under flera år gav mig en grov ångest så snart den närmade sig. Idag känner jag inte överdrivet mycket när jag tänker på själva datumet. Men under säkert 3-4 år gav det mig grov ångest, sömnlösa nätter, tryck över bröstet och en slags yrsel och illamående. En allmänt konstig känsla i kroppen. Som att världen började snurra och kroppens alla celler mindes exakt vad som hände den där dagen. Tankens kraft är så skrämmande stark på så vis – den kan framkalla och skapa fysiska symptom av allting – minnen, dofter, känslor, upplevelser, platser och ljud. Ja allt, till och med något så litet som ett minne av ett futtigt datum.

Idag är det 6 år sedan jag kraschade och startskottet för min cancer i hjärnan gick av. Dagen då kriget mot Mårten startade. Metaforer är ju något utav min grej och jag har alltid liknat min egen krasch med tvillingtornen i New York. De som föll exakt 10 år innan jag. Det är en dag jag aldrig kommer glömma. Liksom många andra, en sorgens dag på ett sätt, eller ja, kanske flera sätt faktiskt. För min egen del dog nog en liten liten del av mig i och med min krasch. Naiviteten och tron om att jag var odödlig.Jag minns fortfarande den där stunden när jag tog bilden. Kvällen innan hade jag ju varit helt övertygad om jag skulle dö. Kroppens funktioner som då långsamt försvann och jag skärrad, skräckslagen och livrädd tvingades ta mig till akuten. För mig var det mitt första möte med döden och jag var övertygad om det. ”Nu dör jag.” Jag minns att jag inte ens vågade gå på toaletten innan jag stapplade ut till taxin som väntade på parkeringen. Hur hjärnan logiskt sa åt mig att ”nej, Emma, gör det inte. Då kanske du inte hinner. Då hittar de dig här, på toalettgolvet hemma. För sent. GÅ UT NU!”. Det var kaos – i tanke, i kropp, i själ. Minnet av själva taxiresan till sjukhuset känns i sig som en evighet och väl framme vid akuten ryckte det i min vänstersida. Jag hade som tics i halva ansiktet – ögat blinkade och mungipan ryckte okontrollerat. Herregud. Vad jag måste sett borttappad ut när jag kom in på akuten… Tanken på hur jag stod där, skräckslagen med en kropp som krampade och hade tappat allt från känsel till avståndsbedömning, är det som gör mig illa berörd. Ett tungt minne. Som att se mig själv utifrån och bara vilja krama om mig själv och säga ”jag är här nu, jag är med dig, vi klarar det här”. Det kändes på något vis som att jag smet undan döden den kvällen – med nöd och näppe. För en halvminut senare skulle det visa sig att jag låg på golvet och krampade, blåslagen och blodig. Minns inget av det, bara att jag hann få fram ”Jag behöver hjälp” innan det svartnade.

Ändå är det märkligt. När jag tog den där bilden, dagen efter epilepsianfallet och kraschen, tänkte jag att jag skulle föreviga stunden. Minns hur tankarna gick där jag låg i sängen och inte riktigt kunde öppna mitt ena öga. ”Jag vill minnas den här dagen.” Samtidigt som jag kvällen innan trodde jag skulle dö pga en hjärnblödning, var jag dagen efter övertygad om att jag hade gått in i väggen. Jag tänkte att jag var utbränd och att ”lite piller och vila skulle göra susen”. Istället kom chockbeskedet ca 3 veckor senare. Hjärntumör. Obotlig, ovanlig, outforskad och dessutom lokaliserad på ett dåligt och riskfyllt område i hjärnan. Skräckscenariot blev min verklighet. Cancer i hjärnan.

Med åren har den verkligheten blivit vardagsmat. Det har varit operationer, strålbehandling, funderingar kring liv och död. Förlamning och diverse andra risker och komplikationer. Ångest och skräck. Val och beslut att ta, så sjukt många olika val. Rädsla och mod. Bearbetning, bearbetning och bearbetning. Skratt och glädje. Hopp och förtvivlan. Ljus och mörker. Det har varit allt, verkligen allt.

Numera känner jag inte ångest den här dagen. Ja, jag har sovit dåligt inatt, det ska jag inte ljuga om. Men jag känner snarare styrka, mod och hopp – nästan nostalgiska känslor – när jag tänker på den 11 september. En dag som har förändrat allt radikalt. Mig, mitt liv, mina förutsättningar, relationer, intressen och passioner. Synen på livet. Mårten har roffat åt sig fruktansvärt mycket av mitt liv, men han har också gett mig en personlig utveckling som få andra saker i livet kan ge – om man tar vara på möjligheten det vill säga. Jag har tagit till vara på möjligheten och känner tacksamhet idag. Över att vara vid liv. Att forskningen går framåt. Över att jag vågat. Kastat mig ut. Kämpat för mitt liv. Stolt över att jag inte tvivlat på mig själv även när sjukvården varit skeptisk till min framtid. Klart jag har funderat och undrat över den, många gånger, men jag har alltid haft två ord som ringt och ringer i huvudet. Fortsätt framåt. Det här ska gå.Efter en sommar utan samtalsstöd kändes det idag skönt att få sätta sig i terapistolen igen. Mycket har hänt i sommar och 45 minuters samtal med både tårar och skratt försvann i ett nafs. Vi hann inte ens med hälften, men jag fick ut lite av vad jag behövde.

Idag har jag ju inte bara ärr i huvudet efter Mårten. Jag är även plattbröstad efter Märta. Det är ju dock (förhoppningsvis) tillfälligt, vilket känns skönt. Samtalet med terapeuten gav mig ännu en bekräftelse på att jag är på rätt väg. Att jag vill fortsätta lära mig, utvecklas och bli en bättre version av mig själv. Möta mina rädslor, fucka cancern, älska livet och fortsätta framåt – ända tills min tid är över. Det är inte nu. Men, min tid är nu, jag tror verkligen det. Kroppen säger mig det. Att min tid i livet är så mycket nu. Lev Emma, du är ju fortfarande kvar här, så lev!

Emma

Cancer, Cellfie, Fuck Cancer, Härvaro, Kärlek, Livet, Okategoriserade, Operation

LIFE IS A JOKE

augusti 8, 2017av Emma Skoglund1 kommentar

Inlägget Almedalen part två får vänta. Jag har större behov just nu, så jag vänder mig till min slasktratt vid namn bloggen och tömmer mig på lite tankar jag har. Jag behöver lätta, släppa.Life is a joke. Ja, igår kände jag så. Då hördes både hysteriskt skratt här hemma och en rad svordomar. Ibland fattar jag inte riktigt poängen med kaos som hopar sig samtidigt.

Jag tränar mer intensivt för tillfället, i alla fall mer än jag normalt brukar. 24e juli kom min kallelse till hjärnoperationen och jag insåg att jag hade 4 veckor på mig att komma i toppform – både psykiskt och fysiskt. Sedan dess har jag promenerat med nya utmaningar – snabbare tid, springa i uppförsbackarna, inte hålla sådan stenkoll på marken där jag går. Jag har kört fler pass på crosstrainern, ätit gott, skrattat och umgås. Min själ känns så levande efter den här sommaren och hjärtat är så fyllt av värme. Det har behövts, för sen finns det ju en baksida av sommaren som pågått också. En del jag inte nämnt över huvudtaget just för att jag inte velat gå ut med något när jag inte vetat något. Men nu behöver jag lätta på tankarna jag bär och har, vilket bloggen är och alltid varit en stor anledning till att jag startade.

Några dagar efter att jag kom hem från Visby upptäckte jag en knöl i mitt ena bröst. Jag fick panik, tankarna vandrade direkt till min syster och tanken på bröstcancer. Ett samtal till bröstenheten senare var jag inbokad på läkarmöte. Två dagar senare hade jag fått träffa läkare, gjort mammografi, ultraljud och även tagit cellprov på knölen. Läkaren var tydlig med att han inte trodde att det var något. Han hörde min oro och tog mig verkligen på allvar. Det kände så skönt, att inte behöva strida så hårt för att bli lyssnad på. ”Emma, du hör väl vad jag säger? Jag tror inte att det här är något. Troligen bara en bindvävsknut – inget farligt.” Jag hörde honom men samtidigt kommer jag inte kunna släppa det förrän jag VET vad proverna visar. Vad han tror spelar liksom ingen roll, det tar inte bort min oro.

Igår ringde telefonen och sköterskan i andra änden berättade att läkaren vill gå vidare och göra en magnetkameraundersökning (MR) för att mammografi-bilderna var svåra att tyda. Så jag ska dit i morgon, sedan läkarmöte och svar den 16/8. När hon i förbifarten nämner ordet ”förändring” och pratar om att de oavsett vad troligen vill ta bort knölen så får jag trycka ner skrattet. För är det inte lite smått komiskt ändå? Alltihop? En går och förbereder sig för att genomgå sin tredje hjärnoperation och så ska man under precis samma tid börja fundera över om en ska opereras för knölen i bröstet också? Jag vill förtydliga ovanstående så ingen förvirring uppstår. Jag väntar på svar angående cellprovet på bröstet, de tror det är en bindvävsknut och har inte sagt att det är bröstcancer. Hmm… hjärnan förstår inte inte, så hur förklarar jag så ingen missuppfattar? Jag är frisk från bröstcancer tills läkaren säger något annat. När läkaren säger något annat uppdaterar jag på bloggen. Hoppas det minimerar risken för misstolkning? Det blir röntgen på brösten i morgon och svar den 16/8, först då vet jag vad det är. En snäll bindvävsknut ber jag för, please livet. Please.

Med det här inlägget vill jag passa på att uppmana alla tjejer och kvinnor att ta knölar i bröstet på allvar. Undersök era bröst regelbundet med jämna mellanrum, så att det kan upptäckas i tid OM det skulle vara något. Gå på er mammografi när ni blir kallad! Gå på era cellprovtagningar hos gynekologen! Det är i ordets sanna bemärkelse livsviktigt!

Emma

Cancer, Kärlek, Livet, Okategoriserade, Samhället

BE THE CHANGE

april 7, 2017av Emma SkoglundLämna en kommentar

Stockholm, överallt pratas det om Stockholm. Messar med Lotta om attacken och känner hur tankarna far omkring i huvudet. Flera fredagar på rad har vi spenderat i Stockholm, men den här fredagen hade vi turen att befinna oss på andra platser. Jag hemma i lugnets trygga vrå och hon i Paris. Tack och lov, samtidigt tänker jag på alla de som är i Stockholm, bor i Stockholm. Alla som bor på alla de ställen där detta händer. Jag vill bara gråta.Brutaliteten och omänskligheten. Mitt hjärta värker över all ondska som finns i världen. Orkar knappt ta in det, alla människor som lider. Krig. Terror. Svält. Maktmissbruk. Hat och ren ondska. Alltså listan kan göras så lång att jag tror jag slutar rabbla. Så många städer och länder är utsatta för sådant här. Lever med det dagligen. Där dåd och död har blivit vardagsmat. Ingen ska behöva ha det så. Samtidigt får vi inte blunda, blunda för nyheterna.

Tänker på när jag gjorde projektarbetet i gymnasiet. Jag och två vänner i klassen gjorde en dokumentär om Auschwitz och intervjuade Emerich Roth. Stolta såg vi honom ta emot utmärkelsen Svenska hjältarnas livsgärning 2012. Jag grät lite extra under den galan. Han gjorde ett bestående intryck på mig där vi satt hemma hos honom och lyssnade till hans brutala erfarenheter. Han överlevde 5 koncentrationsläger under andra världskriget. Han har gjort det till sin uppgift i livet att berätta om det och prata om hatets mekanismer. Sprida kunskap och hjälpa varandra. Det finns många citat jag skulle kunna slänga in här, men jag har ett som jag själv verkligen försöker leva efter. En dag som idag, när terrorn slår till igen, känns det extra viktigt att komma ihåg kärleken. Att lyfta kärleken och medmänskligheten som också finns i samhället. Människor som står med öppna famnar, tar hand om, sprider värme och kärlek. Den väljer jag att tänka på idag, trots att det värker i bröstet.

”Vägen ut ur hatet” heter hans hemsida och ni hittar den här. Jag tänker att det Emerich gör är så oerhört viktigt och jag vill slå ett stort slag för att titta in på hans hemsida. Se vad du kan göra genom att klicka här. Vi vet att historia upprepar sig, men passiviteten är farlig. Hjälp en människa i din omgivning och BE THE CHANGE YOU WISH TO SEE IN THE WORLD.

Emma

Cancer, Intervjuer, Kärlek, Livet, Okategoriserade

THROWBACK TO WELLNESSTV.

september 9, 2016av Emma SkoglundLämna en kommentar

Idag kör jag en throwback till för 2 år sedan när jag satt i Aftonbladets inspelningsstudio. Den sommaren fick jag ett samtal från Mysia som jobbar som producent vid Aftonbladet TV. Hon berättade att de ville ha med mig i deras program Wellness för att prata om min cancer. Jag var lyrisk över att få frågan, men tanken på att sitta inför kameror i en studio kändes så långt bort. En aning skrämmande och även overkligt. Lilla jag liksom, vad har jag att komma med? Men jag funderade och bestämde mig för att möta rädslorna och bara köra. Så hon ringde igen och vi gjorde en telefonintervju som grund inför inspelningen. Ett tag senare satt jag där, i deras studio i Stockholm. Hela inspelningsteamet var ärligt talat fantastiska, de fick mig att slappna av. Jag kommer aldrig glömma den där stunden när Mysia ställer sig framför kamerorna med utstäckta armar. ”Tagning ett”, klapp. Då exploderade fjärilarna i magen och jag blev nervös. Josefin Crafoord som satt i fåtöljen bredvid för att intervjua drämde till mig på låret med glimten i ögat. ”Ääääach!” Den reaktionen var så skön, jag brast i skratt för två sekunder och fjärilarna försvann en aning. Sen var vi igång och innan jag visste ordet av det var det över.

Om du spolar fram till tiden 18:30 i klippet så kommer du till delen där jag är med. [iframe width=”600″ height=”480″][/iframe] Du hittar klippet här.

Det är en av mina intervjuer jag ärligt talat är mest stolt över. Det var en stor grej för mig att sitta med tre(?) kameror stirrandes mot mig och försöka leverera. Men teamet fick mig att slappna av genom deras sätt att vara. De hade högt till tak, också något jag aldrig kommer glömma. Under intervjun tänkte jag till slut inte ens på att kamerorna och alla andra var i rummet. Det var som ett vanligt samtal mellan mig och Josefin, där jag berättade mina erfarenheter.

Jag inser att jag lärt mig en del av mina intervjuer jag gjort genom åren. Men den här intervjun ligger mig varmt om hjärtat för det är den enda intervjun jag gjort där någon frågat mig om kärleken. Aldrig innan och sen dess har någon i mina intervjuer tagit upp frågan om kärlek och hur jag tänker kring en partner. Det var kanske en liten grej för dem, men för mig blev den frågan otroligt betydelsefull. Frågan kring kärlek är ju faktiskt något som är högst aktuell direkt cancern slår ner som en bomb i någons liv. Vare sig man vill det eller inte så påverkar sjukdomen det mesta, för att inte säga allt. Det handlar enbart om hur du förhåller dig till det och hanterar det, men cancer påverkar. Att gå igenom cancer förändrar en inuti. Mig har Mårten förändrat enormt även om jag anser att det i största utsträckning är till det bättre.

Tack Mysia för att ni ville ha med mig. Tack Josefin för att du fick mig att slappna av. Tack hela Wellness-gänget för att ni bemötte mig så fint som ni gjorde. Hela den där dagen lever kvar som ett positivt minne än idag.

Emma

Cancer, Fuck Cancer, Härvaro, Hjärntrötthet, Kärlek, Livet, Okategoriserade

MIN FREJA.

april 3, 2016av Emma SkoglundLämna en kommentar

Dagen började bra, om än något tidigt då tvättstugan väntade klockan 07. Tvättade, grejade och myste till söndags frukosten. Långsamt smög sig tårarna på, tyngden hängde över och luften gick ur mig.

Hon ser igenom mig. Torkar tårarna när de faller. Pussar när jag är låg. Håller sig nära. Ibland är allt man behöver några timmar under täcket, en film och kärlek från ens allra bästa vän. ”Kom, nu möter vi världen tillsammans” säger hon. Min Freja❤️ 10420084_10153723396669263_5692212755620377357_n

Nu känns allt bättre och vi tar nya tag.

Emma

Cancer, Fuck Cancer, Kärlek, Livet, Okategoriserade, Ung Cancer (UC)

D.

januari 5, 2016av Emma Skoglund1 kommentar

Vi hann aldrig känna varandra riktigt, men jag var bara tvungen att gå fram och säga hej när jag sprang på dig på Landsmötet i maj. Jag vet att vi hade flera gemensamma vänner, men två andra saker vi också hade gemensamt var kampen mot hjärntumören och humor trots omständigheterna.

Vi pratade om din situation, min situation och hur livet ibland är så helvetiskt orättvist. Det fanns så otroligt få ord att säga till dig med tanke på hur det såg ut, ändå fanns konversationen, skratt och andra samtalsämnen. Bland de få samtal vi hade är det ett jag alltid kommer minnas lite extra. Kommer minnas det som ett väldigt fint samtal även om det var både smärtsamt, sorgligt och tungt. Vet inte hur vi kom in på det men det var det där samtalet om kärleken. Jag kommer ihåg hur du sa att du inte ville utsätta någon för att du inte skulle vakna någon dag. Jag fick känslan av igenkänning, ändå var jag tvungen att säga emot dig. Att man förtjänar kärlek fastän man är sjuk. Slängde väl säkert ur mig den där klyschan om att vem som helst kan bli överkörd av en bil imorgon. Ingen vet något om ens morgondag även om vi vet hur vår situation ser ut. Så jag propsade på om att även du förtjänade kärlek och till slut höll du nog med, om än något motvilligt tror jag. Jag kan förstå det, it takes one to know one så att säga.

Jag kommer aldrig kunna förstå vad du gick igenom, bara vissa delar, andra kan jag endast försöka föreställa mig. Oavsett så kommer jag troligtvis vara långt ifrån verkligheten. Jag hann aldrig lära känna dig, som sagt, jag fick ju så fullt upp med mig själv och min Mårten. Jag är ledsen över att vi inte hann prata mer. Det märktes tydligt, det lyste liksom igenom att du hade något oerhört fint inuti. Något beundransvärt. Du gav mig en känsla av glädje mitt i katastrofen.

Igår skulle du fyllt år, istället fick dina närmaste gå på din begravning. Det gör så fruktansvärt ont när jag tänker på att du inte fick uppleva livet längre än knappa 25 år. Den tog dig alldeles för tidigt, den där dumma hjärntumören som satte sig där den satte sig. Men jag är övertygad om att du har det bättre nu. Jag hoppas att du träffar kärleken, satsar på den och njuter av allt annat ditt nya liv har att ge dig.

Det brann igår, det brinner även idag. För dig, D.Ljuset är från min mentors företag On Interiör och finns att köpa här. 10 % av försäljningspriset går till Ung Cancer. Jag som lätt får mer huvudvärk av doftljus har blivit såld på både ”Forest Rain” och ”Silver Rain”. De doftar magiskt och kommer dessutom även i snygg förpackning. On Interiör har verkligen fattat grejen med helhetskonceptet, på alla tänkbara sätt.

Emma

Cancer, Drömmar, Framtidsmål, Fuck Cancer, Fuck your fears, Härvaro, Kärlek, Livet, Okategoriserade, Operation, Relationer

FIRANDE, KAFFE & REFLEKTIONER.

oktober 19, 2015av Emma Skoglund1 kommentar

Sitter hemma och njuter av en kaffe. Tänker på stunden då vi satt i soffan och fikade för några veckor sedan. Minns hur C berättade och hur jag lyssnade, stundvis med gråten i halsen men beundrad. Det hon berättade hände för något år sen och hon skulle opereras, men tumören var för liten och läkarna ville vänta tills efter sommaren. Tumören behövde växa och bli större för att kunna opereras. Hon förklarade att sommaren gick och att hon aldrig mått så bra som då. När hon varje dag levde som om livet var på väg att bli kört. Slut. Minns att jag tänkte ”hur?” och samtidigt kände att jag så väl kunde förstå henne. Det är nog dit jag kommit under det senaste året. Halvåret. Månaderna? Jag vet inte sen när, vet bara att jag nått en punkt där jag känner mig lugnare.

Petit Biscuit – Sunset Lover. Enjoy.

För min del bestod september av en hel del dimma, med ovisshet och djävulskap. Frågan som ständigt fanns där. ”Vad kommer hända med mitt liv?”. Min framtid. Men så kom bra besked och oktober tågade in. En lättnad tillsammans med hopp och möjligheter landade i mitt knä. Elden för alla mina drömmar brinner starkare än någonsin tidigare, passionen dånar i bröstet. Det är inte bara det och att jag känner hopp, jag känner mig tacksam för människorna som finns i mitt liv. Tårarna bränner bakom ögonlocken i skrivande stund. Jag har en magisk helg bakom mig. Födelsedagsfirande i fredags då både besöken och telefonsamtalen kom på löpande band, därtill blombud och praliner. Mängder hälsningar, kramar och kärlek. Jag blir helt rörd.

De senaste 3 åren har jag inte firat min födelsedag något speciellt, det har blivit middag och tårta med de närmaste. Supermysigt, men i år ville jag göra något annat. Jag har kämpat med relationer, Mårten och mig själv och äntligen känns det som jag kommit till en punkt i mig själv och mina relationer där jag mår otroligt bra. Med Mårten är det ju som det är, så jag ville passa på att fira lite mer. Fira att jag fortfarande vandrar här och fira att jag tamejfan (ursäkta franskan) ska vandra vidare här bra länge till. Så jag och J slog klackarna i taket med bubbel och dans. Ja, jag tänker promenera, dansa och hoppa så länge jag kan. Njuta av varje minut fram tills operationen. Den dagen är inte här än och jag ska hinna göra så mycket innan jag återgår till rehabilitering och tar fram den hårda soldaten i mig. Jag känner som C gjorde under sommaren som hon berättade om, när hon också gick och väntade på operation. Jag lever som henne, som om livet är påväg att bli kört. Slut. Det är ju sjukt egentligen, att jag kan känna så mycket lycka just nu.Dagens lunchpromenad. Jag traskar fram på stigen, solen skiner med sin fullaste kraft på de färgglada löven. Jag andas och känner hur energin fyller min kropp och mitt sinne. Lugn, ja jag känner lugn. Och oändligt med lycka. Kärlek till alla mina nära; vänner som familj – utan er vore jag olycklig.❤️

Skärmavbild 2015-10-19 kl. 16.21.31

Jag säger som Erik Ståhl; jag njuter så länge jag varar.

Emma

Cancer, Fuck Cancer, Härvaro, Hjärntrötthet, Intervjuer, Kärlek, Livet, Okategoriserade, Relationer

KÄRLEK & CANCER.

oktober 11, 2015av Emma SkoglundLämna en kommentar

Kärlek är något jag tänkt mycket på den senaste tiden. Minns förra året när jag satt i Wellness studio i Stockholm för intervju gällande min cancer. Jag fick en positiv överraskning när Josefin Crafoord ställde mig den oväntade frågan ”du är singel idag, hur tänker du kring det?”. Aldrig tidigare i en intervju har jag fått frågan gällande just kärlek.

Jag svarade att ”är det kärlek så är det, då spelar sjukdom ingen roll”. Men långt innan jag kom till den slutsatsen och känslan hade jag en annan känsla. En känsla där jag var osäker på varför någon skulle vilja vara med mig när de kan vara med någon frisk och därmed också slippa all djävulskap cancer innebär.

Där och då kände jag mig inte riktigt klar med mig själv. Jag fokuserade på att jobba på min viktigaste relation – relationen med mig själv. Att älska mig själv, trivas i mitt eget sällskap och känna mig stolt och trygg med att vara den jag är. Det har tagit tid att komma dit, men jag kände och känner fortfarande att jag inte vill gå in i en relation om jag inte mår bra i mig själv. Eller inte vet vem jag är. Så att vara singel då var inget större problem, att inleda en relation fanns inte riktigt på världskartan. Det har tagit tid att öppna sig för den möjligheten, att träffa någon som accepterar mig för den jag är. Som också förstår och ser mig som en människa – som vem som helst annan – oavsett cancer eller inte. Jag är Emma, jag är inte cancer, jag har cancer. Enormt stor och viktig skillnad.

Överlag tror jag alla känner sig sårbara när det gäller kärlek, men som cancerdrabbad kan jag känna att sårbarheten blir dubbel. Cancer försätter en också i en sårbar situation. Cancer skrämmer inte bara andra utan även en själv. Rädslan för att bli ratad för att jag kommer med ett tungt bagage, att jag inte ska vara tillräckligt bra eller förstöra någon annans liv med min sjukdomssituation. Idag hör jag hur galet det låter. Det gjorde jag där och då också, under det fina samtalet vi hade där vi satt i de orangea fåtöljerna. ”Förstöra någon annans liv”. Absurt och sjukt hur man tänker ibland. I början av min sjukdom kände jag så, ”varför skulle någon välja att vara med mig som är sjuk?”. Jag vet hur jobbigt, tungt och helvetiskt det är vissa gånger, men som alltid har myntet två sidor. Med det menar jag inte på något sätt att cancer är fantastiskt och underbart. Snarare att man kan dra lärdom och lära sig bra saker av något som i grunden egentligen är hemskt och överdjävligt. Det gäller att kunna se det. Idag kan jag känna att de där orden som jag redan då visste var sanna verkligen är sanna. Jag menar dem när jag säger dem, jag säger dem inte bara. Cancer spelar ingen roll, kärlek är kärlek.

För mig tog det tid att acceptera sjukdomen och att komma till punkten där jag trivs med mig själv. Det tog också tid att komma ihåg att kärleken inte är värd att satsas på om han inte ser mig som Emma. Alla har vi ju ”bagage” och svårigheter, men det borde verkligen inte vara en anledning till att inte satsa om det känns rätt i hjärtat.

Jag vill träffa någon som ser potentialen i ett oss – ett vi, du och jag – och är beredd att göra vad som krävs för att komma dit.

Emma