”Men hur är det nu då? Med huvudvärken?” frågade han fundersamt. ”Jo men det är rätt okej ändå, det går framåt.” svarade jag. ”Hur illa är det, är det som migrän typ eller?” fortsatte han. Jag tänkte efter, försökte känna efter för att komma på en enkel förklaring att kunna förstå. ”Nja, jag skulle nog inte säga migrän, men huvudvärk, jag är lite trött idag så det känns i ögongloberna, och pannan…”. ”Det skulle jag kalla migrän” sa han. Jaha, tänkte jag och förstod i samma stund att mina referensramar skiljer sig drastiskt från någon annans. Jag har levt med den länge nu, huvudvärken. Som jag sa till I där vi satt i bilen påväg hem till M och E, minns jag knappt hur det är att inte ha huvudvärk. Jag tycker den har blivit bättre, vissa dagar och stunder känns det liksom lätt i huvudet. Det är oftast när jag mår bra, skrattar och känner mig relativt avslappnad.
Gårdagen i Västerås gav mycket energi. Att kliva av tåget och sätta fötterna på de välbekanta gatorna kändes magiskt på något vis. Det är verkligen en hemma-känsla som infinner sig. Lukten, känslan och atmosfären – går knappt att förklara, än mindre förstå för någon annan. På grund av Mårten blev jag tvungen att lämna stan. Åka tillbaka till Dalarna för att få stödet och hjälpen jag var i stort behov av. Nog känns det som att jag och Västerås har en hel del ouppklarat, som att jag inte är riktigt färdig. I Västerås hittar jag delar av mig själv som jag tappat på vägen, tjejen som jag var då och som fortfarande finns långt inuti vaknar till liv. Jag saknar mycket som har med Västerås att göra och en stor del av mig är kvar där än idag.
Hela känslolivet dansar runt i bröstet när jag tänker på det. Samma dag som jag får välkomna E till livet får jag några timmar senare reda på att Jakob somnat in. Jakob som jag nämnt tidigare, han som gav en elakartad och otroligt aggressiv hjärntumör en jävla fight. Jag vet liksom inte vad jag ska känna över det. Lyckan över E och sen sorgen över cancern, som tar liv alldeles för tidigt och ofta. Samtidigt som glädjetårarna tränger krockar det med ilskan. Jag vill skrika så lungorna sprängs, sparka, slåss och gråta tills jag faller ihop. Känner jag mig bedövad samtidigt som jag känner hur hjärtat argt slår och tårarna rinner. Vad fan ska man känna? Vad ska man tänka? Nej. Känslolivet kanske inte dansar direkt. Det är mer som en tromb eller virvelvind. Ett okontrollerat snurrande som inte är speciellt greppbart eller logiskt. En mix av olika utdrag ur känsloregistret, som vanligt. Jag hann aldrig träffa Jakob, som även han var en krigare i Ung Cancers Fuck Cancer-armé, men som vanligt när någon ung med hjärntumör går bort berör det mig extra, oavsett om jag kände dem personligen eller inte. Konstigt vore kanske annat… Han inspirerade mig, i min kamp.
Skänk en slant till min insamling här.
Emma
Emma Skoglund 