Kategori: Fuck your fears

Många tankar och reflektioner surrade runt i huvudet inatt. Jag hade svårt att somna, vände och vred timme ut, timme in. Gårdagens telefonsamtal satte igång massa känslor. Bearbetande av erfarenheter och svåra situationer. Shit, vilka människor jag har som håller i mig när det blåser. De är som robusta klippor som står tryggt när vågorna stormar mot dem. Som stjärnorna som alltid lyser när det i övrigt är rätt mörkt. Ni ger mig så otroligt mycket livsglädje, energi och tacksamhet att ha er i mitt liv.

Som medlem och dessutom medlemsträffsansvarig i Ung Cancer möter jag mycket människor. Engagemanget i organisationen gör att jag får ta del av många olika personers berättelser och därmed även en rad olika livsöden. Vissa gånger kokar blodet i ådrorna, andra gånger vänder det sig i magen och tredje gången brister hjärtat av smärta. Stunderna när hjärtat istället sväller av oerhörd lycka och lättnad finns också. De känns minst lika mycket, fast de känns bra, underbart bra. Ja, reaktionerna är många och känslorna är alltid lika starka vilket håll de än går åt.

Just inatt vandrade dock tankarna till de där historierna jag hört som får mig att undra var jag ska ta vägen. Jag tänker på den där obotligt cancersjuka människan som fick frågan ”Vad är din plan nu? När ska du ta tag i ditt liv liksom? Att börja jobba?”. Den käftsmällen. Det är som att säga åt en deprimerad att rycka upp sig. ”Ta tag i ditt liv!”. Alla som gått igenom en kris och mått psykiskt dåligt vet att det inte fungerar så. Alla som någon gång haft fysiska eller psykiska begränsningar vet att det inte alltid går, hur mycket man än vill. All vilja i världen räcker inte om kroppen säger stopp. Den har alltid en talan och vissa stunder, eller perioder, är man dennes slav. Buga och bocka, bara gör som den säger. ”Okej då” konstaterar man motvilligt. I det konstaterandet får man minnas att allt är en process. Saker och ting kommer, om du jobbar för dem i små steg. Det kräver oerhört mycket tålamod och tålamod är knappast samhällets starka sida.

Hur samhället ser ut sätter mycket press och stress. Du ska vara si, göra så. Se ut på ett visst sätt, prestera, ha en lyckad karriär, familj and god knows what. Blir trött och vill skrika rakt ut av att bara räkna upp allt. Tänker på alla oss som mår psykiskt dåligt. De som skäms över att inte leva upp till kraven. Till samhällsnormen och bilden hur vi ska vara. Även jag tampas med de tankarna titt som tätt. It takes one to know one, så att säga. 4,5 år av sjukskrivning – ja, skammen eller känslan av att vara sämre eller inte räcka till kommer och går. När den kommer måste jag vara på hugget, minnas varför jag sitter där jag sitter. Varför jag har mina begränsningar och någonstans där acceptera att det är så det ser ut just nu. Jag måste slå bort de där dumma tankarna om att jag inte duger, eller att jag är sämre. Kanske behöver det ske en förändring inombords, men den största förändringen behövs i samhället.

För min del har det förändringsarbetet varit år i terapistolen. År av mental träning. År av tårar, frustration och tunga rädslor och frågor att möta. Att investera i mig själv – så att jag mår psykiskt bra – anser jag är att investera i samhället. Jag är övertygad om att ju mer vi pratar om det öppet, desto snabbare kommer vi till en förändring. Jag tänker inte skämmas för det min psykiska ohälsa. Jag tänker prata öppet om den och hoppas att det ger ringar på vattnet.

Emma