TVIVEL OCH MISSTRO

I går ringde nyhetschefen på GT Expressen och ville göra en intervju angående min situation med cancer. Om mitt mål att delta i Göteborgsvarvet för att samla in pengar till Ung Cancer och om mitt mission att lyfta unga vuxna cancerdrabbade. Det blev ett fint samtal där vi pratade om hur det är att vara ung och drabbad av cancer, men även om att vara närstående till någon med cancer. Min älskade storasyster Hanna, som nu är min starkast lysande stjärna på himlavalvet. Du och jag, någon gång under 90-talet. Då, alltid med likadana kläder.Hanna har lämnat mig halv men hon är för evigt och alltid med mig. Hanna, älskade syster. Jag har lovat. Jag ska leva för dig. Fightas för dig. Känna, uppleva, resa, älska och njuta för dig. Intervjun är en av alla fighter för dig. Ni kan läsa den genom att klicka här. Jag berättade om hur målgruppen unga vuxna cancerdrabbade allt för ofta blir misstrodda eller bemötta med bortviftande händer från vårdens sida. Tvivel och skepsis. Som engagerad i Ung Cancer sedan flera år tillbaka har jag hört alldeles för många berätta hur de stått på vårdcentralen eller sjukhus och mött skeptisk vårdpersonal. I flera av berättelserna har vårdpersonalen uttryckt sig i termer som ”du är för ung för att ha cancer”.

När jag säger att vi – unga vuxna med cancer – inte blir tagna på allvar så pratar jag av egen erfarenhet. När jag sökte hjälp hos sjukvården för första gången så fick jag höra att jag var bakis. Jag ringde 1177 för att jag var yr och illamående. Något kändes så fel i kroppen, så jag ville ha råd. Under tiden jag pratade med kvinnan blev jag sämre. Jag tappade känseln i min vänstra fot, så jag kände inte golvet. Jag hade ingen avståndsbedömning kvar i min vänstra arm. Hela min vänstersida på kroppen var bortdomnad och konstig. Hon frågade om jag ätit något konstigt eller gjort något annorlunda. Jag svarade nej, men att jag hade varit ute och festat kvällen innan (som studenter gör vid 22 års ålder)… Hennes förklaring var då att jag var bakis. Jag fick fullkomlig panik och sa att det här var allvar, att jag behövde hjälp. Hon höll fast vid att det inte var något akut. Men sa att jag skulle ta cykeln till sjukhuset eftersom jag bodde så nära och jag inte hade någon som kunde skjutsa mig. Jag stred för mitt liv, medan hon tjafsade om kontant betalning när jag bad dem skicka en bil för att hämta mig så jag skulle få bli undersökt. Jag trodde jag hade fått en hjärnblödning och var på väg att dö. Hon bemötte mig med att jag var bakis och tog inte det jag sa på allvar. Ni kan ju ana vad akutröntgen senare på natten visade… Ja, Mårten, stor som ett ägg. Jag var inte bakis, jag hade en hjärntumör.Jag pratar om min syster Hanna, som också mötte tvivel och bortviftandes händer. Otaliga förklaringar till hennes symtom. Hon sökte hjälp hos vårdcentralen flera gånger, minns inte längre hur många gånger och hur länge det pågick. Men ena gången hade hon knölar i armhålan, då sa de ”sluta raka dig under armarna”. Knölen i hennes bröst förklarade de med ”i samband med mensen är brösten knöligare, avvakta”. En annan gång sa de ”Det är nog en inflammation, avvakta”. Hela tiden en mängd olika förklaringar till hennes symtom, men aldrig tog de hennes oro och symtom(!) på allvar. Till slut slog Hanna och hennes kille näven i bordet och sa att det fick vara nog. Sjukvården gjorde då en mammografi och upptäckte hennes bröstcancer – som både var aggressiv och av den sorten som tyvärr kan sprida sig i kroppen. Knölarna i armhålan, som vården tyckte Hanna skulle sluta raka sig under armarna för att bli av med, var cancer. Ingen inflammation pga rakhyvel. Hennes knöl i bröstet var inte pga mensen, det var cancer. Om sjukvården hade tagit Hanna på allvar från början, om de gått till botten med hennes problem med brösten så skulle hon kanske levt i dag. Då hade kanske inte bröstcancern hunnit sprida sig, som den gjorde. Då hade hon kanske suttit i samma situation som mig – en bröstcancer med tidig upptäckt.

När jag säger att människor dör för att diagnoserna upptäcks för sent säger jag det inte bara för att. Jag säger det för att det är vad jag har sett, inte bara i Hannas fall. Sen kanske det inte hade gått att rädda Hanna ändå, eller någon av de jag vet som dött i cancer. Men man hade definitivt kunnat köpa Hanna mer tid i livet med en tidigare upptäckt av cancern. Det är det som gör mig både upprörd, frustrerad och förbannad. Vi blir inte tagna på allvar.

Saken är också den att det kräver mycket mod att söka vård. Många är otroligt rädda för vad de ska få för svar. Ytterligare en anledning till att ta oss på allvar när vi söker. För vissa kan det ta flera veckor att samla modet för att beställa en tid hos läkaren. Flera av mina läsare och följare har vittnat om att de bokat om och bokat om sina mammografi-tider, för att de är för rädda för att gå på den. En sådan sak som också kan leda till att diagnoser uppsäcks i ett senare stadie och det kan bli ett allvarligt problem – om det visar sig att man är sjuk när man väl gått iväg. Jag tänker – med all kraft och energi, all jävlaranamma och all mod – fortsätta fightas för mig och oss. Men snälla tjejer och kvinnor, även killar och män för den delen! Undersök era kroppar! Lär känna era kroppar och lova att stå på er när ni känner att något är fel! Ge er inte när sjukvården skickar hem er och ni har symtom som kvarstår, en oro som säger att något är fel.Jag har lärt känna min kropp och i dag vet jag precis när något är galet eller fel. Jag litar på min kroppskännedom och även min magkänsla. Det var de som räddade mig från att sitta i en situation med spridd bröstcancer. Jag lyssnade inåt och stred återigen med sjukvården, för mitt liv. ”Bindvävsknuten” som de påstod var ofarlig, var ju i själva verket en grad 3 bröstcancer. Alltså den mest aggressiva och av sorten som sprider sig. I dag är jag färdig med cellgiftsbehandlingen och brösten är ett minne blott. Jag tackar mig själv för att jag stod upp för mig. För att jag lärt känna mig själv och min kropp. För det har jag tack och lov det underbara livet kvar att leva. Som jag ska leva det, även för min saknade Hanna.

I morgon berättar jag om mina hjältar inom vården.

Emma

GOTT NYTT ÅR

Den här bilden får sammanfatta och sätta punkt för mitt 2017. Bland rosorna i ett drömmigt Visby.2017, första året tillbaka i Västerås. Året då jag fick fjärilar i magen och även dopaminflusher av nya utmaningar. Jag skrattade så jag kiknade, men grät också så jag trodde jag skulle gå sönder.

Jag debatterade cancer och Sveriges sjukvård. Jobbade för förbättring och förändring för oss cancerpatienter och närstående. Blev föreläsare för Ung Cancer och startade podcasten Cancersnack. Ingick nya samarbeten och fick nya uppdrag för RCC.

Jag fick bröstcancer och genomgick dubbel mastektomi. Den tredje planerade hjärnoperationen blev framskjuten och jag påbörjade cellgiftsbehandling mot Märta. Jag stred och stred med sjukvården för att få hjälp med Mårten.

Gick på föreläsningar och blev så inspirerad att jag inte kunde sova. Gjorde foto-projekt med en främling. Thea kom till världen. Freja fyllde 6 år.

Försäkringskassan svek, men min fina Maja och de otroliga medmänniskorna klev in och räddade min ekonomiska tillvaro.

Det jobbigaste med året har varit alla strider med sjukvården. På andra och tredje plats kommer sorgen över att min syster är sjuk och vänner som dött. Ännu ett år av prövningar. Acceptans och tålamod.

Den största lärdomen jag tar med mig från 2017 är att aldrig mer backa för någon annans skull tills jag själv går sönder.

Jag ser med glädje tillbaka på alla stunder med familj och vänner. Stunder med förebilder och inspirationskällor. Nya möten och människor som fått mig att känna drivkraften ännu mer. Mina närmaste som får hjärtat att svälla i bröstet. Tack för att ni alltid finns för mig, ni vet vilka ni är. Jag har i kväll slängt ut gammalt och trasigt. Rensat och sorterat. I morgon börjar ett nytt jag. Jag vill verkligen lämna det gamla i det gamla. So, lets make some changes and move on!

Innan vill jag tacka för värmen, glädjen och peppen NI – som följer här – har gett mig oavsett om jag varit uppe eller nere. För det är jag evigt tacksam!

Önskar er ett fint avslut på året,
GOTT NYTT ÅR!

Emma

THE DAY I DIE – I WANT YOU TO CELEBRATE

Jag sitter på tåget hem efter en helg i Malmö med Ung Cancer. Festival, gudomlig mat, hotellyx och underbara vänner. Föreläsningar som inspirerat mig så jag är hög på livet. Hjärtat och själen svävar bland molnen och jag försöker samla mina tankar.

Det är så speciellt med event som Ung Cancer håller i. Jag åker alltid hem och känner mig förändrad. Förbättrad. Påfylld, inspirerad och energisk. Fötterna, ryggen och benmusklerna värker pga behandlingen och helgens många timmars minglande. Det blev alldeles för lite vila, men det är ju så värt det. Värken är tillfällig, men boosten som helgen gett får mig att känna bubblet i bröstet. Som att allt är möjligt. Jag är högst levande och kan inte göra annat än att tänka på alla personer jag träffat och hängt med i helgen. Jag är så oerhört lyckligt lottad med genuina, varma och kärleksfulla vänner och personer runt omkring mig. Det lindrar smärtan och sorgen just nu.Det finns många personer som förändrat mitt liv. Många av dem jobbar på Ung Cancer, andra är föreläsare som gjort att jag typ känt mig frälst när jag lämnat lokalen. Som att energin inuti knappt vet var den ska ta vägen. Än mindre vet jag var jag ska ta vägen. Jag vill bara skratta, hoppa och embracea känslan. Låta den lyfta mig uppåt. Typ skrika glädjetjut och få världens utlopp för det där inre ruset. Magiskt.

Några av de föreläsare som format mig är Johannes Hansen, Charlie Söderberg, Kjell Enhager och Leo Razzak. Igenkänningen i dem är stor, även fast våra bakgrunder och situationer ser olika ut. Principerna, insikterna och budskapen är den röda tråden. Jag inser ju också att alla mina största förebilder är män, vilket motiverar mig ännu mer att nå dit jag vill. Målet. Att vara kvinna och stå där på scenen och förhoppningsvis vara någon annans inspiration och förebild. Hjälpen på vägen när livet kanske krisar lite extra.

Jag skriver om helgen och männen som förändrat mitt liv mer i kommande inlägg. Nu ska jag luta mig tillbaka, njuta av känslan och lyssna på Miss Lis låt ”The Day I die (I want you to celebrate)”. Magi. Mycket så känner jag nu.

Emma

MED HANDEN PÅ HJÄRTAT

För 5 år sedan – på dagen – gjorde jag min sista strålbehandling. Idag är en sådan dag jag tänker lite extra på allt som hänt under åren. Med mig själv såväl som med mitt liv. 17580147_10154711684324263_1413294103_nFoto: Caroline Broberg

I mars 2012 bodde jag på Haga här i Västerås. Ett tag efter strålbehandlingen flyttade jag hem till mamma i Dalarna och sålde bostadsrätten. Som att ta tusen steg bakåt i utvecklingen – flytta hem 22 år gammal när man bott själv i flera år. Jag kände mig minst sagt misslyckad. Men lägenheten, där hela helvetet med Mårten startade, blev för jobbig att bo kvar i. Bara att kliva in i hallen gjorde att cellerna mindes epilepsianfallet som började där i köket. Det som blev självaste startskottet på min cancer. En kaotisk stund där jag var så övertygad om att jag skulle dö att jag inte ens vågade gå på toaletten innan jag tog mig till akuten. Idag är jag glad att jag inte chansade med det, för då vet jag inte om jag hade suttit här nu.

Jag vill hylla min ovärderliga mamma. Jag vill tacka dig. För alla uppoffringar du gjorde för mig. För att du pausade ditt eget liv och la dig själv åt sidan för att ta hand om och hjälpa mig. För lasset du dragit. För alla stunder vi skrattat, alla stunder vi gråtit, alla stunder vi delat. TACK för allt du gjort och TACK för allt du gett mig. Jag vet att åren varit bland det svåraste och jobbigaste, men också kärleksfullaste vi haft.MG_9824tillemmaÅren i Dalarna med rehabilitering och återhämtning behövdes. Tänker på hur jag lärde mig styra vänster kroppshalva igen efter första hjärnoperationen. Att lära mig hålla i saker eller kunna gå i trappor. Att våga gå promenader själv utan att tro att jag ska dö. Alla timmar jag bara slumrade i soffan. Minns hur pajj hjärnan och minnet var efter strålningen. Jag skämtade en hel del om hela situationen men började samtidigt fundera över mitt liv. Minns hur jag tappade bort mig själv innan jag hittade mitt nya jag igen… efter timmar i terapistolen. Prioriteringslistan slungades om och blev sundare. Jag tvingade och lovade mig själv att aldrig mer stressa som jag gjort innan. Att gå i terapi för att prata och bearbeta. Utvecklas och lära mig. Acceptera men också påverka det jag kan. Mina drömmar och mål i livet ändrades. Då brann hjärtat för korruption och maktmissbruk och målet var något liknande EU eller Sida. Långsamt byttes det ut mot en annan glöd som växte sig starkare och starkare. Cancern har visat mig nya vägar jag troligtvis aldrig vandrat in på utan dessa erfarenheter. IMG_4371Jag tänker på cancern och alla nya människor jag mött genom åren pga honom. Hur Mårten fått mig att våga mer. Möta mina rädslor, utmana mig själv och följa mina drömmar. Den verkliga och starka insikten att jag klarar så mycket mer än jag tror. Tittar i backspegeln och känner wow, jäklar. Jag tog mig ut på andra sidan. Den inneboende styrkan jag byggt upp efter alla hårda slag. Idag känner jag mig säkrare än någonsin på att jag kommer kunna resa mig igen efter nästa slag som kommer.

Jag läser i bloggarkivet, känner och minns. Humorn har alltid funnits med och hjälpt mig igenom tunga situationer. Skrattet har hörts även de gånger jag och mamma suttit på sjukhuset och fått svåra besked. Shit, vad det har hjälpt – humorn. Det har hjälpt mig att få distans från en stundvis väldigt jobbig verklighet. Pälsbollen får jag inte heller glömma. Hon ger så mycket kärlek även de dagar jag är grinig på grund av värk. Påminner mig ständigt om hur jag borde leva livet när jag glömmer. Nu, att leva nu. Apropå nuet så känns det väldigt bra, trots en bråkande Mårten. Jag tänker på engagemanget i Ung Cancer och podden jag gör. Framtidsplaner som får fyrverkerier att explodera i bröstet. Glädjen och glöden, så stark. Som Ronja Rövardotters vårtjut, fast gånger tusen, året om. Jag tänker på värmen jag känner över alla samtal som startar pga att jag har cancer, samtal om livet. Samtal om drömmar men också rädslor. Motgångar men också framgångar. Unika historier om människors erfarenheter. Det ger mig oändligt mycket glädje och mening i livet.

Emma 2012 kände sig levande men var osäker på framtiden.MG_9542tillemmaFoto: Caroline Broberg

Men nu kan jag, med handen på hjärtat, säga att jag känner mig mer levande än någonsin. Framtiden, ja den tänker jag satsa på och jag tänker satsa högt. Att leva med obotlig cancer och att hamna i nya situationer där åtgärder måste göras för att Mårten växer är något jag förlikat mig med. Det är som det är. Men fighten fortsätter, Mårten ska mosas och min motivation har nog aldrig varit så stark som nu. Den har nått nya nivåer.

Emma

IDENTITETSKRIS OCH MAMMASORG

Cancern slog ner som en bomb i mitt liv en månad innan jag skulle fylla 22 år. Jag hade precis dragit igång sista året på Samhällsvetenskapliga programmet på Mälardalens högskola. En treårig utbildning som jag såg fram emot att ta examen från. Sen skulle jag ut i vida världen och se mig om. Det var tanken. Det var planen. Men så blev det inte. Istället började ett krig mot min hjärntumör, som jag döpt till Mårten. 22 år gammal blev jag tvungen att ta beslut om operationer som kunde göra mig förlamad. Operationer som i värsta fall kunde göra mig till en grönsak.IMAG0841 kopia

Jag genomgick en tung strålbehandling i 6 veckor. Kände hur hjärnan fungerade sämre och sämre. Hur tröttheten tilltog samtidigt som cortisonet jag åt gav mig en galen energi som inte går att beskriva. Jag minns hur jag flyttade min gigantiska garderob och idag fattar jag inte hur det gick till. Jag gapar lika mycket som mamma och Jonas gjorde när de kom på besök och förstod att jag inte hade skämtat. Vissa dagar låg jag bara i soffan och kämpade med att försöka styra ögonen när skallebanken var som värst. Då fungerade ingenting. Hjärnan styr kroppen, talet, minnet – allt. När den inte funkar fungerar ingenting. Som att dra ut kontakten till datorn. Inget händer hur hårt du än trycker på knapparna. Jag blev tvungen att gilla läget._MG_0805tillemmaFoto: Caroline Broberg

Jag snaggade av mig håret när det började lossna. Ansiktet tappade mer och mer sin vanliga form och svullnaden tilltog på grund av cortisonet jag åt. Cortisonet fick svullnaden i hjärnan att gå ner efter operationen. Det räddade mig, samtidigt tittade jag mig i spegeln och sökte förtvivlat ansiktet jag brukade möta varje dag. Men hon fanns inte. Hon var borta. Friska Emma syntes inte hur mycket jag än letade och kände på mina främmande kinder. Jag hatar den här bilden för jag hatar hur jag ser ut. Jag minns hur jag bara såg cancern och identitetskrisen var ett faktum. Var tog jag vägen? Emma?MG_9874svtillemmaFoto: Caroline Broberg

Den känslan, av att tappa sig själv, var väldigt stor för mig. Det långa håret jag hade innan, den markanta luggen var så mycket jag. Håret kan ses som en petitess när det gäller liv och död men det blev ytterligare en grej jag var tvungen att acceptera. Ytterligare en sak cancern kom in och bestämde över. Att tappa håret gick inte att kriga mot, det bara hände och jag var tvungen att följa med. Hitta andra sätt att uttrycka mig och min personlighet.MG_9608svtillemmaFoto: Caroline Broberg

Jag minns än idag vad jag tänkte den där stunden tårarna rann och i maj är det 5 år sedan. Jag grät över allt jag tvingats gå igenom. Tårarna föll över att min framtid rann mig ur händerna likt sand. Känslan av att den inte skulle komma på grund av min ovanliga hjärntumör. Jag minns att jag kände mig liten och sårbar. Som att ingen skulle kunna hjälpa mig för ingen hade kunskaperna min tumör krävde. Insatserna och riskerna var för stora. Flip a coin, ungefär. Det kan vara över på två sekunder beroende på hur myntet landar. Jag stod på en grund som var i en enorm gungning och långt ifrån trygg eller säker.

Jag grät över att jag kanske inte skulle kunna bli mamma. En bild som alltid varit så glasklar i mitt huvud. ”Det är klart jag ska bli mamma någon gång!” Med åren bilden blivit suddigare och suddigare. Jag vet inte om jag vågar med min kroniska cancer. Den sorgen började jag prata om i dagens avsnitt, men jag slängde rätt snabbt över frågan till Lotta. För det var en fråga som gjorde att min röst inte höll. Tårarna började rinna där vi satt i studion. De rinner i skrivande stund också och den sorgen är så otroligt stor. Sorgen över att kanske inte bli mamma. Vilket också innebär att mamma inte får bli mormor, pappa farfar, syrran moster och brorsan morbror, till mina barn. Sorgen går – för mig – liksom i så många fler steg än mig själv.

Emma

AVSNITT 6

Avsnitt 6 av Cancersnack släpptes idag och det är ett avsnitt som betyder oerhört mycket för mig. (Länk kommer längre ner i inlägget) Frida Grape från Psykologpartners gästar oss igen. Det blev ett fint och lättsamt samtal om något som egentligen är oerhört svårt. Under eftermiddagen kommer det ett inlägg om mina innersta tankar kring min identitetskris. Foton från tiden när jag famlade i mörkret och samtidigt kände sorg och glädje. Håll utkik!

I dagens avsnitt pratar vi om identitetskris, sorg och verklighetsglapp, sex och infertilitet. Barn och familjedrömmar. När man drabbas av cancer påverkar det så enormt många olika delar av ens liv. Sig själv, bilden av sig själv eller kanske bilden av ”oss” i en parrelation. Framtiden påverkas, drömmar och mål. Vardagen sätts på paus och fokus tvingas skifta. Vissa saker man planerat bara måste vänta på grund av behandling, chock och helt enkelt livsnödvändiga insatser. Att få bort cancern, eller i alla fall få stopp på den.
17457618_10154697133439263_8746315743484572825_nJag, Frida och Lotta på Bauer Media i Stockholm där vi spelar in om dagarna.

Lyssna HÄR

Lyssna HÄR

Tack Frida för din medverkan, dina kloka ord och din värme. Det var så oerhört skönt att få det där verklighetsglappet jag kände som drabbad, bekräftat och hört. Dela gärna podden så blir vi – som vanligt – gladast i hela världen!

Emma

TREDJE AVSNITTET

Det är torsdag och det har nog blivit min favoritdag numera. Det är ju nämligen då min och Lotta podcast Cancersnack släpps. Det är en podd vi gör för vi känner att det är viktigt att prata om cancer, både från en drabbads och en närståendes perspektiv. Vi hoppas också att vi kan börja prata om cancer på ett annat sätt. Mer inkluderande och med en ”normal” samtalston. Cancer är jobbigt att prata om. Det känns i hjärtat och hela kroppen. Men det är så viktigt att vi får träna på det, så att det i längden blir mindre jobbigt. Att vi står bättre rustade för att hantera cancer när den väl kommer.17105974_10155066433031996_1989482281_oBild på mig och Lotta från en inspelning i studion i Stockholm. Tack för lånet Sara!

Med podden hoppas vi även att vi kan sprida kunskap och hjälpa andra i liknande situationer.  I varje avsnitt har vi ett tema och dagens tema är framtiden. Hur förhåller en sig till framtiden när en lever med cancer? Hur kan tankarna gå som drabbad? Som närstående? I avsnittet utgår vi från oss själva, våra erfarenheter och hur vi gör. Jag berättar om samtalet jag haft med min mamma om min egen begravning. Hur framtiden försvann och kom tillbaka, hur det skiftar. Lotta försöker förklara hur hennes tankar går kring framtiden med hennes man som 2013 drabbades av gallgångscancer. Dagens avsnitt blir ett öppet och bjussigt samtal mellan två unga människor som försöker förklara hur det är att leva med cancer. In och lyssna i Itunes eller på RadioPlay. Vi finns där alla andra poddar finns!

Har ni något ämne ni vill att vi tar upp? Eller har ni tips på någon person ni tycker vi ska ha med i podden? Skriv till oss! Cancersnack på Instagram och Facebook – eller kommentera bara det här inlägget.

Emma

VÄSTERÅS, I’LL BE BACK SOON.

14159790_10154096753254263_2109483904_nPustar ut hemma i soffan efter riktigt bra dagar i Västerås. Det var intensivt för min aningen post-op trötta hjärna men det känns så kul att jag och Lotta tagit ännu ett kliv framåt med vårt projekt. Hon bloggar för övrigt också om deras situation med skitcancer. In och läs – klicka här! Vi har lärt oss hur mycket som helst på bara några få dagar och peppen har varit enorm. Det var riktigt skönt att komma hemifrån och få lämna Borlänge lite. Se något annat, umgås och ha det bra. Jag och Lotta träffades varje dag förutom lördagen, då strejkade huvudet totalt. Jag låg på soffan med en sällskapssjuk Freja som tyckte det var himla konstigt att vara på vift hela tiden.14171846_10154096753319263_1774606517_n Inget slöande i bädden för hennes del, där man kan komma och gå som man vill hemma. Nyfunnen vän i L och Es lilla charmiga Alf som också tog på krafterna. Tror vi båda dör sötdöden!14171871_10154096812319263_356630742_nDet kostar att ligga på topp… Hon var nog lika trött som matte stundvis. Så lördagen var skallebanken inte att leka med och fredagens alla timmar med projektet tog ut sin rätt. Frustrationen över att jag vill mer än min hjärna orkar är vissa dagar för påtaglig. Hatar att tvingas lyssna på hjärnan som strejkar när jag bara vill göra massa saker. Men vi vilade oss i form, promenerade i regn och tystnad. Pälsbollen var inte lika nöjd som jag över den friska luften och duggregnet som föll. Jag njöt och mitt huvud lättade en aning. Fredagen fick dock ett riktigt trevligt avslut – glutenfri vegetarisk pizza (mums!) i hamnen med vänner.14102114_10154096762474263_312464049_n14194456_10154096810394263_2126642673_n14193644_10154096762494263_229154707_n-2Häng med människor som inspirerar mig och får mig att vilja bli en bättre människa. Elias, som också lever med en svår cancerdiagnos, är nog min största förebild. Vi tänker rätt lika kring kost och livsstil – att det påverkar och gör skillnad. Haha(!) passande att han sitter med en kopp te och jag ett glas vin… men vin någon gång då och då kan jag inte vara utan! Hur som helst. Tanken att ge kroppen de bästa förutsättningarna är nog grunden för oss båda, likaså att cancern aldrig får ta över. Linnea och Lotta är också två personer jag beundrar. Jag är så tacksam gentemot Ung Cancer att jag träffat dem och lärt känna dem på utbildningarna med alla medlemsträffsansvariga. Att jag och Lotta (till höger) nu har projekt på gång är ju rena rama drömmen!14182101_10154096821784263_184774235_nDet var härliga och effektiva dagar med grejande, mailande och fotografering. Imorgon kommer svar och jag kommer nog ha en aning svårt att sova inatt. Känns pirrigt men smått nervöst!14194268_10154096753334263_509186339_nVi håller tummarna och hoppas att vi inte behöver hålla er på sträckbänken så länge till. Jag vill tillbaka och fortsätta framåt, så min största önskan just nu är en etta med balkong i Västerås. Snälla universum, du kan väl jobba lite med mig?

Emma

”BILDER SÄGER MER ÄN TUSEN ORD”

Det har varit en lång dag. En lååååång dag, men också en galet bra dag. Jag och Lotta har suttit med projektet precis hela dagen och det är två trötta tjejer som går och lägger sig ikväll. Men vi har kommit framåt och redan lärt oss enormt mycket. Peppen och drivkraften är om möjligt ännu större nu. Har ingen aning om det ens går när jag tänker efter, men jo. Vi kan ju båda knappt sitta still och bara tanken på allt gör oss smått crazy. Vi vill mycket och har idag verkligen gått från ord till handling. Det tyckte vi var värt en skål.14137672_10154085807354263_1567741526_nBilden får sätta punkt för dagen. Jag ska krypa ner under täcket, sova och ladda om för en ny dag och fortsättning följer i morgon. Då kommer också mer storys om Sydafrika – jag lovar!

Emma

SYDAFRIKA 10 DAGAR, 10ISH INLÄGG.

För sex månader sen hade jag packat resväskan för att åka till Sydafrika. Den där delen i Ung Cancers mentoskapsprogram – som jag hela tiden trodde jag skulle gå miste om på grund av Mårten – var äntligen här. En rehabiliteringsresa till bland annat Kapstaden och besök på den svenska organisationen Project Playground (kommer i texterna stå som förkortat; PPG) låg framför mig.

Jag lovade för längesen att jag skulle berätta om resan, än har det ju tyvärr inte skett men jag tycker det är hög tid att göra det nu. Så kommande 10 dagar kommer ni få följa med mig på en såväl yttre som inre resa. En dag – ett eller flera inlägg, där jag berättar vad vi gjorde. Allt från dagarna i Langa med PPG, mötet med ledarna och barnen, utmaningarna och uppgifterna vi fick. Hindren jag tog mig över och insikterna jag fick. Reflektioner, känslor och tankar. Naturen och den underbara safarin. Ja, allt.

Dagarna innan gav mig resan otroligt mycket ljus, trots att situationen kändes oerhört mörk och svår. Rent skrämmande och övermänsklig med tanke på Mårtens tillväxt. Men Sydafrika gav mig något att se fram emot, något att fokusera på. 14074471_10154068486284263_1596781748_oEmma