Mitt sätt att bearbeta cancer är att skriva, prata och träna. Men en stor del i min bearbetning har också skett genom kamera och foton. Jag har en sådan lyx som fått lära känna Caroline som sedan maj 2011 till och från fotat och dokumenterat mina år som cancersjuk. ”Cancersjuk”… det låter så konstigt. Det är ju inte så jag skulle beskriva mig själv, inte heller mina nära och kära. Det är inte cancer de tänker när de ser mig, och det känns oerhört skönt. Jag är ju Emma. Men ja, jag har cancer – nu tydligen både hjärncancer och bröstcancer. Sjukt. Vad är liksom oddsen i livet på mina knappa 28 år?
29 augusti kom Carro återigen med kameran efter att jag frågat henne. Det kändes viktigt att få föreviga mina bröst, så som de var naturligt och innan det skulle synas två ärr där. Brösten är ändå en del av mig även om jag bara ville ha bort dem. Tvingade mig själv att se dem som sjuka de stunder när det kändes jobbigt att ta bort dem. ”Det är cancer där Emma, cancer. Du vill leva, så bort med dem.” Rösterna i huvudet och logiken som fick lov att gå in så inte känslorna tog över. Jag var ju stensäker, men ändå tog det så klart emot. Mer ärr… på min kropp.
Nu är brösten ett minne blott och operationen gick bra. Jag vaknade efteråt och mådde oförskämt bra. Som vanligt, medan sjukhus-grannarna kved och jag kände med dem… Men jag mådde inte illa och hade knappt ont. Smärtan var verkligen hanterbar, det var mest en obehagskänsla. Ömhet, trötthet och ja, jag var mörbultad. Och hungrig. Haha, alltid så hungrig.
Jag fick åka hem dagen efter vid lunch. Båda dränagen kunde dras redan innan lunch och min hemgång. Rätt skönt att slippa vara på sjukhus när man inte känner något behov av att vara där. Hemma är alltid bäst, även om sjukhus kan kännas tryggt. Men nu ville jag bara hem och få vara bland mina saker, sova i min egen säng. Det är en rätt märklig känsla. Att brösten är borta men ändå känns det som jag känner dem. Tittar ner och de är ju inte där, men ändå så känner jag dem. Kommer ta tid att vänja sig vid det tror jag.
Ska ringa sjukhuset imorgon få se om jag behöver tömma vätska eller om det bara är svullnad. Jag hoppas på det senare. Annars verkar läkningen gå som den ska och kroppen återhämtar sig. Veckan och helgen har varit lugn med lite småbesök här och var. Jag har haft lyxen att vara hundledig ända sedan operationen – vilket kändes skönt. Att bara kunna fokusera på mig själv, att läka och ta det lugnt. Jag har passat på att göra sådant jag inte alltid kan göra när jag har Freja. Som att vakna och traska direkt till köket för att hälla upp en kopp kaffe och direkt återvända till sängen för att läsa bok i flera timmar. Att inte behöva gå ut om jag inte absolut velat. Lyx. Men, så blir det ju tomt och konstigt här hemma också utan F. Så ja, glädjen var total idag när hon kom hem från Dalarna igen. Nu är ordningen återställd med mitt hjärta på plats.
”Home is wherever you are” – nu är hemma på riktigt hemma igen.
Nästa steg i bröstcancerprocessen kommer i morgondagens inlägg.
Emma
Emma Skoglund 