Drömmar – Emma Skoglund

Cancer, Drömmar, Festival UC, Framtidsmål, Fuck Cancer, Härvaro, Livet, Okategoriserade, UC Festival, Ung Cancer (UC)

THE DAY I DIE – I WANT YOU TO CELEBRATE

november 5, 2017av Emma SkoglundLämna en kommentar

Jag sitter på tåget hem efter en helg i Malmö med Ung Cancer. Festival, gudomlig mat, hotellyx och underbara vänner. Föreläsningar som inspirerat mig så jag är hög på livet. Hjärtat och själen svävar bland molnen och jag försöker samla mina tankar.

Det är så speciellt med event som Ung Cancer håller i. Jag åker alltid hem och känner mig förändrad. Förbättrad. Påfylld, inspirerad och energisk. Fötterna, ryggen och benmusklerna värker pga behandlingen och helgens många timmars minglande. Det blev alldeles för lite vila, men det är ju så värt det. Värken är tillfällig, men boosten som helgen gett får mig att känna bubblet i bröstet. Som att allt är möjligt. Jag är högst levande och kan inte göra annat än att tänka på alla personer jag träffat och hängt med i helgen. Jag är så oerhört lyckligt lottad med genuina, varma och kärleksfulla vänner och personer runt omkring mig. Det lindrar smärtan och sorgen just nu.Det finns många personer som förändrat mitt liv. Många av dem jobbar på Ung Cancer, andra är föreläsare som gjort att jag typ känt mig frälst när jag lämnat lokalen. Som att energin inuti knappt vet var den ska ta vägen. Än mindre vet jag var jag ska ta vägen. Jag vill bara skratta, hoppa och embracea känslan. Låta den lyfta mig uppåt. Typ skrika glädjetjut och få världens utlopp för det där inre ruset. Magiskt.

Några av de föreläsare som format mig är Johannes Hansen, Charlie Söderberg, Kjell Enhager och Leo Razzak. Igenkänningen i dem är stor, även fast våra bakgrunder och situationer ser olika ut. Principerna, insikterna och budskapen är den röda tråden. Jag inser ju också att alla mina största förebilder är män, vilket motiverar mig ännu mer att nå dit jag vill. Målet. Att vara kvinna och stå där på scenen och förhoppningsvis vara någon annans inspiration och förebild. Hjälpen på vägen när livet kanske krisar lite extra.

Jag skriver om helgen och männen som förändrat mitt liv mer i kommande inlägg. Nu ska jag luta mig tillbaka, njuta av känslan och lyssna på Miss Lis låt ”The Day I die (I want you to celebrate)”. Magi. Mycket så känner jag nu.

Emma

Cancer, Drömmar, Fuck Cancer, Härvaro, Kris, Livet, Okategoriserade

JUNI OCH VAD HÄNDE SEN?

juli 31, 2017av Emma SkoglundLämna en kommentar

Juni blev för mig en tung månad och jag blev så oerhört trött på att bara skriva av mig om negativt och jobbigt. Så jag har gett mig själv en välbehövlig paus de senaste veckorna. Från det mesta cancerrelaterat, från ansvar, från många måsten. Okej, haha bortsett från Almedalsveckan i Visby 😉 Många dagar med långa promenader i hennes sällskap förgyller alltid. Hon är nöjd om hon får en kotte att leka med. Less is more right?

Ja, juni var en månad som kom med tuffa besked samtidigt som jag tog jobbiga beslut. När huvudet, kroppen och magkänslan säger ”Stopp, gör något! Sluta nu!” men hjärtat är investerat och envisas med att fortsätta… Tills det inte går mer och jag inser att jag måste börja respektera mig själv i större utsträckning. Lyssna på vad det faktiskt är jag säger och agera efter det även när det känns obekvämt och jobbigt. Jag trodde jag gjorde det, men behöver nog ta en titt på den biten av mig själv. Logiken och känslorna är långt ifrån in sync alltid och jag har tydligen en tendens att backa över mig själv. En tendens att vara något för snäll och jag blir arg på mig själv för att jag inte säger ifrån när jag egentligen borde.

När jag väl landade i mitt beslut var det som att ett berg lyftes från mina axlar, samtidigt kände jag mig ledsen. Det sved – vilket livet och allt det kommer med uppenbarligen gör ibland. Men jag tittar på lejon-bilden och tänker att ännu en gång har jag lärt mig något. Massor om jag ska vara ärlig. Jag måste bara komma ihåg det.Jag börjar där. Fortsätter med resten senare.

Emma

Cancer, Cancersnack, Drömmar, Framtidsmål, Fuck Cancer, Hjärntrötthet, Kris, Livet, Mårten, Okategoriserade, Podcast

IDENTITETSKRIS OCH MAMMASORG

mars 23, 2017av Emma SkoglundLämna en kommentar

Cancern slog ner som en bomb i mitt liv en månad innan jag skulle fylla 22 år. Jag hade precis dragit igång sista året på Samhällsvetenskapliga programmet på Mälardalens högskola. En treårig utbildning som jag såg fram emot att ta examen från. Sen skulle jag ut i vida världen och se mig om. Det var tanken. Det var planen. Men så blev det inte. Istället började ett krig mot min hjärntumör, som jag döpt till Mårten. 22 år gammal blev jag tvungen att ta beslut om operationer som kunde göra mig förlamad. Operationer som i värsta fall kunde göra mig till en grönsak.

Jag genomgick en tung strålbehandling i 6 veckor. Kände hur hjärnan fungerade sämre och sämre. Hur tröttheten tilltog samtidigt som cortisonet jag åt gav mig en galen energi som inte går att beskriva. Jag minns hur jag flyttade min gigantiska garderob och idag fattar jag inte hur det gick till. Jag gapar lika mycket som mamma och Jonas gjorde när de kom på besök och förstod att jag inte hade skämtat. Vissa dagar låg jag bara i soffan och kämpade med att försöka styra ögonen när skallebanken var som värst. Då fungerade ingenting. Hjärnan styr kroppen, talet, minnet – allt. När den inte funkar fungerar ingenting. Som att dra ut kontakten till datorn. Inget händer hur hårt du än trycker på knapparna. Jag blev tvungen att gilla läget.Foto: Caroline Broberg

Jag snaggade av mig håret när det började lossna. Ansiktet tappade mer och mer sin vanliga form och svullnaden tilltog på grund av cortisonet jag åt. Cortisonet fick svullnaden i hjärnan att gå ner efter operationen. Det räddade mig, samtidigt tittade jag mig i spegeln och sökte förtvivlat ansiktet jag brukade möta varje dag. Men hon fanns inte. Hon var borta. Friska Emma syntes inte hur mycket jag än letade och kände på mina främmande kinder. Jag hatar den här bilden för jag hatar hur jag ser ut. Jag minns hur jag bara såg cancern och identitetskrisen var ett faktum. Var tog jag vägen? Emma?Foto: Caroline Broberg

Den känslan, av att tappa sig själv, var väldigt stor för mig. Det långa håret jag hade innan, den markanta luggen var så mycket jag. Håret kan ses som en petitess när det gäller liv och död men det blev ytterligare en grej jag var tvungen att acceptera. Ytterligare en sak cancern kom in och bestämde över. Att tappa håret gick inte att kriga mot, det bara hände och jag var tvungen att följa med. Hitta andra sätt att uttrycka mig och min personlighet.Foto: Caroline Broberg

Jag minns än idag vad jag tänkte den där stunden tårarna rann och i maj är det 5 år sedan. Jag grät över allt jag tvingats gå igenom. Tårarna föll över att min framtid rann mig ur händerna likt sand. Känslan av att den inte skulle komma på grund av min ovanliga hjärntumör. Jag minns att jag kände mig liten och sårbar. Som att ingen skulle kunna hjälpa mig för ingen hade kunskaperna min tumör krävde. Insatserna och riskerna var för stora. Flip a coin, ungefär. Det kan vara över på två sekunder beroende på hur myntet landar. Jag stod på en grund som var i en enorm gungning och långt ifrån trygg eller säker.

Jag grät över att jag kanske inte skulle kunna bli mamma. En bild som alltid varit så glasklar i mitt huvud. ”Det är klart jag ska bli mamma någon gång!” Med åren bilden blivit suddigare och suddigare. Jag vet inte om jag vågar med min kroniska cancer. Den sorgen började jag prata om i dagens avsnitt, men jag slängde rätt snabbt över frågan till Lotta. För det var en fråga som gjorde att min röst inte höll. Tårarna började rinna där vi satt i studion. De rinner i skrivande stund också och den sorgen är så otroligt stor. Sorgen över att kanske inte bli mamma. Vilket också innebär att mamma inte får bli mormor, pappa farfar, syrran moster och brorsan morbror, till mina barn. Sorgen går – för mig – liksom i så många fler steg än mig själv.

Emma

Cancer, Drömmar, Foto: Caroline Broberg, Fuck Cancer, Livet, Okategoriserade

KICKIN’ AND SCREAMIN’

oktober 10, 2016av Emma Skoglund1 kommentar

I fredags kom kallelsen och idag är det möte med onkologen. Vet inte om jag ska vara lättad eller oroad över att det gick så fort. Det är kvällar som igår, nätter som inatt, tankarna flyger som allra mest.

Jag är fast och fången i dina händer. Du har visat dig i alla möjliga skepnader. Du har lurat i mörkret, likt vargen hotfullt smyger runt fårhagen. När du kommer till mig kommer du alltid på natten, när jag så oskyldigt sover. På grund av dig har jag sett mig själv dö i drömmar, gång på gång.

Jag har sprungit för livet. Det spelar ingen roll hur fort jag springer, du är mig alltid i hasorna. Jag har skrikit, sparkats och slagits med hjärtat bultande i bröstet medan du har ett järngrepp om mina händer och fötter. Släpp mig. Släpp mig! Inget gehör förrän kroppens alla spända muskler väcker mig ur drömmen. Hur jag spänner magmusklerna och väser efter hjälp tills sömnens dimma lagt sig och jag förstått vad som är verkligt och vad som är dröm. Ännu en dröm. Men du är verklig, högst verklig. Du är ångest. Dödsångest och panik. Du är svett och tårar. Skräck och hot. Minnesbilder som när som helst spelas upp likt en film på min mentala bioduk. Inga jävla popcorn serveras. Men syretillförseln dras åt och skräckupplevelsen är garanterad.

Scenariot är alltid detsamma. Du överfaller mig och jag är maktlös. Liten. Det spelar ingen roll om du är en varg, en kraftfull varelse utan ansikte eller en skepnad i mörkret. Du jagar mig alltid, fångar mig ibland, dödar mig ibland. Jag fortsätter kämpa för mitt liv tills jag vaknar. När jag vaknar fortsätter kampen om livet, bara på ett annat sätt.

Du är egentligen inte ett yttre hot, så som vargen hotar fåren. Du är ett hot som kommer inifrån, förbjudet belägrat i min hjärna. En tumör, som jag döpt till Mårten. Jag önskar du vore ett skämt. En komedi att skratta åt istället för en skräckis som länge hänger kvar och får mörkret att framstå som farligt. Du är cancer och jag… jag är fast i ditt järngrepp. For ever kickin’ and screamin’, tills du släpper. Det du inte förstår är att jag lurar tillbaka på dig i mörkret – även det, för evigt.Foto: Caroline Broberg

Emma

Cancer, Drömmar, Framtidsmål, Livet, Okategoriserade, Ung Cancer (UC)

VÄSTERÅS, I’LL BE BACK SOON.

augusti 30, 2016av Emma Skoglund8 kommentarer

Pustar ut hemma i soffan efter riktigt bra dagar i Västerås. Det var intensivt för min aningen post-op trötta hjärna men det känns så kul att jag och Lotta tagit ännu ett kliv framåt med vårt projekt. Hon bloggar för övrigt också om deras situation med skitcancer. In och läs – klicka här! Vi har lärt oss hur mycket som helst på bara några få dagar och peppen har varit enorm. Det var riktigt skönt att komma hemifrån och få lämna Borlänge lite. Se något annat, umgås och ha det bra. Jag och Lotta träffades varje dag förutom lördagen, då strejkade huvudet totalt. Jag låg på soffan med en sällskapssjuk Freja som tyckte det var himla konstigt att vara på vift hela tiden. Inget slöande i bädden för hennes del, där man kan komma och gå som man vill hemma. Nyfunnen vän i L och Es lilla charmiga Alf som också tog på krafterna. Tror vi båda dör sötdöden!Det kostar att ligga på topp… Hon var nog lika trött som matte stundvis. Så lördagen var skallebanken inte att leka med och fredagens alla timmar med projektet tog ut sin rätt. Frustrationen över att jag vill mer än min hjärna orkar är vissa dagar för påtaglig. Hatar att tvingas lyssna på hjärnan som strejkar när jag bara vill göra massa saker. Men vi vilade oss i form, promenerade i regn och tystnad. Pälsbollen var inte lika nöjd som jag över den friska luften och duggregnet som föll. Jag njöt och mitt huvud lättade en aning. Fredagen fick dock ett riktigt trevligt avslut – glutenfri vegetarisk pizza (mums!) i hamnen med vänner.Häng med människor som inspirerar mig och får mig att vilja bli en bättre människa. Elias, som också lever med en svår cancerdiagnos, är nog min största förebild. Vi tänker rätt lika kring kost och livsstil – att det påverkar och gör skillnad. Haha(!) passande att han sitter med en kopp te och jag ett glas vin… men vin någon gång då och då kan jag inte vara utan! Hur som helst. Tanken att ge kroppen de bästa förutsättningarna är nog grunden för oss båda, likaså att cancern aldrig får ta över. Linnea och Lotta är också två personer jag beundrar. Jag är så tacksam gentemot Ung Cancer att jag träffat dem och lärt känna dem på utbildningarna med alla medlemsträffsansvariga. Att jag och Lotta (till höger) nu har projekt på gång är ju rena rama drömmen!Det var härliga och effektiva dagar med grejande, mailande och fotografering. Imorgon kommer svar och jag kommer nog ha en aning svårt att sova inatt. Känns pirrigt men smått nervöst!Vi håller tummarna och hoppas att vi inte behöver hålla er på sträckbänken så länge till. Jag vill tillbaka och fortsätta framåt, så min största önskan just nu är en etta med balkong i Västerås. Snälla universum, du kan väl jobba lite med mig?

Emma

Cancer, Drömmar, Fuck Cancer, Härvaro, Hjärntrötthet, Livet, Okategoriserade

MIN LJUSA FRAMTID. ELLER?

augusti 23, 2016av Emma Skoglund2 kommentarer

Jag är trött idag. Huvudet känns tungt och dunkar. Jag har inte riktigt sovit som jag ska och det gör aldrig huvudvärken lättare, snarare tvärtom. Sydafrika dag 3 berättas i morgon, jag orkar inte idag. Ger mig själv ett break och slänger mig på soffan, vilar mig i form inför morgondagens möte med onkologen. Äntligen är det inte långt kvar. En natt till, skönt. Framtiden känns ändå väldigt ljus just nu, men tankarna angående morgondagens resultat pockar i huvudet. Hur ser läget ut med Mårten egentligen, vad vill de göra, vad kan de göra? Blir det cellgifter eller inte? Hittills har jag känt mig lugn över det. Ärligt talat har jag inte tänkt på det så mycket. Hela jag har varit uppslukad av mitt och Lottas projekt. Det ger otroligt mycket energi – att satsa på något man brinner för, att slänga sig ut och våga lite. Utmana oss själva. Tror jag pratar för både Lotta och mig när jag säger att vi snart spricker inombords. Det känns så himla kul och spännande. Jag skulle vilja ställa mig på ett berg och ropa rakt ut vad som är på gång, men det törs jag inte – det känns som det är för tidigt än. Så jag håller mig och känner hur det fortsätter att pirrigt bubbla inombords.

Emma

Cancer, Drömmar, Fuck Cancer, Livet, Mentorskapsprogrammet, Okategoriserade, Ung Cancer (UC)

SYDAFRIKA, DAGEN INNAN FLYGET.

augusti 20, 2016av Emma SkoglundLämna en kommentar

Jag sitter med en sömnig och smått sällskapssjuk tik i knät. Frukosten har slunkit ner och kaffekoppen står rykandes bredvid. Mums. Jag njuter av morgonstunden och tänker tillbaka.Sydafrika. Bara tanken på resan gör att hjärtat slår en volt i bröstet. Lördagen den 21 februari skulle flyget gå från Landvetter i Göteborg. I och med att min tilltro till SJ inte existerar åkte jag ner dagen innan. Flyget på lördagen var ett jag aldrig i hela mitt liv tänkte riskera att missa pga försenat eller inställt tåg. Så för exakt ett halvår sen satt jag med resväskan vidöppen på golvet. Fortfarande inte helt 100 på vad som skulle med. Men resterande saker inför var fixat och klart.

På torsdagen hade Sveriges Radio ringt och efterfrågat intervju. Så fredag morgon blev en tidig morgon. Lars från SR dök upp vid 08 och vi gjorde intervju. Jag blev inte nervös förrän vi satt där och han pratade med kollegan i telefon om hur många minuter vi hade på oss mellan de olika musikpauserna. Då slog det mig att det skulle bli direktsänt. Kvällen innan hade jag lugnt sagt till mamma ”det kommer nog gå bra, det är ju inte live så då är det inte hela världen om jag säger fel”. Hah, det fick jag äta upp! Men intervjun gick bra (trots att resväskan fortfarande psykade mig i bakgrunden). Det var ett fint möte med Lars, vi skrattade åt väskan som fortfarande inte var klar fastän syrran skulle hämta mig en timme senare. Han gick och så även tiden.

Foto: Lars Svan, objekt: en sliten men exalterad Emma. Ni som vill lyssna på intervjun; klicka här. Intervjun med Borlänge Tidning kan ni läsa här.

Vid 09:30 stod jag ute i snö och halvslask och pratade med Johan från Borlänge tidning. Ännu en intervju och frågor inför resan. Jag sneglade på klockan som tickade. Ingen syster som skulle köra mig till tåget inom synhåll. 10 minuter blev 9, 8, 7… vet inte vad det slutade på innan hon dök upp. Kände mig smått disträ i telefonintervjun och stresspåslaget började bli rejält påtagligt. Men så kom hon i full fart och jag slungade in väskan, mig själv och drömde igen dörren – kör, kör, KÖR! Tittade på klockan igen, 4-5 minuter till avgång. ”Hinner vi?”

Rallyt var totalt när vi slingrigt sladdade oss fram till centralen. Ut ur bilen, vi tog väskorna i all hast och jag kastade mig nerför trapporna mot perrongen. Vi måste sett galna ut. En överstressad med resehysteri (ja, jag), en annan stressad gravid stackare och så syrran, som kämpade med sina sviter från behandling. Jag kom ner till perrongen och tvärstannar. ”Var är tåget till Göteborg?!”. Tågvärdarna tittade trött på mig, ”Det gick för längesen”. Mitt mod sjönk – nej nej nej, det kan inte stämma, tänkte jag. ”Klockan 10 skulle det ju gå??”. Fattar inte hur men vi hade kanske 1 minut tillgodo när jag ifrågasatte var tåget var. ”Jaha”, säger kvinnan, ”det är den andra perrongen”. Åh herregud, stressen var igång igen. Jag sprang upp för trapporna, ropade till syrran och Therese att ta väskorna och komma efter. ”Jag håller tåget!”. Konduktören var inte glad på mig när jag klumpigt slängde in den ena väskan på tåget och typ satte foten i dörren. Eftersläntandes kom min tappra hjälpare. Vet inte hur många ”åh herregud” vi fick ur oss innan vi med andan i halsen sa ett hastigt hejdå. Svettpärlorna i pannan var ett faktum på oss alla och sms-konversationen som följde var bara ett långt skratt. Vi hamnade nog alla i någon form att stresstrauma timmen efter. Ingen fattade hur vi lyckades, men glädjen och lättnaden spred sig när jag kände hur tåget började rulla. Mot Göteborg. Tågresan till Göteborg blev nästa pärs. Allt gick som planerat i några timmar tills vi kom till någon liten by ute i ingenstans där allt tog stopp. Vi hade ett brinnande tåg framför oss och blev stillastående i över 4(?) timmar, utan bistro och information vad som pågick. Bussar påstods komma och ta oss vidare men inget hände. Klockan 17 skulle jag varit framme i Göteborg, men jag klev av på centralen närmare midnatt. Nästa etapp att ta sig till Mölndal och Martina var enbart jobbig. Fredagkväll och fulla människor på spårvagnarna som ansåg att jag var i vägen med min resväska. Jag ville bara lägga mig ner och gråta. Orken och tålamodet var slut och hungern var så total. Som tur var hade Martina, som blev min nästa hjälpare på äventyret, lagat mat så det var bara att sätta sig till bords när jag klev innanför dörren hos henne. Prat och mat mitt i natten, vilken fin vän. Tur att jag inte skulle vara på Landvetter förrän kl 15 dagen efter. Det blev inte mycket sömn den natten, jag hade svårt att landa efter alla dagens händelser och var alldeles för lyrisk på resan. ”Snart bär det av!”

Emma

Cancer, Drömmar, Framtidsmål, Fuck Cancer, Härvaro, Livet, Mentorskapsprogrammet, Okategoriserade, Ung Cancer (UC)

SYDAFRIKA 10 DAGAR, 10ISH INLÄGG.

augusti 19, 2016av Emma SkoglundLämna en kommentar

För sex månader sen hade jag packat resväskan för att åka till Sydafrika. Den där delen i Ung Cancers mentoskapsprogram – som jag hela tiden trodde jag skulle gå miste om på grund av Mårten – var äntligen här. En rehabiliteringsresa till bland annat Kapstaden och besök på den svenska organisationen Project Playground (kommer i texterna stå som förkortat; PPG) låg framför mig.

Jag lovade för längesen att jag skulle berätta om resan, än har det ju tyvärr inte skett men jag tycker det är hög tid att göra det nu. Så kommande 10 dagar kommer ni få följa med mig på en såväl yttre som inre resa. En dag – ett eller flera inlägg, där jag berättar vad vi gjorde. Allt från dagarna i Langa med PPG, mötet med ledarna och barnen, utmaningarna och uppgifterna vi fick. Hindren jag tog mig över och insikterna jag fick. Reflektioner, känslor och tankar. Naturen och den underbara safarin. Ja, allt.

Dagarna innan gav mig resan otroligt mycket ljus, trots att situationen kändes oerhört mörk och svår. Rent skrämmande och övermänsklig med tanke på Mårtens tillväxt. Men Sydafrika gav mig något att se fram emot, något att fokusera på. Emma

Cancer, Drömmar, Härvaro, Kris, Livet, Normer, Okategoriserade, Samhället, SOAS

THE LITTLE THINGS IN THE PROCESS.

augusti 14, 2016av Emma Skoglund2 kommentarer

Att inte veta vad man vill med sitt liv, vad man tycker om att göra eller vad som får en att må bra, det är jobbigt. Minns när jag satt hos min terapeut Eva och mådde dåligt. Jag befann mig på botten och hade ingen aning hur jag skulle ta mig upp eller vad jag ville med mitt liv. Jag kände mig tom. Hon ställde frågor som ”Vad mår du bra av?” och ”Vad gillar du att göra?”, där satt jag som ett frågetecken. Tårarna rann och jag kände mig som nollställd. Frustrerad över att inte kunna svara på så simpla frågor, kan en tycka. Men jag hade inget svar. ”Vadå vad mår jag bra av? Jag har ingen aning. Ge mig något exempel på vad det kan vara?”. ”Okej, sådant som att ta ett fotbad, att läsa en bok?” svarade hon. Hon som är som lugnet själv. Jag nystade i mig själv och tankarna började komma.För mig blev det för stora frågor. ”Vad vill jag med mitt liv?”. Herregud, enormt stor fråga och måste vi ha svaret? Vi vill gärna ha svaret och samhället tycker nog att vi borde ha det också. Det tog lång tid innan jag hittade mitt svar på den frågan, år nämligen. Jag tror också det är ett svar som är i ständig förändring, i alla fall om man är som jag – en junkie på att utvecklas och lära mig mer. Tänker jag tillbaka på mina 5 senaste år känns det som jag gått igenom kris efter kris. Har det inte handlat om dödsångest och cancer, så har det varit min kroppsuppfattning och vikt, om inte det så har det handlat om spruckna relationer, tappad identitet eller allmänna ångestkänslor över framtiden. Livet. ”Hur ska det bli?”. Ovissheten, att inte veta och att ha fastnat i något av ett ekorrhjul av katastroftankar. Jag vet inte om det är en enda fet kris pga cancern eller om det är olika kriser med underkategorier. Det spelar egentligen ingen roll.

Det har tagit enormt mycket kraft och energi att navigera sig fram genom en snårig skog som vuxit igen för tusen år sedan. Rivmärken och blåmärken, omvägar och nya vägar, hinder att klättra över. Jag har hittills tagit mig över dem, varenda ett, fast jag – vissa gånger – i stunden frågat mig själv ”hur fasiken ska det här gå??”. Jag lever gärna efter Gundes melodi: ingenting är omöjligt.

Är det något jag lärt mig efter det jag gått igenom så är det att man ska lita på processen. Men det går inte att enbart lita på processen för att hitta svaren, man måste själv göra ett jobb. Göra val. Det som avgör är oftast inte de stora valen vi gör då och då, utan de små valen vi gör dagligen. Det är de som förändrar och hjälper oss att navigera i en ibland extremt igenvuxen skog. Frågan hur man ska ta sig vidare poppar upp medan man står där och fundersamt kliar sig i huvudet. För mig har det varit en lång process att hitta svaret på vad jag vill göra. Det började med att jag satt hos Eva och pratade om att jag mådde bra av att bada badkar, umgås med vänner och läsa. Fattade egentligen inte vad det hade med att göra vad jag ville med min framtid. Bada badkar var ju inte svaret, även om det hade varit schysst att få betalt för! Men så gjorde jag det, prioriterade de saker jag tyckte om. Jag trodde inte jag visste vad de sakerna var, men det gjorde jag. Jag behövde bara hjälp att stanna upp och lyssna, få några frågor som fick tankeverksamheten att hoppa igång. När jag prioriterade det som fick mig att må bra växte både intresset och passionen för vissa saker. På vägen plockade jag upp små pusselbitar som till slut bidrog till en helhet. En helhet och bild över vad jag ville med min framtid. Vad jag verkligen brann för att jobba med eller engagera mig i.

Jag tror vi har lättare att hitta svaren vi söker när vi mår bra och jag tror det är där vi oftast behöver börja. Jag behövde börja där, i mig själv och hitta välmåendet trots kriser från höger och vänster. Kriser gör det ännu viktigare att verkligen göra det där man mår bra av. De sakerna har varit som de där stunderna som gör att jag klarar av att simma upp till ytan för att hämta luft, när livet drar ner mig under vattnet.

Emma

Cancer, Drömmar, Framtidsmål, Livet, Okategoriserade

LIVSKVALITÉ & STORSLAGNA PROJEKT.

juli 14, 2016av Emma SkoglundLämna en kommentar

När man får spontanbesök av syster en torsdag och traskar över till bror för fika – det kallar jag livskvalité. Syskonkärlek, gofika och kaffe i mängder, då är jag otroligt nöjd.

Just nu känns livet riktigt bra. Stora planer med en fin tjej som heter Lotta. Ja, vilken förebild och inspirerande person hon är. Jag känner mig otroligt hedrad och tacksam att få satsa på att uppfylla drömmar tillsammans med henne. Att få vända något dåligt till något bra. Att bidra och förhoppningsvis göra skillnad. Vi brinner för mycket liknande saker och inom en snar framtid kan jag berätta mer om våra storslagna planer. Än är det en aning tidigt, men jag kan lova att det blir värt väntan och förhoppningsvis kommer bli succé när vi kommit igång på riktigt. Vänta bara!

Emma