Cancersnack – Emma Skoglund

Cancer, Cancersnack, Hjärntrötthet, Kris, Livet, Normer, Okategoriserade, Samhället

FLODEN

maj 18, 2017av Emma Skoglund2 kommentarer

Jag stod vid spegeln och skulle sminka mig. Pigga upp genom att dölja mina mörka ringar under ögonen. Veckan har varit jobbig och tårarna har många gånger varit nära. Fast jag har inte orkat gråta. Varit så trött på att gråta, att jag istället tryckt undan de och skiftat fokus. Gjort så där som jag inte brukar göra – protestera mot mina känslor. Plockade fram concealern och kände hur tårarna kom. Den här gången orkade jag inte hålla emot och trycka ner. Så det brast och floden av tårar strömmade ner. Så var gårdagen. Tårar, tårar och tårar. Några timmar hemma hos älskade Madde som lyssnade och stöttade. Så mycket kärlek från den vännen och mitt inre kände sig för en stund lite mindre ledsen. Kloka ord och påminnelser. Ren, genuin kärlek och omtanke.

Idag är Lotta och spelar in nytt avsnitt av Cancersnack och jag skulle ju självklart varit med. Men gårdagens meltdown har tvingat mig att dra i handbromsen. Hur ska jag kunna sitta i en studio och prata när allt jag kämpar med är att hålla tårarna i schack? Hur ska jag orka ta mig till Stockholm när jag knappt orkar ställa mig i duschen? När det jag gör bara är att torka tårar eller sova för tillfället?Hjärntrötthet. Det är något som är så frustrerande att leva med. För vissa är det så enkelt att bara ta tag i saker. Göra det och sen är det klart. Check! No biggie, liksom. När man har hjärntrötthet är det något helt annat och det känns som jag än en gång kämpar med att få folk att förstå det. Det är inte ”bara” att göra det. Jag känner mig återigen som Adam i filmen 50/50, när han får ett utbrott i bilen. Skriker av frustration och slår med full kraft på ratten. Han fångar känslan så bra. Frustrationen. Ilskan över att det är som det är. Sorgen. Jävla Mårten. [iframe width=”600″ height=”480″][/iframe]

Det som också är så viktigt att komma ihåg är att cancer är så jäkla individuellt. Hjärntumörpatienter är olika, även om man har samma sort så reagerar man olika. Orkar olika mycket. Funkar på olika sätt. Jag är trött på att andra jämför mig med andra hjärntumörpatienter, eller cancerpatienter också för den delen. ”Hon jobbar ju heltid, fast hon har också hjärntumör, samma som dig”. Alltså jag orkar inte. Sluta jämför mig med andra drabbade. De tankarna kan du hålla för dig själv. Hade jag kunnat jobba hade jag gjort det, för längesen.

Emma

Cancer, Cancersnack, Fuck Cancer, Härvaro, Hjärntrötthet, Kris, Livet, Okategoriserade, Psykisk ohälsa, Terapi

DEN ONDA CIRKELN

maj 16, 2017av Emma Skoglund1 kommentar

Jag ljuger. ”…det kommer uppdateras ganska frekvent så jag kommer ikapp med bloggandet”, sades det. ”Blogga ikapp”, jo tjena.

Dagarna går och jag får inte tummen ur. Så svårt att få minsta lilla gjort. Jag tampas med en trötthet i kroppen då förkylningen fortfarande inte släppt helt. Vissa dagar är jag bättre, andra sämre igen. Snuvig i näsan och ett evigt harklande med halsen. Det känns på huvudvärken att kroppen fortfarande jobbar med förkylningens efterdyningar. Den är liksom annorlunda när jag är förkyld. Mer intensiv och påfrestande, trots att jag nästan är helt frisk nu. Ja, nästan i alla fall. Kroppen kämpar för att hämta kraft, samtidigt som jag försöker täppa igen de hål som jag vet att jag har i energikontot. Frustrationen över röntgen-kallelsen som fortfarande inte kommit. Ovisshet och sorg, ja det tar så fruktansvärt mycket energi. Känner mig även frustrerad över det dåliga stöd som finns idag när det gäller samtalsstöd. För min del är det alldeles för sällan att gå 1 gång á 45 minuter varannan månad för att bearbeta det jag behöver få ur mig. Ännu en gång undrar jag hur mycket tårar man kan ha på lager… Uppenbarligen en hel flod.

I fredags åkte jag och Lotta till Stockholm för att spela in ett nytt avsnitt av Cancersnack. Kroppen vägde tungt den morgonen och jag slumrade på vägen dit. Överlag var det en dag jag bara försökte hålla ihop. Jag kände mig skör. Hjärntröttheten jag har gör mig också frustrerad. Jag vill så mycket men hjärnan låser sig. Formulerandet av meningar gör att jag stakar mig när jag pratar och det är enormt frustrerande när jag sitter i en inspelning. De två senaste har jag innerst inne bara velat börja gråta i studion. Hjärnan hänger inte med och jag backar och blir tyst istället för att säga det jag tänker. Tack och lov att vi är två som gör podden – Lotta har underlättat. Men i nästa steg när vi är klara och på väg hemåt blir jag besviken och irriterad på mig själv. ”Varför sa du det inte, Emma?!” Bannar mig själv, för att ha tystnat och inte riskerat att stamma mig fram i podden. Hjärntröttheten är påtaglig och jag blir som kidnappad i tanken. Kan inte alltid förmå mig att få fram det jag vill ha sagt. Jag måste bli mycket striktare igen med hur jag spenderar mina dagar. Sjuk-veckan har lämnat mig i en ond cirkel. För mycket soffhäng och serier, för lite promenader och bra nätter. Allt som gör att min mentala styrka får sig en törn.Jag måste ta tag i det, för jag känner mig skör. Trodde jag skulle få komma till terapeuten igår men insikten att det dröjer ytterligare en vecka innan jag får komma dit känns tung. Jag behöver prata av mig och ska imorgon ta till mina egna alternativa lösningar. Sämst att det finns så dåligt med samtalsstöd när en bearbetar både cancer och dödsfall… Tar till min egna form av terapi så länge och kommer igång med promenaderna. Ropar på vovven och knyter på mig skorna. Tvinga dig själv, Emma. Tvinga dig, du vet att allt kommer kännas bättre efteråt.

Emma

Cancer, Cancersnack, Fuck Cancer, Livet, Okategoriserade, Podcast

CANCERSNACK AVSNITT 9

april 13, 2017av Emma SkoglundLämna en kommentar

Torsdag och veckans avsnitt av Cancersnack är här! Jag och Lotta delar med oss av våra tankar kring livet med obotlig cancer. Lotta berättar om hur det varit att leva som närstående till sin man Elias och jag berättar hur det är för mig att leva med min cancer. Både som närstående och drabbad är det en otrolig påfrestning – att hela tiden försöka förhålla sig till cancern. Livet, som den berg- och dalbana det är, får på något vis nya nivåer när cancer träder in under årets alla dagar. Personligen måste jag säga att det är ett slitsamt liv, men i veckans avsnitt fokuserar vi på livet och glädjen. När den mentala styrka är så stark att det känns som att ingen eller inget kan stoppa en. När man får nog av cancern och bara måste få se framåt oavsett vad. Vi delar med oss av våra verktyg och förhållningssätt. Träning, kost, mentala biodukar och mycket mer.

In och lyssna, prenumerera och recensera! Tusen tack till alla er som lyssnar. Tusen tack också till er som mailat, kommenterat och delat. Vi blir lika berörda och varma i hjärtat varje gång oavsett om ni delar med er eller tackar oss! All värme till dig – drabbad eller närstående – tillsammans är vi starka. Tillsammans kan vi hjälpa varandra hitta riktningen och vägen framåt när det känns som vi tappat kompassen.

Lyssna HÄR eller HÄR.

Emma

Cancer, Cancersnack, Livet, Okategoriserade, Podcast

CANCERSNACK AVSNITT 8

april 6, 2017av Emma SkoglundLämna en kommentar

Torsdag och som alltid släpps veckans avsnitt av vår podd Cancersnack. Denna gång gästas vi av vår fina vän Sara. Hon berättar om livet efter att hennes man diagnosticerades med glioblastom – en allvarlig form av hjärntumör. Hon delar med sig av sina tankar med en öppenhet som är beundransvärd. En inställning som imponerar och berör. Berättar om förbjudna tankar som lätt dyker upp som närstående, en ny framtid och om att ta chansen att leva när man kan.Jag satt tårögd i studion. Mållös och berörd. Att höra henne berätta om hennes och Daniels resa blev oerhört nära min egen med tanke på att Daniel hade hjärntumör. Samma form som mig fast den mest aggressiva graden; 4. Jag känner mig lyckligt lottad (om en nu kan säga så i denna situation) som ”bara” har en grad 2. Samtidigt blir jag fruktansvärt rädd. Rädd att det som hände Daniel ska hända mig. Fast det hjälpte mig också på något vis, att få ta del av Saras story. Hennes tankesätt. Dessutom känns det så jävla – ursäkta min franska – viktigt att lyfta närstående. För alla uppoffringar ni gör. För allt ni hjälper oss drabbade med. Vi skulle aldrig klara oss utan er. Jag vill ta tillfället i akt och tacka alla mina närmaste, som funnits där och hjälpt mig med vad det nu än må ha varit.

Lyssna här eller här. Finns också självklart där alla andra poddar finns!

Emma

Cancer, Cancersnack, Livet, Okategoriserade, Podcast

AVSNITT 7 CANCERSNACK

mars 30, 2017av Emma SkoglundLämna en kommentar

Det är torsdag och som vanligt släpptes veckans avsnitt av vår podd Cancersnack. I avsnittet gästas vi av Fabian Bolin som berättar om sina erfarenheter kring ALL (Akut Lymfatisk Leukemi). Första gången jag läste om Fabian var när han var med i en artikel i Svenska Dagbladet. Artikeln handlade om intensivvård för unga med cancer i livets slutskede – klicka HÄR om du vill läsa. Kan inte understryka nog hur viktig den artikeln är! Minns när jag läste den och kände igen mig mycket i hur Fabian tänkte. Där någonstans blev han en viktig förebild i min fight mot Mårten. Mycket av det jag både läst, sett och hört om honom skulle kunna komma från mig själv. Hans livsstilsförändringar, kosten, träning, att fokusera på det positiva – ja likheterna är många och det är så skönt att höra någon annan säga det där en själv tänker eller känner ibland. En slags lättnad.

När vi spelade in det här avsnittet var det en jäkligt skön stämning i studion. Härlig energi och ett flow i samtalet, precis så där jag önskar att det alltid ska vara fastän att vi pratar om cancer. Vi behöver inte göra det värre än vad det redan är.I avsnittet berättar han om sina skådespelardrömmar och karriären i London. Hur karriären byttes mot cytostatikabehandlingar när han fick beskedet om sin leukemi. Lugnet som kom när han trodde han skulle dö. Livsstilsförändringar och nya drömmar om att rädda världen som växte fram. Kostens betydelse och om att bygga mental styrka. Personligen kände jag mig ganska mållös, han är både inspirerande och fascinerande. Det är ett avsnitt som innehåller både skratt och förundran.

Vi pratar även om Fabians (och Sebastian Hermelins) War On Cancer och det är en site jag starkt kan rekommendera att besöka. Där kan man bli storyteller om man känner att man vill dela med sig av sina erfarenheter kring cancer. Samt läsa och få kontakt med andra storytellers. Dessutom säljer de superfina armband! De bygger just nu om hemsidan, men klicka här för att besöka den och skriv i din mail om du vill få en notis när den är klar. Vem som helst kan bli storyteller vilket är klockrent! Fabian och Sebastians drivkraft och vision är precis vad världen behöver!

Så in och lyssna på dagens avsnitt HÄR eller HÄR. Lovar att ni kommer bli både berörda, inspirerade och troligtvis även fascinerade.

Emma

Cancer, Cancersnack, Framtidsmål, Livet, Okategoriserade

MED HANDEN PÅ HJÄRTAT

mars 28, 2017av Emma SkoglundLämna en kommentar

För 5 år sedan – på dagen – gjorde jag min sista strålbehandling. Idag är en sådan dag jag tänker lite extra på allt som hänt under åren. Med mig själv såväl som med mitt liv. Foto: Caroline Broberg

I mars 2012 bodde jag på Haga här i Västerås. Ett tag efter strålbehandlingen flyttade jag hem till mamma i Dalarna och sålde bostadsrätten. Som att ta tusen steg bakåt i utvecklingen – flytta hem 22 år gammal när man bott själv i flera år. Jag kände mig minst sagt misslyckad. Men lägenheten, där hela helvetet med Mårten startade, blev för jobbig att bo kvar i. Bara att kliva in i hallen gjorde att cellerna mindes epilepsianfallet som började där i köket. Det som blev självaste startskottet på min cancer. En kaotisk stund där jag var så övertygad om att jag skulle dö att jag inte ens vågade gå på toaletten innan jag tog mig till akuten. Idag är jag glad att jag inte chansade med det, för då vet jag inte om jag hade suttit här nu.

Jag vill hylla min ovärderliga mamma. Jag vill tacka dig. För alla uppoffringar du gjorde för mig. För att du pausade ditt eget liv och la dig själv åt sidan för att ta hand om och hjälpa mig. För lasset du dragit. För alla stunder vi skrattat, alla stunder vi gråtit, alla stunder vi delat. TACK för allt du gjort och TACK för allt du gett mig. Jag vet att åren varit bland det svåraste och jobbigaste, men också kärleksfullaste vi haft.Åren i Dalarna med rehabilitering och återhämtning behövdes. Tänker på hur jag lärde mig styra vänster kroppshalva igen efter första hjärnoperationen. Att lära mig hålla i saker eller kunna gå i trappor. Att våga gå promenader själv utan att tro att jag ska dö. Alla timmar jag bara slumrade i soffan. Minns hur pajj hjärnan och minnet var efter strålningen. Jag skämtade en hel del om hela situationen men började samtidigt fundera över mitt liv. Minns hur jag tappade bort mig själv innan jag hittade mitt nya jag igen… efter timmar i terapistolen. Prioriteringslistan slungades om och blev sundare. Jag tvingade och lovade mig själv att aldrig mer stressa som jag gjort innan. Att gå i terapi för att prata och bearbeta. Utvecklas och lära mig. Acceptera men också påverka det jag kan. Mina drömmar och mål i livet ändrades. Då brann hjärtat för korruption och maktmissbruk och målet var något liknande EU eller Sida. Långsamt byttes det ut mot en annan glöd som växte sig starkare och starkare. Cancern har visat mig nya vägar jag troligtvis aldrig vandrat in på utan dessa erfarenheter. Jag tänker på cancern och alla nya människor jag mött genom åren pga honom. Hur Mårten fått mig att våga mer. Möta mina rädslor, utmana mig själv och följa mina drömmar. Den verkliga och starka insikten att jag klarar så mycket mer än jag tror. Tittar i backspegeln och känner wow, jäklar. Jag tog mig ut på andra sidan. Den inneboende styrkan jag byggt upp efter alla hårda slag. Idag känner jag mig säkrare än någonsin på att jag kommer kunna resa mig igen efter nästa slag som kommer.

Jag läser i bloggarkivet, känner och minns. Humorn har alltid funnits med och hjälpt mig igenom tunga situationer. Skrattet har hörts även de gånger jag och mamma suttit på sjukhuset och fått svåra besked. Shit, vad det har hjälpt – humorn. Det har hjälpt mig att få distans från en stundvis väldigt jobbig verklighet. Pälsbollen får jag inte heller glömma. Hon ger så mycket kärlek även de dagar jag är grinig på grund av värk. Påminner mig ständigt om hur jag borde leva livet när jag glömmer. Nu, att leva nu. Apropå nuet så känns det väldigt bra, trots en bråkande Mårten. Jag tänker på engagemanget i Ung Cancer och podden jag gör. Framtidsplaner som får fyrverkerier att explodera i bröstet. Glädjen och glöden, så stark. Som Ronja Rövardotters vårtjut, fast gånger tusen, året om. Jag tänker på värmen jag känner över alla samtal som startar pga att jag har cancer, samtal om livet. Samtal om drömmar men också rädslor. Motgångar men också framgångar. Unika historier om människors erfarenheter. Det ger mig oändligt mycket glädje och mening i livet.

Emma 2012 kände sig levande men var osäker på framtiden.Foto: Caroline Broberg

Men nu kan jag, med handen på hjärtat, säga att jag känner mig mer levande än någonsin. Framtiden, ja den tänker jag satsa på och jag tänker satsa högt. Att leva med obotlig cancer och att hamna i nya situationer där åtgärder måste göras för att Mårten växer är något jag förlikat mig med. Det är som det är. Men fighten fortsätter, Mårten ska mosas och min motivation har nog aldrig varit så stark som nu. Den har nått nya nivåer.

Emma

Cancer, Cancersnack

DET ÄLSKADE LIVET

mars 27, 2017av Emma SkoglundLämna en kommentar

Jag startar ytterligare en vecka boostad och inspirerad. I fredags var jag och Lotta och spelade in i Stockholm. Alltid lika roligt och energigivande att sitta i studion och prata med alla människor man möter där i DN-skrapan. Att dessutom få feedback på det vi gör i podden Cancersnack känns både bra och viktigt. Det sporrar en att göra ännu bättre, ännu mer. Typ blodad tand. Vi passade på att gå till Haymarket och ta ett glas vin innan vi åkte hem – för att fira oss och livet. Så oerhört viktigt och fint efter de tunga månader vi båda gått igenom. Det blir något speciellt när man går igenom liv och död tillsammans, det skapar band. Fina, beundransvärda Lotta.Lördagen bestod av klippning av hund (läs får) som höll på att växa igen totalt. Nu är hon som en baby igen, kortklippt och silkeslen, den lille tussen. I övrigt känns det som jag har ett flow just nu. Träningen har jag lyckats hålla i bra och det gör så mycket för den mentala biten. Min crosstrainer kan nog vara ett av mina topp tre bästa inköp. Lifesaver! Helgen fortsatte i lugnets tecken. Promenader i vårväder, hundbus och häng med fin vän. Längtar tills knopparna brister och det bruna byts ut mot grönt.

Jag hoppas det dimper ner kallelse till röntgen från Uppsala nu i veckan. Jag orkar inte vänta mer, vill inte vänta mer. Vill få leva ifred och fortsätta med planerna vi spånar och jobbar på. Så mycket bra är på gång!

Emma

Cancer, Cancersnack, Drömmar, Framtidsmål, Fuck Cancer, Hjärntrötthet, Kris, Livet, Mårten, Okategoriserade, Podcast

IDENTITETSKRIS OCH MAMMASORG

mars 23, 2017av Emma SkoglundLämna en kommentar

Cancern slog ner som en bomb i mitt liv en månad innan jag skulle fylla 22 år. Jag hade precis dragit igång sista året på Samhällsvetenskapliga programmet på Mälardalens högskola. En treårig utbildning som jag såg fram emot att ta examen från. Sen skulle jag ut i vida världen och se mig om. Det var tanken. Det var planen. Men så blev det inte. Istället började ett krig mot min hjärntumör, som jag döpt till Mårten. 22 år gammal blev jag tvungen att ta beslut om operationer som kunde göra mig förlamad. Operationer som i värsta fall kunde göra mig till en grönsak.

Jag genomgick en tung strålbehandling i 6 veckor. Kände hur hjärnan fungerade sämre och sämre. Hur tröttheten tilltog samtidigt som cortisonet jag åt gav mig en galen energi som inte går att beskriva. Jag minns hur jag flyttade min gigantiska garderob och idag fattar jag inte hur det gick till. Jag gapar lika mycket som mamma och Jonas gjorde när de kom på besök och förstod att jag inte hade skämtat. Vissa dagar låg jag bara i soffan och kämpade med att försöka styra ögonen när skallebanken var som värst. Då fungerade ingenting. Hjärnan styr kroppen, talet, minnet – allt. När den inte funkar fungerar ingenting. Som att dra ut kontakten till datorn. Inget händer hur hårt du än trycker på knapparna. Jag blev tvungen att gilla läget.Foto: Caroline Broberg

Jag snaggade av mig håret när det började lossna. Ansiktet tappade mer och mer sin vanliga form och svullnaden tilltog på grund av cortisonet jag åt. Cortisonet fick svullnaden i hjärnan att gå ner efter operationen. Det räddade mig, samtidigt tittade jag mig i spegeln och sökte förtvivlat ansiktet jag brukade möta varje dag. Men hon fanns inte. Hon var borta. Friska Emma syntes inte hur mycket jag än letade och kände på mina främmande kinder. Jag hatar den här bilden för jag hatar hur jag ser ut. Jag minns hur jag bara såg cancern och identitetskrisen var ett faktum. Var tog jag vägen? Emma?Foto: Caroline Broberg

Den känslan, av att tappa sig själv, var väldigt stor för mig. Det långa håret jag hade innan, den markanta luggen var så mycket jag. Håret kan ses som en petitess när det gäller liv och död men det blev ytterligare en grej jag var tvungen att acceptera. Ytterligare en sak cancern kom in och bestämde över. Att tappa håret gick inte att kriga mot, det bara hände och jag var tvungen att följa med. Hitta andra sätt att uttrycka mig och min personlighet.Foto: Caroline Broberg

Jag minns än idag vad jag tänkte den där stunden tårarna rann och i maj är det 5 år sedan. Jag grät över allt jag tvingats gå igenom. Tårarna föll över att min framtid rann mig ur händerna likt sand. Känslan av att den inte skulle komma på grund av min ovanliga hjärntumör. Jag minns att jag kände mig liten och sårbar. Som att ingen skulle kunna hjälpa mig för ingen hade kunskaperna min tumör krävde. Insatserna och riskerna var för stora. Flip a coin, ungefär. Det kan vara över på två sekunder beroende på hur myntet landar. Jag stod på en grund som var i en enorm gungning och långt ifrån trygg eller säker.

Jag grät över att jag kanske inte skulle kunna bli mamma. En bild som alltid varit så glasklar i mitt huvud. ”Det är klart jag ska bli mamma någon gång!” Med åren bilden blivit suddigare och suddigare. Jag vet inte om jag vågar med min kroniska cancer. Den sorgen började jag prata om i dagens avsnitt, men jag slängde rätt snabbt över frågan till Lotta. För det var en fråga som gjorde att min röst inte höll. Tårarna började rinna där vi satt i studion. De rinner i skrivande stund också och den sorgen är så otroligt stor. Sorgen över att kanske inte bli mamma. Vilket också innebär att mamma inte får bli mormor, pappa farfar, syrran moster och brorsan morbror, till mina barn. Sorgen går – för mig – liksom i så många fler steg än mig själv.

Emma

Cancer, Cancersnack, Framtidsmål, Fuck Cancer, Kris, Livet, Okategoriserade, Podcast, Psykisk ohälsa

AVSNITT 6

mars 23, 2017av Emma SkoglundLämna en kommentar

Avsnitt 6 av Cancersnack släpptes idag och det är ett avsnitt som betyder oerhört mycket för mig. (Länk kommer längre ner i inlägget) Frida Grape från Psykologpartners gästar oss igen. Det blev ett fint och lättsamt samtal om något som egentligen är oerhört svårt. Under eftermiddagen kommer det ett inlägg om mina innersta tankar kring min identitetskris. Foton från tiden när jag famlade i mörkret och samtidigt kände sorg och glädje. Håll utkik!

I dagens avsnitt pratar vi om identitetskris, sorg och verklighetsglapp, sex och infertilitet. Barn och familjedrömmar. När man drabbas av cancer påverkar det så enormt många olika delar av ens liv. Sig själv, bilden av sig själv eller kanske bilden av ”oss” i en parrelation. Framtiden påverkas, drömmar och mål. Vardagen sätts på paus och fokus tvingas skifta. Vissa saker man planerat bara måste vänta på grund av behandling, chock och helt enkelt livsnödvändiga insatser. Att få bort cancern, eller i alla fall få stopp på den.
Jag, Frida och Lotta på Bauer Media i Stockholm där vi spelar in om dagarna.

Lyssna HÄR

Tack Frida för din medverkan, dina kloka ord och din värme. Det var så oerhört skönt att få det där verklighetsglappet jag kände som drabbad, bekräftat och hört. Dela gärna podden så blir vi – som vanligt – gladast i hela världen!

Emma

Cancer, Cancersnack, Intervjuer, Livet, Okategoriserade

MINA TANKAR OCH TUSEN TACK

mars 20, 2017av Emma SkoglundLämna en kommentar

Har fortfarande svårt att smälta all respons jag fått på artikeln i Dagens Nyheter (Läs HÄR) om metaforer och cancer. Att sitta med en helt nyprintad och i princip orörd tidning i handen är något nästan magiskt. Tack för leveransen Thomas och tack för en otroligt viktig artikel!Att läsa rubriken, texten och se bilder på mig själv, är något jag inte känner mig lika främmande med längre. Även fast jag kan få som hugg i magen när jag tar in tankarna och orden som står. ”Emma Skoglund, 28 år, kämpar mot sin obotliga cancer”. Okej, bortse från att jag sagt fel ålder till dem, haha. Men att jag står med i samma mening som obotlig cancer är något som blivit en vardag. Efter 5 års krig mot Mårten blir det vardag, vare sig man vill eller inte. Ändå kommer ju de där huggen ibland. När jag tänker efter kanske en gång för mycket över hur situationen ser ut.

Dubbelsidigt uppslag i Dagens Nyheter och jag känner mig ärad. Tacksam. Lycklig och glad för alla som hört av sig. Tack för att ni skrivit. Öppnat er och berättat. Tusen gånger om; TACK från botten av mitt hjärta! Tillsammans gör vi ringarna på vattnet. Tillsammans gör vi skillnad.När det gäller metaforer och cancer så är jag verkligen en av dem som använder det ganska frekvent. Ta bara Mårten som exempel. Jag ser mig som en fighter, för att det ger mig styrka. Jag säger att jag krigar för att ge mig själv energi att fortsätta orka. Orka stå ut i en situation jag egentligen är rätt maktlös i.

Personligen tror jag stenhårt att ens inställning påverkar hur man mår. Oavsett om man är sjuk eller frisk. Men jag tror det är extra viktigt att hålla modet uppe när man är sjuk även om man faller ibland. Även det, tror jag, är viktigt – att faktiskt falla. Men att resa sig igen är livsviktigt. Oavsett om man gör det själv eller ber om hjälp. Jag tror man kan hjälpa kroppen att hantera ens cancer när man drabbats. Genom sunda livsval. Bra kost som boostar immunförsvaret, träning och motion som skapar endorfiner och positiva hormoner i kroppen. Hjälp kroppen genom att umgås och skratta. Att göra allt för att må så bra som möjligt.

Med det ovanstående sagt menar jag inte att man blir frisk. Med det ovanstående menar jag inte att de som dött pga cancer gjort något fel eller kämpat för lite. Jag vet att oavsett om man gör allt man tror på så går det inte alltid. För att cancer är ju så ibland; för svår att bota. Cancer tar ibland liv.

Jag är övertygad om att jag fått hjälp av min inställning och av mina livsval. Jag önskar det var en garanti för att bli frisk. Att det var så enkelt som ”ät det här så blir du frisk” eller ”gör så här så blir du av med cancern”, men så ser inte verkligheten ut. Vi kan bara förlita oss på de behandlingar som finns. Lämna över oss själva i läkarnas händer och ta en dag i taget. Göra det vi tror på och det som är rätt för oss själva. Det finns inget rätt eller fel. Det finns bara mitt sätt och ditt sätt. Jag gör det som är rätt för mig, det jag tror på och det borde du med. Vi gör alla allt vi kan och vem som lever eller dör, det avgör bara slumpen. Inte vem som kämpade ”bäst eller sämst”.

Emma