JAG VÅGADE ALDRIG FRÅGA OCH SEN BLEV DET FÖR SENT

Det har varit en känslomässig dag efter ett besök hos terapeuten. Det finns så mycket jag skulle behöva skriva av mig om. Bara den senaste veckan har varit rätt händelserik. Bearbetandet pågår och jag jobbar med mig själv, med mina svagheter och brister. Jag jobbar med mina erfarenheter av död och sorg som hänger kvar. Det bränner bakom ögonlocken och hela känslolivet bubblar. Det är ju så mycket som hänt som jag fortfarande inte bearbetat. Jag har inte hunnit tagit itu med sorgen innan nästa smäll har kommit. Den ena sorgen har lagts uppe på den andra och högen blir bara större och större. Jag hinner inte med, livet händer bara för snabbt ibland.I går hade jag ett jobbigt – men också på ett sätt – otroligt fint samtal med en person. Efter det samtalet blev jag orolig för honom och jag kan omöjligt bara stå och se på när någon mår dåligt. Vissa saker i det samtalet gjorde att erfarenheter jag har sen tidigare kom upp till ytan. Dessa obearbetade tankar och känslor som tvingats undan för att andra saker varit mer akuta. Högre prioriterade. Även om alla dessa saker egentligen borde stå först på listan. Det i sig är ju omöjligt, det går bara inte. Att bearbeta allt först.

Samtalet med en vän i dag fick floden av tårar att rinna. Jag blev både förvånad och överväldigad av reaktionen. Av alla tårar. Det fick mig att inse vilket behov jag har av att bearbeta min väns död och allt som hände med henne. Hur hela situationen såg ut, hur hon agerade, hur jag agerade. Det som sades och kanske framför allt det som aldrig sades. Hur hon rann mig ur händerna och hur det inte spelade någon roll vad jag gjorde. Det bara gick inte, jag kunde inte rädda henne. I dag vill jag prata om något som det ligger mycket skam, ångest, rädsla och tabu kring. Nämligen självmord. Det finns saker med hennes död som jag aldrig kommer få svar på. De frågorna tvingas jag att lära mig leva med, att dagligen hantera. Jag vet inte om det var avsiktligt eller av olyckshändelse. Hennes död var bara så onaturlig och min magkänsla stämmer inte. Jag vill minnas G för den person hon var. Det där smittande skrattet som jag fortfarande hör i mitt huvud. De där skämten hon drog med glimten lysandes i hennes stora vackra ögon. Hennes blonda, tjocka svall. Hennes djupa tankar och reflektioner över livet. Alla vinkvällar när vi pratade ända in på småtimmarna. Sommarnätter med hyss, så där som det ska vara när man är 18 år. Lojaliteten och ärligheten i vår relation. Innan allt kaos började. Innan hon rann som sand mellan mina fingrar. Men ska jag prata ärligt, vilket jag vill, så måste jag också prata om mörkret och problemen. Både för mig själv som bearbetning och för att minska tabun kring psykisk ohälsa och självmord. För att jag ska försöka förstå och för att kunna leva vidare med alla frågor.Jag vet inte hur jag ska hantera det – att jag aldrig kommer få veta vad som hände henne den där dagen. Var det en olyckshändelse? Var det avsiktligt? Jag har alltid känt en mindre oro över att något skulle gå snett. En främmande tanke att för första gången oroa sig över att en vän skulle kunna ta livet av sig. Jag har aldrig oroat mig för det innan. När det började barka utför var det alkohol och självmedicinering. Det blev mer och tyngre droger och allt i en enda mix. Jag fick svamlande och kaotiska samtal, som ofta slutade i att jag hade hjälpt med det jag kunde. Vi lade på när det kändes lite bättre och hon kunde skratta lite. För att nästa dag få ett nytt samtal som var hysteriskt. Tårar. Skrik. Hon var påverkad och svamlig. Jag hörde om allt, det var destruktiv relation och våld. Hon grät, jag grät. Ena stunden hopp, nästa förtvivlan. Under ungefär ett halvår/ett år, när jag gick igenom en av mina största livskriser pratade vi knappt. Jag hade ställt ett ultimatum, i hopp om att det skulle hjälpa. Att det skulle vända. ”Jag vägrar stötta dig i valen du gör nu – drogerna, relationen, att du kör ditt liv i botten. Men jag älskar dig och jag finns för dig, när du väljer bort honom och skiten”. Jag minns fortfarande känslan jag hade när jag sa de där orden. Jag ville kräkas, jag ville ta henne och åka till jorden ände. Jag trodde orden skulle få henne att vakna, att välja annat. Att välja en väg uppåt, inte neråt, djupare i skiten. Hon tyckte jag var dum i huvudet och ”fattade ingenting”. Hon var så i det att hon inte längre kunde se det och någonstans där kände jag hur hon gled längre och längre bort.

I min kris med hjärnoperationen som jag hade framför mig, så fick jag lov att rädda mig själv. Jag gick sönder av att se på när hon förstörde sitt liv. jag kunde inte fortsätta så, jag hade dragits med i fallet.  Jag var så rädd att inte klara min operation rent mentalt för att jag blev så dränerad av drog- och våldkaoset. Samtidigt var jag så arg på henne, att hon inte valde sig själv och sitt liv. För sen en dag kom samtalet när jag hörde vår gemensamma väns röst i luren. ”Hej Emma…” och jag förstod på en gång. Nu händer det jag fruktat så länge. I bakhuvudet låg flera gånger i veckan den där tanken på att samtalet skulle komma, när vår gemensamma vän ringer och säger att hon är död. Om hon somnade in av avsiktlig överdos eller om det var en olyckshändelse är den största och värsta frågan jag aldrig får svar på. Nu i november skulle hon ha fyllt 29 år och mitt hjärta värker.Jag har alltid varit smått orolig över att hon skulle ta sitt liv, jag vet inte varför. Det är bara en känsla jag haft. Vi pratade aldrig om det. Jag vågade aldrig fråga henne om hon hade självmordstankar. Jag var rädd för svaret, samtidigt kändes det så outgrundligt fel att fråga henne det. Det vet jag inte heller varför det gjorde, antagligen mycket pga tabun som finns i samhället kring psykisk ohälsa, självmord och sådana tankar. I dag önskar jag att jag hade frågat. Att jag hade berättat min oro över henne. Just den oron. Att jag hade vågat ställa den där frågan ”har du funderat över att ta ditt liv?”. Vem vet, kanske hade allt varit annorlunda i dag då. Samtidigt kanske det inte hade det. Men hur hanterar man en av sina närmaste vänners död, när man inte vet hur hon dog? Jag vet att SVT-serien ”30 liv i veckan” hjälpte mig. Jag vet att jag aldrig med kommer backa för att fråga av rädsla. Vi måste våga. Vi måste våga prata om det svåra. Men jag vet verkligen inte hur jag ska hantera hennes död.

Det gör ont i kväll. Du fattas mig något enormt.

Emma

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s