Jag satt på mina bara knän, bönade och bad medan jag blickade upp mot himlen. Hela min kropp skrek förtvivlat åt universum… ”Snälla. Snälla… snälla ge henne mer tid. Ge henne mer tid!” Kroppens alla muskler var så spända att jag vaknade. Vaknade av känslan i kroppen och min väsande vädjan till livet. Det var min värsta mardröm på länge. Oron och rädslan att förlora henne griper tag i mig som allra mest på natten, som vanligt när jag sover så där oskyldigt. Min älskade syster.
Samma dag som jag satt på bröstenheten och fick information och datum om min operation var min syster också hos läkaren. Sin läkare. Besked väntade för hennes del och jag kom på det först efteråt – när jag, pappa och bror ringde upp henne för att uppdatera hur det gått för mig. Mitt möte hade ju gått bra och jag kände mig så hoppfull. Glad. Så slog det mig, ”Men gud, just det… du har ju också varit hos läkaren idag. Hur gick det?”, undrade jag. ”Nej, det har väl gått mindre bra för mig”, förklarade hon. Hon fortsatte med att säga vad läkaren berättade. Att hon hon inte svarat på behandlingen, att hon har massa små tumörer på hela levern som har vuxit. 3 av 4 levervärden är förhöjda vilket gör att alla de behandlingsalternativ hon haft innan reduceras rejält. Från fem-sex(?) till ett. Ett alternativ med cellgifter som vi sätter allt vårt hopp till. Funkar inte den behandlingen finns det inget mer att göra. När jag hörde den meningen sjönk mitt mod genom golvet och tårarna föll. Den meningen är nog bland det jävligaste man kan höra, speciellt när det kommer till ens egen syster… ”Funkar det inte, kan de inte göra mer…”. Världen börjar snurra.
Jag vet knappt hur jag ska tänka eller känna i den här situationen. Det har ju varit jag innan som sedan tidigare haft det största hotet om döden riktat mot mig. Nu är det som att hon går med en sådan påtagligt tickande bomb inom sig. Jag vill bara ta ut den, men jag kan inte. Jag står maktlös bredvid. Ser på helvetet hon går igenom och undrar hur fan ska det här bli? Hur ska det här gå? Rädslan och tankarna på att förlora henne… Hoppet om att behandlingen ska fungera. Hoppet om att levervärdena ska bli normala igen så hon kan få fler behandlingsalternativ, ifall en inte fungerar. Sedan den där oron igen, som jag knappt vågar uttala. Jag slits, fram och tillbaka, mellan rädsla och hopp. Det är som att tidernas största boxningsfight mellan rädsla och hopp pågår inuti mig. Vilken rond vi är på har jag tappat räkningen på, men jag har satt allt mitt hopp till behandlingen hon får nu.
Snälla livet, kom igen? Jag kan inte föreställa mig ett liv utan henne. Hon har varit med sedan dag ett och jag kommer aldrig sitta här och skriva som att hon är påväg att dö. Inte förrän det isåfall skulle ha skett, om nu inte jag hunnit dö före. Att skriva om henne som att hon är påväg att dö känns för mig som att ge upp på henne. Som det största sveket, den allra hårdaste käftsmällen. Som att säga ”jag tror inte på dig längre”. Även fast cancer inte handlar någonting om prestation. Men det skulle kännas som att lämna hennes sida, sluta stötta och finnas där. Lämna henne själv åt hennes öde och det är det sista jag tänker göra. Men situationen blir påtaglig och det är så oerhört konstigt när hon nämner 18-24 månader och en rädsla för att ha ont sista tiden… Det är alltid jävligt och obegripligt svårt att prata med någon om ”den sista tiden i livet”, men när det kommer till ens egen syster tar det nya nivåer… Det har ju alltid varit hon och jag. Som ler och långhalm. 
Jag målar upp fler bilder i huvudet. Mentala bilder och visioner. Jul i Hagfors. Vårpromenader med henne och våra hundar. Osv. Jag måste tro just nu, jag måste hoppas. Samtidigt vara här och nu – ta vara på tiden – vilket vi alltid borde.
Mitt dagliga mantra just nu: låt hennes behandling fungera.
Emma
Emma Skoglund 
Jag hoppas detta landar rätt, känns det inte rätt så strunta bara i det. Jag är också sjuk men kan absolut inte jämföra mig med det ni går igenom. Jag är jätteledsen över att ni måste ha det så tufft, både du och din syster! ????
Hur som helst, jag går på behandling hos en läkare i Tyskland. Många får förhöjda levervärden av den behandlingen och då brukar min läkare rekommendera milk thistle (mjölktistel… tror även den kallas mariatistel här) som säljs på apoteken i Tyskland. I Sverige tror jag inte det får säljas och jag har uppfattat det som att det beror på att det har läkemedelsliknande effekt utan att vara registrerat läkemedel. Väldigt många av de jag haft kontakt med hos min läkare har fått mkt bättre levervärden efter att ha börjat med den. Även jag tog den en period och mina höga levervärden sjönk ganska snabbt men jag fick biverkningar som gjorde att min läkare bestämde att ta bort den (yrsel och att jag blev väldigt nedstämd) och så bytte vi läkemedlet som hade höjt levervärdena istället. De flesta jag pratat med har dock tolererat den.
Som sagt, strunta i detta om det inte känns bra. Ville bara nämna det utifall det kunde vara ngt för din syster att testa.
Kram ❤
GillaGilla
Nej… Det som skrevs ut som ???? var i själva verket en blomma. Ville bara förtydliga det. Tur att hjärtat blev rätt ❤
GillaGilla
Vilka fina bilder på er! (Syrran din är också modell- vacker). Jag undrar varför ni har blivit så drabbade i er familj…har ni bott under en kraftledning eller något? Gener? Jag hoppas verkligen att man kommer framåt i forskningen så att inte, unga personer i alla fall, behöver ens fundera på att deras liv kan vara ändligt.
Det måste vara jättejobbigt för dig med oro för din syster och för dig själv samtidigt. (Ja för hela er ursprungsfamilj!).
Det är viktigt att du fokuserar på ditt, du kan ju inte påverka hur det går för henne, tyvärr. (Detta påminner om när par får svåra sjukdomar samtidigt, så himla dumt!).
Din syster behöver inte oroa sig för att få ont, det finns väldigt bra läkemedel (jag är apotekare) och OM hon hamnar där, att hon behöver dom, så kommer hon få det, jag har själv sett det på nära håll. (Man får allt och t.o.m läkemedel mot ångest).
Jag hoppas innerligt att det ska komma nya läkemedel/nya behandlingsmetoder som kan göra att ni båda kan leva med er cancer utan att den stör för mkt. (Förr dog man av att ha fått HIV, nu kan man leva med det).
STOR Kram
GillaGilla
Så orättvist att ni är så hårt drabbade. När jag hade metastaser i levern och mina värden blev förhöjda så började jag ta MSM – och det (tror jag i alla fall) har hjälpt gör nu ligger mina värden bra trots massa mer behandling.
Nu har jag inget kvar i levern men tar MSM varje dag ändå då det hjälper levern arr renas. Och jag kan fortsätta ta emot giftet som håller mig vid liv… ????
Det är bara att du eller ni hör av er om ni behöver nån annan som är i samma sits. Och gå in och gilla/följ och registrera er på ospriddsanning.se eller Ospriddsanning på instagram! Kram till er båda!
GillaGilla