TRÄDET, TRAUMA OCH ENERGIER

Jag står stadigt. Känner mig som ett träd, med ett massivt rotsystem som förankrar mig i marken. Ibland stormar och blåser det något oerhört. Men när vinden tar tag i trädets alla grenar, sliter och utmanar, står trädet kvar. Några löv kanske lossnar, men trädet står kvar. År ut, år in. Det enda jag kan göra är precis som trädet – att bölja med, vika mig med vinden när det blåser och river i som hårdast. Och visst river och stormar det… jag tänker inte ljuga. Allt med cancern gör att det river i något fruktansvärt i bröstet. I kroppen. Runt omkring mig. Men fötterna står stadigt och jag svajar med när vinden vänder och stormen blåser upp.Det har börjat sjunka in riktigt nu, att brösten snart är borta. Mina bröst. Känslan av mina bröst. Det är ju bara bröst men ändå är det så mycket mer. Känslan som infinner sig vid tanken på att snart ha två ärr där… Jag tänker på min vän Lena – min fina Lena – och samtalet vi hade om den där känslan av att varje ingrepp man utsätts för är som ett mindre trauma. En känsla av att känna sig blottad, naken, kränkt. Som att någon gjort övertramp och gått innanför ens privata sfär. Som att jag strippats naken på scen inför hela världen som publik. Jag vill kräkas.

Känner ärret på huvudet. Tittar ner på min bröstkorg och tänker på de kommande ärren… Det känns som att livet försöker råna mig. Råna mig på mig själv. På mina kroppsdelar och kroppsliga funktioner och jag undrar vem det är som verkar tycka att jag inte ska få vara här på jorden. Ibland känns det som att universum motarbetar mig. Samtidigt får jag en enorm kraft när jag tänker på universum. Det räcker med att blicka upp mot himlavalvet och jag känner hur energin fyller mig. Det är en väldigt mäktig känsla.Jag har blivit oerhört spirituell med åren. Flummig skulle säkert många tycka, speciellt med vad jag tänker skriva nu. Men jag känner det så starkt. Jag har under alla mina sjukdomsår känt att jag inte är själv. En känsla som bara blivit starkare och starkare. Jag har hjälp med mig. Jag pratar inte om vanliga människor. Jag pratar om energier och det här är saker jag inte kan förklara så ingående. Jag vet inte vilka de är, jag ser dem inte, men jag känner dem. Känner deras närvaro. Det är som om jag har en hel armé som omringar mig. Genom åren har jag aldrig riktigt kunnat förklara var jag får min styrka ifrån – förutom viljan att leva – men det är så speciellt. Det är som att någon alltid håller mig i handen eller vandrar bredvid. Ständiga viskningar och påminnelser som ”vi finns med dig”, ”du fixar det här”, ”det kommer gå bra”. ”Vi kommer hjälpa dig igenom det här”.

Det känns varken hopplöst eller becksvart just nu. Det är klart, kvällarna och nätterna är jobbigast. Då far tankarna omkring som mest. Bilderna i huvudet som flashar förbi. Det växlar i känslorna. Skratt och gråt. Men jag känner mig hoppfull och min magkänsla känns bra. Energien runt mig är bra och är det något jag tror på så är det energier.

Jag tänker stå kvar här, det spelar ingen roll vad livet kommer med för utmaningar. Jag tänker stå här. Fast förankrad i marken.

Emma