NÄR HJÄRTAT SVÄLLER OCH TÅRARNA FALLER

Gårdagen var inte speciellt glamourös. Den gick långsamt framåt med ett huvud som vägde tungt och en irritation som både lätt och snabbt blossade upp. Jag gick på halvfart samtidigt som jag inuti kände mig uppe i varv. Det är så konstigt hur allt kan vara en sådan salig mix. Hur man reagerar och hur känslolivet stormar – och hur det i sin tur ständigt växlar. Ena stunden känner jag glädjen bubbla i bröstet och i nästa är jag sjukt irriterad.

Timmarna på förmiddagen gick och jag tvingade mig till slut ut på promenad. Att ta tag i dagen. Väl ute skulle F envist stanna och nosa exakt överallt, ibland är det lite som att hon prövar mig och mitt tålamod. Jag, som gick på en ytterst tunn lina när det gällde tålamodet, gav upp tanken på en powerwalk i naturen. Accepterade att dagen var som den var och bytte fågelkvitter mot skön musik i lurarna. Att lugnt strosa fram och låta F nosa där hon vill. Jag bara orkade inte vara den powermatte jag är de flesta dagarna i veckan, så gav oss båda en paus och hämtade i det energi. Min älskade Freja.Hon har sådant otroligt tålamod med mig. Hon förstår alltid och hennes blickar säger mig så mycket. Oavsett om det är ”jag älskar dig”, ”jag ser att du har det jobbigt nu” eller ”nej, nu får du skärpa dig”. Igår sa hon allt det.

Efter mixen av känslor kände jag mot kvällen att jag behövde göra en urladdning med tårarna. Tårar som stod för ledsamhet, sorg, frustration och besvikelse, men även fina tårar. Tårar som stod för värmen, kärleken, omtanken jag både fått, får och känner. Det är så här jag funkar, jag väller ur mig alla känslor rejält i några timmar och börjar om på nytt sen. Femtioelva kilo lättare. Det finns en rädsla i mig att jag skulle tappa kontakten med mitt känsloliv och försvinna upp i en orealistisk bubbla som vägrar ta in verkligheten, därför tvingar jag mig själv att möta verkligheten. Ta itu med känslorna, bra som jobbiga. Dåliga känslor finns inte, alla har en funktion tror jag. Vissa är bara jävligt jobbiga att bära och hantera.

Den bästa filmen att se för att framkalla hela känsloregistret är 50/50. Vet inte hur många gånger jag sett den när jag känt att jag behövt ladda om, men den funkar fortfarande. Joseph Gordon-Lewitt som spelar cancerdrabbade ”Adam”, har aldrig berört mig så mycket som i den filmen. Han får cancerkänslorna att riva runt i bröstet, tårarna att falla, skrattet att bubbla upp. Den filmen har både humor och allvar och är det någon film om cancer du ska se så är det 50/50.(Lånad bild från IMDb)

Den filmen gjorde sitt igår, för jag har sovit som en vaggad bebis inatt.

Emma