ETT LYCKLIGT LIV UTAN MINA EGNA BRÖST?

Klockan visar 04:46 och jag har gett upp. Jag har vänt och vridit hela natten. Endast slumrat till någon gång för att i nästa stund återigen snurra ett varv under täcket. Frustrerat puffat upp kudden på nytt i hopp om att det skulle göra skillnad. Men tankarna går på högvarv och jag känner ett starkt behov av att skriva av mig. Inget annat hjälper när meningarna formuleras uppe i huvudet och det maler på nonstop. Då måste de ut, oavsett vad klockan är.

Mårten har genom åren gett mig sjukt stora perspektiv på livet. Referensramarna löper över ett så brett spektrum att vanliga problem inte är några problem längre i min värld. Att ha gått från att tro att livet var på väg att ta slut, till att förbereda sig för att bli förlamad i vänstersidan av kroppen eller i värsta fall bli en grönsak. Från det och tankarna på ett liv i rullstol vidare till att kunna fungera nästintill helt normalt. Att ha kunnat träna upp mycket av det som blev skadat efter hjärnoperationerna. Hoppet som infinner sig då, det får mig att tro ännu mer att allt är möjligt. Förra året tog jag och Carro bilder innan min operation. Jag ville ha målbilder att hålla mig till ifall jag skulle sitta i rullstol. Ett mindset som lyder ”Det är dit jag ska”. Jag var så förberedd på att hamna i rullstol att jag flertalet gånger tänkte och nämnde sådant som ”Det kanske är sista gången jag gör det här, promenerar… tänk om jag inte kommer kunna sen…”. I år har jag svårt att tänka som då. Jag tänker annorlunda inför tredje operationen när de andra gått så bra. Jag tror allt är möjligt och min kropp har aldrig varit så uppbyggd och förberedd på operation som den här gången. Jag är stenfokuserad och laddad på omgång tre mot Mårten. Målbilden har jag kvar och den är densamma, ifall att.goalsFoto: Caroline Broberg

Men knölen (/knölarna är frågan?) i bröstet stressar mig. Tanken på om det hunnit sprida sig gör att paniken uppstår. Jag vill bara få bort det. Bort, bort med cancern! Jag kommer aldrig glömma den där gången jag satt på neurokirurgens avdelning i Uppsala kvällen innan min första operation 2011. Jag åt middag och min kirurg kom in och vi skulle prata om Mårten. ”Oj, men ät klart du, jag kan komma tillbaka efter, ät i lugn och ro.” tyckte hon när hon såg att jag åt. Jag kunde ju dock inte vänta på att få mer svar och insisterade på att hon skulle stanna fast det var mitt i middagen. Vi gick igenom situationen och riskerna som en operation medförde. Matlusten försvann ganska snabbt, men när kirurgen pratat klart minns jag att jag sa till henne; ”Maria, jag vill bara bli frisk. Det får kosta vad det vill, men gör mig frisk”. Hon tittade allvarligt på mig, ”Emma, jag kan inte göra dig frisk…”. Den meningen har jag levt med sen dess. Vetskapen att det – än så länge – blir ett liv med Mårten. Jag har funnit mig i det, inte accepterat, jag har funnit mig i det. It is what it is. Jag vet också att jag genom åren sagt att om jag skulle få cancer någonstans där jag kan ta bort det, så skulle jag inte tveka en sekund på att ta bort det. Det är precis så jag känner med brösten, bort med skiten.

Bröstcancer är långt ifrån en piece of cake, a bump in the road eller vad du än vill komma på för ordspråk med samma innebörd. Bröstcancer är förjävligt och jag vill inte förminska det på något vis. Det vore en käftsmäll mot alla er som går eller har gått igenom det. En käftsmäll till alla er som är närstående till någon med bröstcancer dessutom. Men för mig, som gått igenom allt vad det innebär att ha hjärncancer och opereras i hjärnan känns min bröstcancer som ett hinder på vägen jag ska ta mig över. A piece of cake om jag jämför med min Mårten. Bröstcancerhelvetet kommer uppstå om de på torsdagens läkarmöte säger att det spridit sig. Då känner jag att det troligtvis blir jobbigt. Det blir en fet smäll.

Men ett liv utan mina egna bröst är ett liv jag kan leva. Jag tror det är ett lyckligt liv. Det innebär ett liv med mindre oro för att det kanske finns cancer kvar, som läkarna missat. Oron minskar med tiden menar läkaren, men jag känner mig själv. Jag kommer gå och klämma, känna och fundera. Gång på gång känna och undra, har det kommit tillbaka? Är allt borta? Har det spridit sig någon annanstans där jag eller vården inte vet om? Jag kan inte leva med det. Det räcker med oron över Mårten och det helvetet som jag inte blir av med.Emmasjukhusetredigerat2016-1815Foto: Caroline Broberg

Jag lever hellre ett lyckligt liv utan mina egna bröst, än ett liv med mina bröst och blir psykiskt sjuk av oro. Ett liv med mer ångest över att bröstcancern kanske kommer tillbaka. Det är bara bröst i min värld, de går att återskapa. Det går att fixa även om det inte blir samma sak. Det blir annorlunda, kanske med en känsla av att känna sig stympad, men det går att lösa. Mårten går idag inte att lösa, bara hålla i schack. Jag vet att man kan leva lyckligt utan bröst. Jag vet att man kan leva lyckligt i rullstol. Jag vet att man kan leva lycklig trots alla ärr och sår i hela världen. Jag måste tänka så, att lycka är möjligt oavsett. Men man måste ta itu med motgångarna och ärren, och bearbeta dem. Inte kräva av sig själv att bara gå vidare, acceptera och släppa. Man måste få vara arg, ledsen, besviken, frustrerad, liten och rädd. Allt.

Just nu känner jag att det finns två saker jag kan välja att tänka på: ”Faith and fear both demand you believe in something you cannot see. You choose.” Jag har valt och jag ska ta mig igenom det här också. Det finns inget annat. Är det något mer jag lärt mig genom åren så är det att lyckan verkligen kommer inifrån. Trots två cancerdiagnoser har jag lyckan, kanske till och med mer nu än när jag var helt frisk. För då visste jag inte vad riktig lycka var. Haha, snark… The cliche has spoken._MG_9488svFoto: Caroline Broberg

Mycket har jag gått igenom och kunde jag le och skratta där och då – på bilden ovan från maj 2012 – vet jag att jag alltid kommer kunna göra det igen även om livet stundvis är tufft.

Emma

5 reaktioner till “ETT LYCKLIGT LIV UTAN MINA EGNA BRÖST?

  1. Hej Emma ! Jag sitter på bussen på väg till uas , tårar rinner nerför mina kinder. Mina tankat finns hos dej o de dina. Jag skulle önska jag kunde ta all skit i ditt ställe! Du har ju så mycket att leva för❤️ 100000000000 med kramar till dej!

    Gilla

    1. Hej Marie! Jag tänker på dig med och hoppas att det kommer gå bra vid UAS. Ingen skulle någonsin få ta min skit istället för mig, du har nog med ditt. Önskar ju dock vi båda (ALLA!!) kunde få slippa cancern överhuvudtaget. Många kramar tillbaka, hoppas det går bra i Uppsala! ❤️

      Gilla

  2. Önskar din och din systers cancer kunde försvinna magiskt. Starka du! ❤ vi är många som hejar på dig! Nu hoppas vi och ber att det inte är någon spridning Kram!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s