Ja, hur säger jag det här egentligen då? Den där ”Life is a joke”-bilden skulle jag ju sparat tills nu, för den har aldrig passat in så bra som efter idag.
Sen jag upptäckte knölen i mitt högra bröst har jag haft en ganska dålig magkänsla över det hela. Jag har oroat mig mer över bröstet än Mårten ska jag erkänna. Kroppen vet ofta när något är fel, i alla fall min. Magkänslan och intuitionen har haft rätt varje gång och jag har inte varit förvånad när svaren kommit. Men under tiden som gått nu i väntan på provsvaret på knölen i brösten har jag försökt tänka positivt. Att inte ta ut något negativt i förskott, jag har försökt hålla mig till hoppet. När jag pratat med mina närmaste om det och sagt de där meningarna som ”det är säkert inget”, ”läkaren trodde det bara var en bindvävsknut, han tyckte ju allt såg bra ut”, ”inget konstigt” har jag innerst inne inte trott dem. Alltså, jag har ju sagt orden, men jag har inte trott på dem. Det har varit som att hela min kropp skrikit åt mig; ”Men hallå Emma, nej! Lyssna nu, det där stämmer inte! Det är något fel här! Det här är något mer…”. Men jag har nog ändå stått där och sagt de där orden jag inte trott på för att lindra och trösta. Trösta mina närmaste. För… alltså fan, det jobbigaste är någonstans ändå att veta att min situation drabbar andra med oro och ångest… Samtidigt som jag levererat de där meningarna har jag nog försökt övertala mig själv om att jag har haft fel.
Så idag gjorde jag en ny MR på brösten, eftersom den förra inte blev något bra rent tekniskt. Dåliga värden och kvalité på bilderna gjorde att de blev svåra att tyda, sades det – men ja… jag undrar jag om det verkligen var hela sanningen. Några timmar senare satt jag på bröstenheten med läkare och sjuksköterska efter att ha begärt att få svar på provet. Ovissheten äter alltid upp mig och mitt fokus måste vara on point just nu med tanke på Mårten. Så jag klev in i det där rummet igen, med läkare och sjuksköterska och innan han ens satt sig ner visste jag redan vad han skulle säga. Jag visste innan jag åkte hemifrån. Jag visste i går, jag visste i förrgår. Jag vet redan svaret, nu kommer jag bara få det på papper, tänkte jag där jag satt.
Det syntes på läkaren att orden motvilligt puttades ut i ljuset. ”Jo, det var som du trodde, det är bröstcancer”, säger läkaren och tittade empatiskt på mig. Han ville verkligen inte ge det beskedet, men jag andades in och andades ut, lättad av att i alla fall nu veta. ”Jaha, ja… jag förstod väl det”.
Jag åkte därifrån med en pärm som det stod ”Min vårdplan” på och resten av historien kommer imogon.
Emma
Emma Skoglund 
Ja, alltså, ibland är livet som ett jävla dåligt skämt. All styrka till dig, ge den mer än den tål. ❤️
GillaGilla
Ja men verkligen! Tack Karin, det ska jag absolut! Med peppen och värmen från er läsare fylls energin på ännu mer! Tack för det!❤️
GillaGilla
Emma! Jag vet verkligen inte vad jag ska säga. Inte kan en person och en familj drabbas som du/ni gjort.
Jag är så ledsen för din skull. Skickar dig massor av tankar och kramar. Catarina
GillaGilla
Hej Catarina! Nej, nu tappar man verkligen orden… tyckte jag gjorde det för ett halvår sen men nu förvånar mig livet snart inte mer över saker som sker. Tack för tankarna och kramarna, de fyller mig med mer av både pepp och energi att fightas vidare! Stor kram till dig
Emma
GillaGilla
Näääää, det här är ju inte klokt!!!! Hur kan en familj drabbas så? Ni har fått mer än tillräckligt!!!! Det är så orättvist! Vet inte vad jag skall säga men jag är så ledsen för din/er skull! ❤️ Varm kram från en okänd
GillaGilla
Hej Anna, ja man undrar ju! Gener som ökar risken för cancer är den enda förklaringen jag hittar! Allt annat övergår mitt förstånd. Att livet är orättvist är ju i alla fall en sak med livet som är garanterat säkert! Tack för tankarna och kramen, de värmer. Stor kram tillbaka, tack för att du läst❤️
GillaGilla
Det är med sorg i hjärtat jag läser detta. Har följt dig/er på podden och vill skicka de starkaste kramar till dig och dina nära. Ni hjälpte verkligen mig på podden som närstående för att hantera min väns bortgång i cancer och det är jag er så oerhört tacksam för. All styrka till dig!
GillaGilla
Hej Malin! Tack för att du lyssnat på podden, så skönt på något sätt att höra att den hjälpte dig under en svår tid. Det gör mig ledsen att din vän gick bort i skitsjukdomen… men känns ”fint” (herregud, ja fint..asså vilket ord ska man använda?? Hoppas du förstår vad jag menar) att ha varit något av ett stöd. Det gör hela min situation mer meningsfull, att den förhoppningsvis kan hjälpa andra. Tack och all styrka till dig med och en stor kram!
GillaGilla
Emma du kommer att klara detta! Jag känner på mig det. De flesta överlever bröstcancer och Mårten har du ju kunnat ha som en objuden gäst i flera år. Din styrka och klokhet kommer bära dig genom detta. Det kommer nog inte vara lätt, men du är en fighter.
Jag håller med alla kommentarer före mig, du/ni är väldigt drabbade och efter att ha läst din blogg och lyssnat på ”Cancersnack” så tror jag att du kommer att börja kavla upp ärmarna och beta av även det nya ”projektet”. Jag hoppas det i alla fall.
STOR Kram
GillaGilla
Hej Sara! Först och främst; TACK för kommentaren på ”Life is a joke”-inlägget! Det värmde och nu denna fina kommentar. Blir berörd och tacksam över er läsare som tar en stund och skriver ner så fina hälsningar. De betyder mycket för mig! Er pepp, er tro på mig och alla hälsningar gör verkligen sitt i fighten. Jag har kavlat upp ärmarna och ska tamejfan ta mig igenom det här med! Stor kram till dig, Sara!
GillaGilla
Varsågod, jag drar mig ofta för att kommentera då jag är rädd att såra. Jag menar jag har ju inte varit i din/någon annans situation… Jag hoppas dock att du då bemöter det och inte låter det bekomma dig.
He he du har kavlat upp ärmarna redan, förstod att du skulle göra det. Heja Dig! Kram
GillaGilla