VAD ÄR DU MEST RÄDD FÖR?

Det är mycket frågor jag får just nu och jag uppskattar verkligen det. Tack för att ni vågar fråga, jag vet att det är svårt! ❤ Jag har ju fått operationstiden i Uppsala men i skrivande stund vet jag inte ens om jag sagt det här. När den blir alltså. Men 22 augusti, om en vecka, har jag inskrivning för tredje gången på neurokirurgen vid Akademiska sjukhuset. Dagen efter, 23 augusti, rullas jag in i operationssalen, förhoppningsvis klockan 08:00 och allt flyter på. Det kan det väl få göra, pretty please?

Idag har det gått fyra veckor sen kallelsen kom och jag har tränat, ätit och mått så gott som möjligt. Fyra veckors långpromenader och träning har gett resultat. Tid ute i naturen med pälsbollen har gett mig mycket harmoni i själen. Kroppen känns stabilare efter alla timmar i spåret. Djur och natur läker verkligen och jag har hittat mina bästa sätt för att förbereda mig på en till operation.itsallwayssunnyloveamazingnatureMinst en timme om dagen har jag varit i naturen. Precis som jag vill och önskar. Höra vinden, känna solens värme och lukten av gran och barr. Känna det där efterlängtade regnet under en svettig powerwalk. För mig är det sommar och Freja har lärt mig en sak; det finns inget dåligt väder. (Förvisso hatar hon regn, men det har inte stoppat hennes matte som måste ut trots allt (hehe – yep, I’m the devil those days om ni frågar F). Jag har pushat kroppen de här veckorna. Sprungit i uppförsbackarna, tränat upp styrkan och balanssinnet. Alla rötter, kottar, stenar och ojämn mark har gjort under för min vänstersida. Förut har jag känt mig kluven till att bli kallad ”stark”, men just nu känner jag mig stark.

Det är konstigt men jag är så taggad på att gå rond tre mot Mårten. Magkänslan är bra, fokuset är rätt och jag känner mig faktiskt stark. På alla plan, stark. Så den där frågan jag fått, i olika former; ”Vad är du mest rädd för?”, ”Vad oroar dig eller gruvar du dig för?”, ”Vad tänker du om att kanske hamna i rullstol?” har jag bara ett svar på: det här ska gå. Jag känner ingen större rädsla just nu, möjligtvis rädd över den mänskliga faktorn i mitt operationsteam, men jag litar på dem. De vet vad de gör. Sen är det klart att det finns en oro, en stor ovisshet som är rätt skrämmande över hur jag kommer vara när jag vaknar efter operation.

Med det i åtanke är jag samtidigt så trött på att gå och oroa mig. Så trött på att förbereda mig genom att spekulera ut olika scenarion. Att förbereda mig på att kanske sitta i rullstol, alltså… spekulationerna som aldrig tar slut. Efter att ha gjort två operationer där jag varit så införstådd på att rullstol skulle vara utgången orkar jag inte tänka så en tredje gång. Jag vet att risken finns och den har jag bearbetat i många år. Nu tänker jag fylla min mentala bioduk med bilder där jag går, hoppar, springer och är allmänt rörlig och funktionell i hela kroppen. Det är det enda jag tänker se och ge min energi åt. Blir det förlamning ska jag fan träna upp den. Punkt slut. Jag har ju min pälsboll som är min största motivation och drivkraft. Min lägenhet med perfekt läge, men där det inte finns någon hiss. Så, alternativet ”ett liv i rullstol” ska det mycket till innan jag accepterar – OM så blir fallet. Ja, ni hör ju… om, ifall, kanske, eventuellt. Nej, jag håller tummarna att det går vägen denna gång också. Går det inte vägen har jag ju henne som hjälpmedel, kärleks- och glädjespridare. Det här ska gå.F

Emma

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s