LIFE IS A JOKE

Inlägget Almedalen part två får vänta. Jag har större behov just nu, så jag vänder mig till min slasktratt vid namn bloggen och tömmer mig på lite tankar jag har. Jag behöver lätta, släppa.Life is a joke. Ja, igår kände jag så. Då hördes både hysteriskt skratt här hemma och en rad svordomar. Ibland fattar jag inte riktigt poängen med kaos som hopar sig samtidigt.

Jag tränar mer intensivt för tillfället, i alla fall mer än jag normalt brukar. 24e juli kom min kallelse till hjärnoperationen och jag insåg att jag hade 4 veckor på mig att komma i toppform – både psykiskt och fysiskt. Sedan dess har jag promenerat med nya utmaningar – snabbare tid, springa i uppförsbackarna, inte hålla sådan stenkoll på marken där jag går. Jag har kört fler pass på crosstrainern, ätit gott, skrattat och umgås. Min själ känns så levande efter den här sommaren och hjärtat är så fyllt av värme. Det har behövts, för sen finns det ju en baksida av sommaren som pågått också. En del jag inte nämnt över huvudtaget just för att jag inte velat gå ut med något när jag inte vetat något. Men nu behöver jag lätta på tankarna jag bär och har, vilket bloggen är och alltid varit en stor anledning till att jag startade.

Några dagar efter att jag kom hem från Visby upptäckte jag en knöl i mitt ena bröst. Jag fick panik, tankarna vandrade direkt till min syster och tanken på bröstcancer. Ett samtal till bröstenheten senare var jag inbokad på läkarmöte. Två dagar senare hade jag fått träffa läkare, gjort mammografi, ultraljud och även tagit cellprov på knölen. Läkaren var tydlig med att han inte trodde att det var något. Han hörde min oro och tog mig verkligen på allvar. Det kände så skönt, att inte behöva strida så hårt för att bli lyssnad på. ”Emma, du hör väl vad jag säger? Jag tror inte att det här är något. Troligen bara en bindvävsknut – inget farligt.” Jag hörde honom men samtidigt kommer jag inte kunna släppa det förrän jag VET vad proverna visar. Vad han tror spelar liksom ingen roll, det tar inte bort min oro.

Igår ringde telefonen och sköterskan i andra änden berättade att läkaren vill gå vidare och göra en magnetkameraundersökning (MR) för att mammografi-bilderna var svåra att tyda. Så jag ska dit i morgon, sedan läkarmöte och svar den 16/8. När hon i förbifarten nämner ordet ”förändring” och pratar om att de oavsett vad troligen vill ta bort knölen så får jag trycka ner skrattet. För är det inte lite smått komiskt ändå? Alltihop? En går och förbereder sig för att genomgå sin tredje hjärnoperation och så ska man under precis samma tid börja fundera över om en ska opereras för knölen i bröstet också? Jag vill förtydliga ovanstående så ingen förvirring uppstår. Jag väntar på svar angående cellprovet på bröstet, de tror det är en bindvävsknut och har inte sagt att det är bröstcancer. Hmm… hjärnan förstår inte inte, så hur förklarar jag så ingen missuppfattar? Jag är frisk från bröstcancer tills läkaren säger något annat. När läkaren säger något annat uppdaterar jag på bloggen. Hoppas det minimerar risken för misstolkning? Det blir röntgen på brösten i morgon och svar den 16/8, först då vet jag vad det är. En snäll bindvävsknut ber jag för, please livet. Please. 

Med det här inlägget vill jag passa på att uppmana alla tjejer och kvinnor att ta knölar i bröstet på allvar. Undersök era bröst regelbundet med jämna mellanrum, så att det kan upptäckas i tid OM det skulle vara något. Gå på er mammografi när ni blir kallad! Gå på era cellprovtagningar hos gynekologen! Det är i ordets sanna bemärkelse livsviktigt!

Emma