WHAT’S THE POINT?

Röntgen är gjord och det i sig känns som en stor lättnad. Det gick både snabbt och smidigt denna gång vilket var skönt. Jag hade dessutom lyxen att få sällskap av världens bästa mamma och hund. Lite kvalitetstid i Uppsala med två av mina favoriter och vegolunch gör det hela roligare. Vem tackar nej? Inte jag i alla fall. Däremot att ligga i den där maskinen gör situationen väldigt påtaglig. Tankarna om just anledningen till att jag ligger där kommer och jag tvingar mig själv att inte ta ut något i förskott. En stunds återkommande påminnelser till mig själv. ”Bara kasta alla eventuella spekulationer, Emma! Vänta och se.” Jag hoppas jag har fel, att jag har helt fel över vad min magkänsla säger mig.

Jag hoppas svaret kommer innan veckan är slut. I övrigt har jag nog inte så mycket att säga. Eller egentligen väldigt mycket, men jag vet inte riktigt var jag ska börja. I huvudet är det stundvis väldigt tankspritt, virrigt eller tomt. Likt ballonger som flyger mot himlen som man inte hinner fånga innan de är långt uppe bland molnen. Borta. I kroppen känns ilskan över hur orättvist livet är och jag pendlar mycket i humöret. Mellan stor glädje över livet och så ledsamhet. Jag ska inte sticka under stolen att frustrationen känns rätt dominant just nu. Min syster har också gått och väntat på besked och igår ringde telefonen. Tumör på levern är tillbaka och växer och så nu även två på lugnan… Hon svarar bra i början på cellgifterna, sen blir cancern resistent mot dem och hon måste byta. Nu ännu en gång, till ännu tuffare behandling. Cancern är äckligt smart på det viset, att den hittar nya vägar att gå runt cellgifterna och envist biter sig fast.

Det är mycket att hantera – att vara sjuk själv samtidigt som ens syster också är sjuk. Att smällarna kommer tätt och pausen när livet bara kan få vara lugnt och bra inte infinner sig. Jag funderar en del över vad meningen är med allt. Hur mycket man ska orka ta, hur mycket min familj ska orka ta. Det gör det en aning gruvsamt att få mitt svar. Men, it ain’t over, until it’s over och än finns det lösningar för min syster och mig om så blir fallet. Får nog inte ur mig så mycket vettigt eller givande idag. Jag vill bara skrika för full hals, slå och sparka på något. Flippa ur. Ber livet om en paus.

Jag lever på glädjen över att få åka till Almedalen i juli och förhoppningsvis kunna hjälpa och göra skillnad. Det ger mig enormt mycket glädje och mening i livet. Känns som jag har Ung Cancer att tacka för så mycket av det. Berättar mer om det och Almedalen imorgon.

Emma