Jag stod vid spegeln och skulle sminka mig. Pigga upp genom att dölja mina mörka ringar under ögonen. Veckan har varit jobbig och tårarna har många gånger varit nära. Fast jag har inte orkat gråta. Varit så trött på att gråta, att jag istället tryckt undan de och skiftat fokus. Gjort så där som jag inte brukar göra – protestera mot mina känslor. Plockade fram concealern och kände hur tårarna kom. Den här gången orkade jag inte hålla emot och trycka ner. Så det brast och floden av tårar strömmade ner. Så var gårdagen. Tårar, tårar och tårar. Några timmar hemma hos älskade Madde som lyssnade och stöttade. Så mycket kärlek från den vännen och mitt inre kände sig för en stund lite mindre ledsen. Kloka ord och påminnelser. Ren, genuin kärlek och omtanke.
Idag är Lotta och spelar in nytt avsnitt av Cancersnack och jag skulle ju självklart varit med. Men gårdagens meltdown har tvingat mig att dra i handbromsen. Hur ska jag kunna sitta i en studio och prata när allt jag kämpar med är att hålla tårarna i schack? Hur ska jag orka ta mig till Stockholm när jag knappt orkar ställa mig i duschen? När det jag gör bara är att torka tårar eller sova för tillfället?
Hjärntrötthet. Det är något som är så frustrerande att leva med. För vissa är det så enkelt att bara ta tag i saker. Göra det och sen är det klart. Check! No biggie, liksom. När man har hjärntrötthet är det något helt annat och det känns som jag än en gång kämpar med att få folk att förstå det. Det är inte ”bara” att göra det. Jag känner mig återigen som Adam i filmen 50/50, när han får ett utbrott i bilen. Skriker av frustration och slår med full kraft på ratten. Han fångar känslan så bra. Frustrationen. Ilskan över att det är som det är. Sorgen. Jävla Mårten. [iframe width=”600″ height=”480″][/iframe]
Det som också är så viktigt att komma ihåg är att cancer är så jäkla individuellt. Hjärntumörpatienter är olika, även om man har samma sort så reagerar man olika. Orkar olika mycket. Funkar på olika sätt. Jag är trött på att andra jämför mig med andra hjärntumörpatienter, eller cancerpatienter också för den delen. ”Hon jobbar ju heltid, fast hon har också hjärntumör, samma som dig”. Alltså jag orkar inte. Sluta jämför mig med andra drabbade. De tankarna kan du hålla för dig själv. Hade jag kunnat jobba hade jag gjort det, för längesen.
Emma
Emma Skoglund 
Du har så rätt i att alla hjärntumördiagnoser inte är den andra lik! Min sambo har medulloblastom.. såå många som vill jämnföra å berätta om nån annan med hjärntumör, t.ex så vill många berätta om hur Pamela Andersson som hade en hjärntumör fick bort den.. å de är lite äpplen och päron kan man känna då! Men men.. KRAM på dig!
GillaGilla
Hej Therése!
Åh känner igen mig.. Många kommer till mig också och nämner Pamela Andersson.. Verkligen äpplen och päron! Så otroligt komplext och olika när det sitter i hjärnan! Eller ja, alla cancerdiagnoser är ju olika och kan skilja sig enormt.
Frustrerande! Tack för att du läst och tog dig tiden och skrev. Jag hoppas du och din man har ett bra stöd runt omkring er. Stor, stor kram till er!
GillaGilla