MIN FÖRBANNADE SKYLDIGHET GENTEMOT DIG

”Jag mår inte bra” – en mening jag sällan uttalar. I bilen på väg hem till mamma och Jonas i Dalarna frågade han hur jag mådde. Jag svarade, kände hur gråten låg nära till hands. Med Jonas kan jag vara sårbar, jag vågar visa mig sårbar. Men just i den stunden bet jag ändå ihop, trots allt. Jag vet inte varför. När jag pratat klart tittade han på mig och sa ”…så, med andra ord inte så bra alltså…”. Nej, sanningen är väl den, att jag inte mår så bra.

Jag undrar vad det är som får mig att inte säga just den där meningen. Jag mår inte bra. Den första tanken som kommer är att det inte är socialt accepterat att inte må bra. Det finns så mycket tabu och skam i att må dåligt. Jag fattar inte varför? Eller ja, samhället vi lever i är ju både vrickat och snedvridet. När livet bara ska bestå av lycka, framgångar och glamour. Den där ytan som syns på så många Instagram-konton. Vi lever i en falsk bubbla. En falsk verklighet. Jag tänker på alla som mår dåligt. På den ENORMA psykiska ohälsan som finns idag. Jag tänker på de som lider. De som jämför sig med andra, som jämför sina liv med andras ”perfekta” liv. De som ser liven på Instagram och tänker att sitt eget är både grått, tråkigt och meningslöst. Som känner ångest och misslyckande när de ser färgglada bilder med turkost vatten, stora leenden, pengar och ”perfekta” kroppar. Lyckade människor. Det där vi troligen kallar success. Inspirerande budskap och bilder. Jag har inget emot dessa konton, jag följer själv flera av dem. Men personligen anser jag att vi alla har ett ansvar i att skildra sanningen. Vi väljer vad vi vill visa upp, vad andra ska få se. Jag gör också det. Men jag anser att varje person har en skyldighet gentemot alla unga som lider av psykisk ohälsa att faktiskt också visa den andra sidan av myntet. Att visa det gråa, mediokra, smått tråkiga vardagslunket som infinner sig ibland. Sitt mörker som också finns i alla människor, men som vi sällan delar med oss av. Tänk om alla skulle börja göra det? Vad utanförskapet och skammen över att må dåligt skulle minska…  _MG_9608svtillemmaEn till anledning till att jag sällan säger ”jag mår inte bra” är för att jag är rädd. Rädd att bli ensam. Rädd för att min omgivning inte skulle orka stå ut med mig och mitt mörker. Rädd för att bli lämnad ensam just på grund av den anledningen. Att min omgivning inte skulle orka med mig och faktiskt lämna mig. Det blir för jobbigt. Jag blir för jobbig. Ibland blir jag rädd att ses som ett sjunkande skepp, med alla mina tankar. Fast jag känner mig inte som ett, trots att jag mår dåligt. Det finns ju faktiskt ljus också. Oändligt mycket ljus i tumultet. Det är bara inte alltid så enkelt att vara människa.18308761_10154827309834263_770862040_nUte skiner solen, fåglarna kvittrar. Det är fredag och här sitter jag och skriver om mitt mörker. Mina rädslor. Men jag känner att det är min förbannade skyldighet gentemot dig som lider av psykisk ohälsa att vara öppen med det. Att vara öppen med att jag också mår dåligt ibland. Du är inte ensam. Jag mår också dåligt och har grov ångest from time to time, men det är okej. Vi är många, även om det inte alltid märks när du möter folk på stan. Kom ihåg att du bara ser en yta, en fasad. Under fasaden vet du inte vad som bubblar och pågår.

Emma

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s