LONG TIME

Bläddrar bakåt i arkivet. Vad skrev jag sist? När skrev jag sist? Jag minns inte.

Exakt tre veckor sedan jag skrev och det har varit en tid när jag har tänkt väldigt mycket. Känt väldigt mycket. Det är en påtaglig period just nu. Det har gått två månader sen jag träffade min neurokirurg i Uppsala och pratade om operation. Vi bestämde ju att jag skulle börja med att göra en röntgen och jag var väldigt tydlig med henne över vad jag ville. Att jag ville göra operationen så snart som möjligt om det var nästa steg att ta. Okej, sa hon och pratade om att operationen kan bli nu i vår. Att tiderna skulle bokas in ifall jag bestämde mig för den. Samma process som vid senaste ingreppet. Så allt det praktiska redan är klart när mitt beslut väl är taget. Men här sitter jag, fortfarande utan kallelse till röntgen… 9 veckor senare. Med en tumör som fortfarande växer? Det är frågan.Påsken sprang förbi. Jag satte mig på tåget på långfredagen och åkte hem till familjen i Dalarna. Vistelsen i Dalarna fick mig att kraschlanda en aning. Hjärntröttheten och tröttheten jag känt de senaste veckorna blev väldigt tydlig. Resorna till och från Stockholm och jobbet med podden tar på energin. Samtidigt som det är otroligt givande och roligt. Så kluvet det där – allt jag vill göra och orka, men kroppen och framför allt huvudet säger stopp.

Att inse att man går på autopilot blir för mig en stark varningsklocka som ringer. När jag gör saker utan att riktigt ha koll på att jag gjort det, eller när jag tror jag gjort saker men i själva fallet faktiskt inte har, då blir jag rädd. Vem ställde det där? Skrev jag det där mailet? Gud, när då?? Inget minne. Sådana konstateranden, så galet farligt och jag måste dra i nödbromsen innan det är för sent.

Påsken var fin och välbehövlig. Kärleksfull. Min ork var ganska noll och jag zoomade ut då och då. Hade liksom inte så mycket att säga (okej, alltså om man jämför med den snackpåse jag alltid annars är). Det var skönt att bara sitta i sällskap och lyssna på de andra som snackade och skrattade. Mysa med syrrans hund.

Snacka med morfar som jag sällan träffar. Promenera med mamma i Djurmo-krokarna. Att bara vara hemma, äta god mat och kramas med finaste familjen. Som balsam för hjärta och själ.

Det blev fina samtal, som alltid och jag ska blogga ikapp om de. Behöver skriva av mig av tankar jag går runt och bär på så det kommer uppdateras ganska frekvent så jag kommer ikapp med bloggandet som halkat efter.

Emma