ANDNINGSSVÅRIGHETER OCH SYSTERKÄRLEK

I två dagar har jag gått runt med ett tryck över bröstet, som att någon håller händerna hårt över mitten av bröstkorgen. Jag försöker ta mina andetag men det tar liksom stopp. Jag känner hur ångesten hänger över. Kan inte riktigt säga varför, den bara är här just nu.

Måndag-tisdag kom min syster på besök och det var både behövligt och otroligt givande. Igår vaknade jag och hade ett behov av att bara ta dagen som den kom. Skrutta runt i morgonrock och dricka kaffe i soffan. Vila hemma med syster som sällskap. Men klockan ringde vid 8 och vi skulle till Uppsala för att träffa en läkare på onkologisk genetik. I och med att min syster också är sjuk i cancer (bröstcancer) går vi på utredning. Vi har ju en del cancer i släkten och det känns bra att få svar på om vi har något ärftligt i generna, så man kan upptäcka i tid ifall det är så. Vi käkade mysig frukost och satte oss sen i bilen. På motorvägen kände jag hur det började dåna i öronen, som knivar rätt in i örat. Det skär och river och som ett brev på posten blir även huvudvärken svårare att hantera. Men vi pratade och skrattade, jag försökte hålla modet uppe. Väl framme i Uppsala var trycket över bröstet totalt. Mjölksyra i benen och andningen otroligt tung. Jag ville gråta. Lägga mig ner och säga ”jag vill inte mer, jag orkar fan inte”. Jävla huvud. Jävla bröst (i dubbel bemärkelse). Jävla cancer.

Min systers energi höll ihop mig. Jag vill inte vara den som klagar och gnäller på värken. Vill inte vara den som drar ner stämningen eller låter värken styra. Det räcker med att den påverkar hela mitt mående en dag som igår. Jag blir sammanbiten och otålig. Ens värsta sidor blossar lätt upp vid minsta motgång och jag biter mig hårt i läppen för att fortsätta hålla ihop. Skratta och försöka hålla skenet uppe trots allt. Igår gick det, tack vare dessa två som jag älskar av hela mitt hjärta.17884315_10154753904669263_6984335146969584620_nIdag brister det. Att hantera huvudvärken, ljudkänsligheten och öronen som det river i blir vissa stunder för mycket. Hela situationen blir bara för mycket. Väntan på kallelse till röntgen. Väntan, väntan och väntan, det gör mig så frustrerad. Känner mig som ”Adam” i filmen 50/50 i scenen där han flippar ur i bilen. Det är precis så. Frustrationen sätter sig i kroppens alla muskler men hur mycket jag än skulle slå, sparka och skrika för full halls skulle det inte hjälpa. Cancern och värken skulle fortfarande vara ett faktum.

Emma

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s