För 5 år sedan – på dagen – gjorde jag min sista strålbehandling. Idag är en sådan dag jag tänker lite extra på allt som hänt under åren. Med mig själv såväl som med mitt liv. 
Foto: Caroline Broberg
I mars 2012 bodde jag på Haga här i Västerås. Ett tag efter strålbehandlingen flyttade jag hem till mamma i Dalarna och sålde bostadsrätten. Som att ta tusen steg bakåt i utvecklingen – flytta hem 22 år gammal när man bott själv i flera år. Jag kände mig minst sagt misslyckad. Men lägenheten, där hela helvetet med Mårten startade, blev för jobbig att bo kvar i. Bara att kliva in i hallen gjorde att cellerna mindes epilepsianfallet som började där i köket. Det som blev självaste startskottet på min cancer. En kaotisk stund där jag var så övertygad om att jag skulle dö att jag inte ens vågade gå på toaletten innan jag tog mig till akuten. Idag är jag glad att jag inte chansade med det, för då vet jag inte om jag hade suttit här nu.
Jag vill hylla min ovärderliga mamma. Jag vill tacka dig. För alla uppoffringar du gjorde för mig. För att du pausade ditt eget liv och la dig själv åt sidan för att ta hand om och hjälpa mig. För lasset du dragit. För alla stunder vi skrattat, alla stunder vi gråtit, alla stunder vi delat. TACK för allt du gjort och TACK för allt du gett mig. Jag vet att åren varit bland det svåraste och jobbigaste, men också kärleksfullaste vi haft.
Åren i Dalarna med rehabilitering och återhämtning behövdes. Tänker på hur jag lärde mig styra vänster kroppshalva igen efter första hjärnoperationen. Att lära mig hålla i saker eller kunna gå i trappor. Att våga gå promenader själv utan att tro att jag ska dö. Alla timmar jag bara slumrade i soffan. Minns hur pajj hjärnan och minnet var efter strålningen. Jag skämtade en hel del om hela situationen men började samtidigt fundera över mitt liv. Minns hur jag tappade bort mig själv innan jag hittade mitt nya jag igen… efter timmar i terapistolen. Prioriteringslistan slungades om och blev sundare. Jag tvingade och lovade mig själv att aldrig mer stressa som jag gjort innan. Att gå i terapi för att prata och bearbeta. Utvecklas och lära mig. Acceptera men också påverka det jag kan. Mina drömmar och mål i livet ändrades. Då brann hjärtat för korruption och maktmissbruk och målet var något liknande EU eller Sida. Långsamt byttes det ut mot en annan glöd som växte sig starkare och starkare. Cancern har visat mig nya vägar jag troligtvis aldrig vandrat in på utan dessa erfarenheter. 
Jag tänker på cancern och alla nya människor jag mött genom åren pga honom. Hur Mårten fått mig att våga mer. Möta mina rädslor, utmana mig själv och följa mina drömmar. Den verkliga och starka insikten att jag klarar så mycket mer än jag tror. Tittar i backspegeln och känner wow, jäklar. Jag tog mig ut på andra sidan. Den inneboende styrkan jag byggt upp efter alla hårda slag. Idag känner jag mig säkrare än någonsin på att jag kommer kunna resa mig igen efter nästa slag som kommer.
Jag läser i bloggarkivet, känner och minns. Humorn har alltid funnits med och hjälpt mig igenom tunga situationer. Skrattet har hörts även de gånger jag och mamma suttit på sjukhuset och fått svåra besked. Shit, vad det har hjälpt – humorn. Det har hjälpt mig att få distans från en stundvis väldigt jobbig verklighet. Pälsbollen får jag inte heller glömma. Hon ger så mycket kärlek även de dagar jag är grinig på grund av värk. Påminner mig ständigt om hur jag borde leva livet när jag glömmer. Nu, att leva nu. Apropå nuet så känns det väldigt bra, trots en bråkande Mårten. Jag tänker på engagemanget i Ung Cancer och podden jag gör. Framtidsplaner som får fyrverkerier att explodera i bröstet. Glädjen och glöden, så stark. Som Ronja Rövardotters vårtjut, fast gånger tusen, året om. Jag tänker på värmen jag känner över alla samtal som startar pga att jag har cancer, samtal om livet. Samtal om drömmar men också rädslor. Motgångar men också framgångar. Unika historier om människors erfarenheter. Det ger mig oändligt mycket glädje och mening i livet.
Emma 2012 kände sig levande men var osäker på framtiden.
Foto: Caroline Broberg
Men nu kan jag, med handen på hjärtat, säga att jag känner mig mer levande än någonsin. Framtiden, ja den tänker jag satsa på och jag tänker satsa högt. Att leva med obotlig cancer och att hamna i nya situationer där åtgärder måste göras för att Mårten växer är något jag förlikat mig med. Det är som det är. Men fighten fortsätter, Mårten ska mosas och min motivation har nog aldrig varit så stark som nu. Den har nått nya nivåer.
Emma
Emma Skoglund 