Ett samtal från Uppsala och jag är fortfarande inte inbokad på någon röntgen, men jag uppskattar att de uppdaterar och stämmer av. Lägger handen på axeln genom att fråga hur jag mår. Att få prata med någon där jag kan hälla ur mig vad jag vill eller behöver, utan att oroa mig för att ha berättat för mycket. Oroat eller tyngt personen ifråga.
Väntan är vanligtvis något som brukar tära något oerhört. Ovissheten vad som komma skall och hur det blir… med min framtid. Informationen om en tredje operation har sjunkit in och det känns som att det går lättare och lättare efter varje operation jag står inför. Så himla konstigt. För efter varje operation ökar riskerna ytterligare om jag måste göra en till. Men just processen inför en operation – de noga övervägda besluten, faktan om hur det ser ut och de eventuella konsekvenserna – har blivit som en träning i sig. Det går lättare och lättare.
Det har varit en tung tid jag har bakom mig, med all sorg. Skrattet har funnits, men inte kunnat ta lika stort utrymme. Sorgen måste ha haft sin gilla gång, den går varken att lösa eller skynda på. Bara att gilla läget och låta det ta sin tid. Men de senaste dagarna har skrattet fått större och större plats. Jag har detoxat från kaffe och socker i en vecka och känner mig så mycket lättare. Som att det var en extra liten knuff i rätt riktning. Podden ger energi. Mina relationer ger energi. Livet ger mig just nu så jäkla mycket energi. Så är ju också den underbara våren på ingång, bara det gör att det spritter i kroppen. Tankarna på förlamning och operation får inte så mycket fokus just nu. Jag lever för dagen och tar den som den kommer. Njuter så länge glädjen dominerar.
Ja, jag ska inte glömma den där lortgrisen till älskling. Bara att titta på den bilden får mitt hjärta att slå volter. Hon får mig att skratta alla dagar i veckan. Världens bästa Freja. 
Emma
Emma Skoglund 