Veckan startade för mig med blandade känslor. Igår såg jag fram emot denna måndag och tänkte att det skulle bli så roligt att träffa Lotta och fixa med podcasten. Morgonen grydde och solen sken in genom mitt sovrumsfönster. En vacker morgon, glädje men också sådan huvudvärk. Men ”det blir bra” tänkte jag och försökte fokusera på det bra; Lotta och Stockholm. Ju längre in på dagen vi kom desto jobbigare blev det. Det där vi kallar känslor dök upp och försökte ta över. De går ju verkligen inte att styra och jag har känt så mycket idag. Framför allt har jag känt mig ledsen och tyngd. Jag hade behövt dra täcket över huvudet och bara gråta några timmar. Elias har dykt upp i mitt huvud och så även Gisela. Sorgen över att de är borta kan jag knappt förklara. Jag orkar inte ens sätta ord på det just nu.
Jag är ledsen över ganska mycket ikväll. Att Mårten växer och jävlas. Huvudvärken som dunkar och öronen som värker. Tålamodet blir genast noll och koncentrationsförmågan inte den bästa. Att jag vill så mycket men att jag inte riktigt är ”där”. Samtidigt hade jag idag ett ”jobb” att göra med podden och då är det bara att stänga av allt vad känsloliv och värk heter. Försöka hålla humöret uppe, fyllas med energi av människorna jag möter och det har verkligen hjälpt idag. Nästa vecka släpper Dagens Nyheter en intressant och galet viktig intervju och artikel om cancer. Så även fotografering till artikeln ingick i dagens schema. Burr, det var ett ganska kallt och blåsigt Stockholm.
Slänger upp länk till artikeln här på bloggen när den finns! Sådana saker, podden och bloggen ger mig otroligt mycket glädje och energi mitt i vardagen som i övrigt är en aning jobbig just nu.
Tusen tack till alla er som mailat och kommenterat, jag ska sätta mig och svara er som ännu inte fått svar under morgondagen! Det känns både viktigt och fint för mig.
Emma
Emma Skoglund 
Hej Emma. Jag har idag läst DN om dig och din cancer
Jag vill bara säga att äntligen är det någon som kommenterar det här med att ”kämpa” mot sin sjukdom. Alla kämpar väl för att bli friska och det är nog troligen viktigt hur man ser på sin sjukdom och möjligheten att bli frisk. MEN vem säger att man kämpar mot sin diabetes? Vem kämpar mot osteoporos? Vem övervinner ens en huvudvärk med att bara ”kämpa”.
Jag har inte drabbats av cancer själv, inte någon i min närhet heller så jag är skonad på så sätt. Men det berör mig väldigt illa när jag läser om att människor kämpar och övervinner kriget mot cancer men aldrig att man övervinner någon annan sjukdom. Det är alltså för mig härligt att du nämner detta underliga talesätt som du gör.
Med detta sagt – kämpa på – nej så klart inte men fortsätt tänka positivt och jag hoppas att cancern kan besegras på något sätt och att du får leva tills du blir 80, minst. Som du skriver i DN – ingen vet ju att man får uppleva sin 80-årsdag.
Helen
GillaGilla