LIVET MED CANCER

Ena stunden känner jag mig tom. Jag känner ingenting. Nada. I nästa känns klumpen i halsen och tårarna rinner. Den där frustrerade tanken om att han får ge sig nu, den där jäkla Mårten. I nästa stund skrattar jag och känner mig lättsam. En timme senare gråter jag igen. En känslomässig berg- och dalbana. Jag kastas fram och tillbaka mellan början och slutet på hela mitt känsloregister. Jag är som kulan i ett flipperspel och spelaren har hamnat i något av en psykos och trycker frenetiskt på knapparna. Själv vill jag bara få en paus, dra ur sladden och få vila. ”Snälla du, låt kulan ligga lite still ett tag. Vi kan väl ta en paus?” Men nej, en paus verkar det inte bli.

Tur och retur till Uppsala för möte med min neurokirurg. Ingång 85E… jo, här har jag ju varit förut. Men mottagningen var renoverad och jag kände inte igen mig när jag klev innanför dörren. Men så kom hon gåendes mot mig och jag kände glädje och trygghet i bröstet. Hennes vänliga ögon och mjuka röst. Min kirurg har varit med mig sedan första operationen i december 2011. Hon har räddat mig två gånger förut och vi går nu in på vårt 5e år där vi tillsammans fightas mot tumören i min hjärna. Inkräktaren Mårten. Det blev ett känslosamt samtal och vi hade båda fått tanken ”åh nej…” när vi insåg hur läget såg ut och att en tredje operation eventuellt blir av. Redan, inte ens ett år efter min senaste hjärnoperation. Jag ljuger om jag säger att det inte känns tungt…

Hon förklarar hur det ser ut, att tumören vuxit några millimeter och att hon helst vill operera. Riskerna ökar dock efter varje operation man gör. Läkningsförmågan blir sämre vid upprepade operationer. Hon berättar att skallbenet kan få svårt att läka, även huden när man opererar på samma ställe. Om man öppnar upp skallbenet på ett nytt ställe och eventuellt opererar från två håll – det gamla stället (bakifrån) plus ett nytt (mer framifrån) – finns risken att benet blir för skört och går sönder. Att det inte klarar det och faller isär helt enkelt. Händer det måste man göra ett konstgjort skallben och öppna upp ännu en gång för att sätta dit det. Med det ökar infektionsriskerna ännu mer. Emmasjukhusetredigerat2016-0148Foto: Caroline Broberg

Förlamningsriskerna är precis samma som förut. Det rör sig om förlamning i vänster sida av kroppen, dock en förlamning som kan vara övergående och som jag kan träna upp. Den biten har jag bearbetat nog många år för att känna mig bekant med. Tanken har funnits så länge att jag tvingats acceptera att det kan bli så. Men när hon pratade om att operera mer framifrån är man i närheten av viktiga vener i hjärnan och om de skadas blir det inte så bra. Min tumör ligger i området för motoriken och området för startsignalerna till motoriken. Väldigt förenklat kan man säga att det kan göra en långsam i rörelsen och det kan jag känna av. Att signalerna ibland går otroligt långsamt när jag ska röra vänster hand och fingrar, arm eller ben. Det tar längre tid för hjärnan att gå från att skicka signalen till att få rörelsen, än vad det gjorde innan mina operationer. Ännu en gång sitter jag med sjuka beslut att fatta. Jag vet ju att jag skulle hamna här förr eller senare. Kanske om 3-4 år, helst 10… men så vet jag ju också någonstans att livet med kronisk cancer är så här. Förändringar, nya beslut, nya åtgärder.

Nästa steg blir att göra en ny magnetröntgen plus en kärlröntgen. Sen kommer de göra en så kallad traktografi, på enkel svenska; en kartläggning av hjärnans banor, vener osv. Efter den blir det ytterligare ett möte med kirurgen för att gå igenom vad undersökningarna visar och hur det påverkar en operation. Så först när vi har fått alla svar på undersökningarna behöver jag ta ett beslut. Bestämmer jag mig för operation så blir det nu under våren och det känns otroligt skönt. Ingen idé att dra ut på det. Ska jag göra operation då ska jag göra det så snart som möjligt så jag vet vad jag har att jobba med. Att tacka nej till operation känns som att slänga in handduken och ge upp. Men vågar jag chansa igen och då också riskera att förlora allt jag har idag? freja

Mitt i kaoset känner jag precis som de andra gångerna. Hur den där inneboende styrkan väcks till liv och jävlaranammat får ännu mer glöd. Jag har mycket kvar att ge än och det ska mycket till innan Mårten har sista ordet. I kväll kryper jag upp i soffan med pälsbollen, ser en film och landar. Bara smälter dagens nyheter.

Emma

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s