Snön ligger som florsocker på marken. Jag hör vinden i träden och hur det knarrar under fotsulorna. Bakom mig skuttar hunden likt ett rådjur fram i den djupa snön. Jag andas och njuter. Känner hur lugnet lägger sig i sinnet för varje steg jag tar. Tankarna tystnar. De grå molnen hänger tätt idag, men jag fuskar och lånar gårdagens soliga bild.
Det är dagar och promenader som dessa som håller mig ovanför vattenytan. Frisk luft i lungorna, en timmes tystnad och avkoppling. Ro för själen. Det har varit mycket att hantera den här vintern och det känns. I förra avsnittet av podden Cancersnack fokuserade vi på väntan och behandling. Det känns lite konstigt, för nu sitter jag ju där igen, och väntar. Väntar på att telefonen ska ringa och jag ska få något av ett svar. Eller råd, för att kunna ta ett beslut. Operation eller inte operation? Cytostatika eller inte cytostatika? Kanske både och?
Att min onkolog ringde två dagar innan jag skulle börjat med cytostatika och berättade att jag skulle få prata med kirurgen om en till operation, blev en radikal vändning. Jag var inte beredd. Det blir en stor och tuff mental omställning att göra. Två dagar innan. Jag var så inställd på cytostatika och att operation skulle ligga längre fram i tiden. Men så verkar det bli annorlunda, eller egentligen vet jag ju inte. Känns inte som jag vet något just nu. Allt och inget är alternativ. När onkologen ringde om ändringarna så trodde jag kirurgen i sin tur skulle ringa ganska snart inpå. Men en månad senare har telefonen fortfarande inte ringt och jag börjar bli otålig.
När tiden går och jag bär vetskapen om att något pågår med Mårten, blir jag lätt orolig. Jag känner efter. Funderar. Tänker och känner efter lite till. Tycker jag är vingligare än förut. Mer huvudvärk. Vänstersidan känns annorlunda och konstig vissa stunder. Som att det händer något uppe i huvudet. Att tänka eller säga det högt gör att jag vill kräkas. Är det Mårten? Eller är det bara hjärnspöken?
Jag behöver få svar om vad planen är. Vi måste göra något nu ifall Mårten växer. Det ger mig total panik om det skulle visa sig att min känsla stämmer. Att Mårten växer och när sjukvården väl gör något så är det för sent. Usch, bara tanken på det får min blodcirkulation att stanna och världen att snurra.
Det gör mig så frustrerad att man som sjuk måste ligga på vården och ringa för att det ska hända något. Det är alltid så här. En månad är så galet lång tid att gå och vänta på att få svar. Femtioelva olika scenarion hinner ritas upp på min mentala bioduk. Drömmarna om döden. Drömmarna om att jag är förföljd. Det spelar ingen roll hur mycket jag ropar på hjälp, hur snabbt jag springer eller vilken väg jag tar. Att finta bort cancern är omöjligt.
Ge mig ett svar. Gör något.
Emma
Emma Skoglund 