PROVOCERAD

”Har du hört talas om Pamela Andersson, Emma?”, det är en fråga flera ställt mig den senaste tiden. (I all välmening, jag vet!) Pamela Andersson är bland annat chefredaktör för tidningen Topphälsa. Hon drabbades för några år sedan av samma tumör som jag har. Astrocytom grad 2, eller var det grad 3? Hur som. När hon dök upp i media och berättade om sin situation kände jag igen mig i mycket. Hon blev snabbt en förebild och inspiration för mig och är så än idag. Vi har liknande tankesätt kring träning, kost och livsstilsförändringar. Vi har båda gjort radikala ändringar i vårt sätt att leva pga cancern.

Just nu pratas det extra mycket om henne efter hennes fantastiska besked att hennes tumör är borta. För min del känns det hela kluvet. Glädjen och lyckan jag känner för Pamelas skull är obeskrivlig. Hennes ”vinst” är inte bara en vinst för henne. Det är en vinst även för mig. För alla oss som drabbats av hjärntumör. Det är hopp! Det är ännu mer jävlaranamma. Tanken som dyker upp; det ska gå! Kan hon, så kan jag. Samtidigt så är det ju så otroligt komplext allt det här. Artiklar och krönikor om hur hon tränat, förändrat livet och bestämt sig för olika saker. När jag läser vissa texter och kommentarer blir jag provocerad. ”Jag bestämde mig” är allt jag hör och ser.

Svaret och lösningen på cancergåtan verkar ingen sitta på än. Den finns inte. Cancer är så enormt många olika sjukdomar, samtidigt som man ska ta med i beräkningen att sjukdomsbilden är högst individuell och personlig. Så även om man har samma cancer behöver det inte betyda att samma behandling eller tillvägagångssätt får samma resultat för två olika personer. Det här med att ”bestämma sig” behöver inte göra en frisk. Jag känner att det är som att gå på en knivsegg att prata om det på det viset. Som att ”Jag bestämde mig och nu är tumören borta, wow!”. I samma stund man pratar om det på det viset känns det som att man indirekt säger att de som inte blir tumörfria eller friskförklarade inte ville tillräckligt mycket. Jag personligen tar det så. Jag får den där tanken ”vad gör jag för fel?”. Jag har förstått att fler känner igen sig i den här känslan av skuld när man inte är frisk och det gör mig så ledsen. Det är en fruktansvärd känsla att bära och innerst inne vet jag att jag inte gör något fel. Innerst inne vet jag att det inte bara är att bestämma sig och så blir man frisk. Hade det varit fallet hade tex Elias levt idag. Det gör han inte, trots all envishet, vilja och bestämdhet i hela världen.  Alla drabbade bestämmer väl sig för att leva?? Det hela är så mycket mer komplext än så. Det spelar vissa gånger ingen roll hur mycket du bestämmer dig för, hur mycket du vill eller hur mycket du kämpar. Det räcker inte ändå, för då har livet ändå sista ordet. Oavsett vad man vill eller vad man bestämt sig för.

Jag vet också att inte bara vänner och bekanta jag känner som lever med cancer blir frustrerade och provocerade. Hårda på sig själva och känner skuld. Även närstående blir provocerade. Provocerade av att stå bredvid någon som förändrat kost, livsstil och har en vilja och jävlaranamma av stål, men som inte är frisk. Som har en tumör som fortsätter envisas med att växa. Trots allt hon bestämt sig för. Så snälla ni, som tänker ”vill man så går det”, ”det är bara att bestämma sig” eller ”tänk positivt så blir det bra” tänk ett varv till. Förstå att det är inte så det fungerar. De där tankesätten hjälper säkert och jag tror man kommer långt på dem. Men det är inte de som avgör om du blir frisk. Vissa gånger är cancern bara för svår. Oövervinnerlig. Punkt.

Emma

14 reaktioner till “PROVOCERAD

  1. Jag och Lotta pratade precis om det här ikväll. Det handlar verkligen inte bara om att ”bestämma” sig. Ibland är cancern för svår. Annars hade som du säger Elias levt. Och min bror också ❤ Båda dom hade så mkt vilja och gav aldrig upp.

    Gilla

  2. Sååååå sant fina du, samma sak gäller när de som blivit friska säger att jag hade aldrig klarat det utan min familj…. så ofta jag mådde dåligt av dom orden efter vi mist vår son när han var 11år…. vet ju att dom inte menar något ont, men fy vad det gör ont ont ont… kram till dig!

    Gilla

  3. Otroligt bra skrivet! Jag förstår dig! Jag jobbar på en cytostatikamottagning och ser att ALLA patienter kämpar mot cancern, på sitt sätt. Tyvärr vinner cancern kampen många gånger just för att det är en komplex sjukdom. All styrka till dig och alla andra som drabbats❤

    Gilla

  4. Så sant, hade EXAKT denna diskussionen i går med min mamma. Vartenda ord du säger håller jag med om. Varför ska det vara så svårt att förstå. Den här sjukdomen gör som den vill oavsett hur hälsosamma vi än försöker vara. Du är så klok! Fortsätt kriga! Massa kramar!

    Gilla

  5. Du tar upp någonting oerhört viktigt. Det handlar inte om mental inställning. I så fall hade jag inte förlorat min kloka, vackra och starka syster. Ibland har man inte en chans mot cancern… den är orättvis, förrädisk och ibland oövervinnerlig. Men ibland förgörs den. Önskar innerligt att du får bli frisk.

    Gilla

  6. Åh jag känner inte dig men ditt i lägg gick rakt i hjärtat , jag vill börja med att säga att jag är inte cancer sjukt men följt Pamela under långt tid och tycker hennes resa varit fantastisk ! Vilken historia svårt cancer sjuk , har världens dröm jobb, kämpar är positiv och glad och dessutom träffar en PT !! Wow hon blir frisk och det är ju undebart !!!! Fantastisk. Många gånger har det lider jag faktiskt fruktansvärt med människor , faktiskt människor i min närhet som gått bort så unga dom 28 år mina a andra bästa vän ! Hon kämpade hon slet och hon förlorade !! Åh då fruktansvärt och hon är tyvärr inte den ända. Åh jag blir så ledsen ! 2 jag följt har kämpat hårt men förlorat samma med några dom faktiskt inte orkat kämpat lika hårt har överlevt så vi kan påverka absolut men det är ett stort lotteri !! Kämpa på och tillåt dig vara fuckt up !

    Gilla

  7. Så oändligt kloka ord och så fruktansvärt att du skulle behöva skriva dem. Ingen är skyldig till sin cancer, ingen ger ju upp, och bara dör. Det finns inga rätta attityder, inga rätta dieter, rätta mediciner, för alla. Man kan dra slutsatser från statistik , och se chanser, eller risker för en grupp, men du kan aldrig förutse hur en specifik individ tar sig genom sin sjukdom.
    Jag önskar dig dagar som du kan skratta dig igenom,och jag hoppas att du kan skaka av dig vår dumhet, kanske att du tom orkar skratta åt oss. Vi är bra ynkliga ibland.

    Gilla

  8. Tack för att du skriver om detta. Det kan vara så svårt för de som kämpar och inte klarar sig och för oss som står nära och ser kampen. Ibland upplever jag att det kämpandet nästan är det största kämpandet om man nu kan värdera det.

    Gilla

  9. Detta har jag tänkt i flera år, men inte kunna sätta ord på. Jag har som läkare starkt reagerat på uttryck som ”kämpade och vann”, ”var stark och blev frisk”, ”bestämma sig för att bli frisk”. De har känts så fel, så in i helvete jävla fel. Men jag har inte riktigt kunna förstå varför förrän nu. Det finns ingen vetenskap bakom att man kan bestämma sig för att bli frisk, eller käka bort sin tumör med chiapudding. Tyvärr. Det är därför behandlingarna är så överjävliga många gånger. För att det krävs tuff behandling mot en ännu tuffare sjukdom. Och det är därför vi inte alltid lyckas. Det är inte för att någon var svag, hade för dålig inställning eller åt för ofta på McDonalds. Det är för att tumörtypen inte svarar på behandling. Pamela Andersson borde istället ha uttryckt att ”Jag hade tur, min cancer svarade på behandling och jag blev frisk”. Att man sen lägger om livsstil och tränar under en cancerbehandling är ju fantastiskt för måendet både under behandling och ett eventuellt efter, så det är ju ändå bara bra såklart. Men man ska ge fan i att medvetet eller omedvetet skuldbelägga de som av olika anledningar väljer att inte göra det. Tack Emma. Så jävla bra skrivet.

    Gilla

  10. Hej fina du!
    Vad bra av dig att ta upp detta!
    Jaa, alla som kämpar mot cancer vill väl självklart!! Bli friska från sin sjukdom?!! Även om man ”bestämmer sig” attbli frisk, så är det ju givetvis inte det som avgör.
    Jag hoppas det går bra för både dig och min man som båda har hjärntumör, hoppas hoppas att de elaka cellerna dör ut och att man SNART kommer på en lösning mot denna fruktansvärda sjukdom! ❤❤

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s