NÄRSTÅENDE TILL SYSTER

Det är många känslor som bubblar under ytan. Drömmarna om nätterna kommer och går igen. Jag dör. Freja dör. Syrran dör. Döden hänger över som ett svart moln som hotar med åska. Bara genom blotta närvaron visar den, påminner den, om vad som kan hända. Boom, så kan det vara finito. Det är något som de senaste begravningarna jag varit på visat så tydligt.

Jag tänker på min syster och har så svårt för att hålla tankarna i schack. Rädslan att förlora henne gör att jag får tungt att andas. Tårarna pressar fram medan jag försöker hålla mig på rätt spår. Rätt spår rent mentalt; att inte ta ut något i förskott. Att inte gå händelserna i förväg. Men tankarna på hennes bröstcancer som spritt sig till både levern och skelettet gör mig skräckslagen. Vid nyår förlovade hon sig med sin älskade F och jag grät glädjetårar. Att få frågan om att vara brudtärna. Att få se henne gifta sig och uppleva den dagen, det är en dröm för mig som går i uppfyllelse. Känner mig som en stolt lillasyster. Samtidigt är allt så kluvet. Bröllopsglädjen blandas med canceroron.Min situation med Mårten har jag lärt mig hantera. I över 5 år har jag tränat på just det, att leva med Mårten, att leva trots Mårten. Med- och motgångar. Att sen stå bredvid någon som är cancersjuk är en sak. Det i sig är också något som jag lärt mig hantera, men att ha en syster som är sjuk, det är något helt annat. Då får allt nya referensramar. Nya dimensioner.

Bara att skriva om det här gör att det kokar över. Det tar alltid sådan tid för en att förstå och greppa saker som händer när det gäller sådant här. För mig kommer rekylen nu. När anspänningarna inför begravningarna släppt. De ligger bakom mig nu och sorgen kan få ta sin välbehövliga plats. Min systers besked och situation har också tagit tid att ta in. Det är svårt att hänga med rent känslomässigt med både min egen cancer och syrrans cancer. Alla svänga hit och dit, besked och behandlingar. Fram och tillbaka. Någonstans mitt i allt det där fortsätta leva, fortsätta framåt. Tanken på henne i bröllopsklänning gör att mitt hjärta sväller. Samtidigt dyker den där oron upp. Det hinner hända så mycket på 1,5 år. Tänk om hon inte hinner? Det är fruktansvärt att stå bredvid och bara kunna se på när någon så nära går igenom något så tufft. Att bara kunna lyssna, ge en kram, säga att jag finns för henne känns som en piss i havet. Min cancer känns det som jag har på något sätt har koll på, kontroll över. Fast jag egentligen inte har det. Men jag sitter i det. Jag sitter i det. Syrrans cancer ligger ännu längre bort från min makt och kontroll och det är en känsla som är så jävlig, så jävlig..

Vi är olika, min syster och jag. Vi hanterar cancer på så olika sätt och det känns ibland svårt, men det måste få vara så. Så som man vill ha det själv. Jag beundrar hennes sätt att vara och jag önskar jag ibland kunde vara lite mer som henne. Jag är stolt över att vara hennes syster. Hon är envis och viljestark. Glad och positiv, med en jävlaranamma som kan slänga vem som helst i väggen. Hälsosam. Vacker, något så otroligt vacker.Vi är som dag och natt i personlighet. Olika, fast vi sitter ihop, som yin och yang. Det har alltid varit du och jag, det kommer alltid vara du och jag.Emma