EN TREDJE HJÄRNOPERATION?

Det känns som att jag hela tiden försöker landa. Landa, landa och landa… Ett evigt landande efter smällar som kommit på rad. Lennart gick bort, Gisela gick bort, Elias gick bort. 3 begravningar inom loppet av en månad och jag vet inte hur många gånger jag behöver skriva det för att kunna förstå. Jag har så svårt att få ihop allt som pågått. Alla kyrkklockor som ringt i sorg och saknad.40 minuter på crosstrainern igår efter ett telefonsamtal med min fantastiska onkolog Petra. Hon kom med besked och när vi lagt på skrattade jag. Visste knappt var jag skulle ta vägen. Hur ska jag kunna hantera allt? Det var som att jag flippade ur en aning. Jag skrattade och sen sprang jag. Musiken pushade mig framåt och frustrationen blev mitt bränsle. Efter 40 minuter på crosstrainern kändes det som jag kunde springa 40 till… minst.

Onkologen berättade att de såg en tillväxt på Mårten efter april. Medan röntgen i oktober inte visade någon skillnad. Det var positivt – bara en liten tillväxt, inget drastiskt. Tumören hade inte heller laddat upp mer kontrast, vilket tyder på att den fortfarande är en grad 2. Är det sant? Hör jag rätt? Har Mårten inte blivit mer aggressiv? Jag har så svårt att ta in, samtidigt känner jag mig som en svamp och suger i mig allt positivt.

Onkologen fortsatte ödmjukt. Hon hade pratat med kirurgen som menar att man kan operera igen. Morgondagens start av cytostatika blev uppskjutet och jag har fått betänketid. Mitt i skiten känns det konstigt nog ändå bra; de kan göra något! Känslan av att de kan göra något får mig att bli tårögd. Skräcken som jag kände 2011 över att de knappt visste om det gick att göra något vill jag aldrig mer uppleva. Nu, denna gång fick jag flera val. Alternativ 1; att börja med cytostatika, ta en paus för operation och sedan fortsätta med behandling efter operationen. Alternativ 2; att bara köra cytostatika, möjligtvis ta operation längre fram. Alternativ 3; att börja med operation och köra cytostatika efteråt. Jag tänker, vänder och vrider. Diskuterar och resonerar med de närmaste. Bearbetar och sover på saken. Valet känns alltid så omöjligt att göra, men jag vet av erfarenhet att jag kommer känna vad som är rätt beslut. Hjärtat och magkänslan får visa vägen efter alla överläggningar. Visst blev det en käftsmäll att redan nu – inte ens ett år efter min senaste operation – behöva fundera på samma sak igen. Eventuellt behöva gå igenom samma sak igen. Förra gången var en jäkla pärs… alla risker med förlamning och andra övermänskliga konsekvenser operationen kunde inneburit… Ett mentalt helvete att förbereda sig på. Att veta var man har, men inte veta vad man får.Nu blir nästa steg ett samtal med kirurgen, att bara få prata igenom en eventuell operation. Sedan göra en kartläggning av hjärnan, för att se hur tumören ligger till nu gentemot de känsliga banorna i hjärnan. Jag hoppas det ändrats till min fördel.

När jag tänker på allt det här känner jag hur min fighting spirit vaknar till liv. Jag har gjort det två gånger förut, så en tredje gång borde också gå. Klart det går. Jag vet att jag kan. Så samtidigt som det svider att komma fram till ett bra beslut i en svår situation känner jag hur fokuset skiftar och blir rejält skärpt. Det blir bra oavsett hur det blir. Jag ska ta mig igenom det, det finns inget annat.

Hör Evas ord i mitt huvud. ”Du ska leva Emma, det är meningen att du ska leva!” Det är numera mitt dagliga mantra. ”Du ska leva Emma!”

Emma