Klev in på akuten och kände mig överväldigad – av stället, människorna och hela situationen. Tog en kölapp och efter en stund kom mitt nummer upp på tavlan av könummer. Jag klev in till sjuksystern i luckan och satte mig på stolen medan hon frågade vad som hänt. I huvudet for bilder på G upp, varvat med Elias och min syster, kyrkor och Sydafrika, Freja och mamma. Minnesbilder från livet for hysteriskt runt. Åh, vad är det som händer?! Jag samlade mig och försökte fokusera allt vad jag kunde. Du är här för magen, Emma. Magen, berätta om magen! Så fort jag öppnade munnen kom tårarna. Allt svämmade över och hon tittade frågande på mig, där jag satt med mina näsdukar och snörvlade, försökte skapa hela meningar och logik. Tusen frågor innan hon slussade mig vidare i kön. Väntan och väntan. En timme blev två, nästa sluss i processen. Tusen frågor igen, undersökningar och provtagningar. ”Du ska få träffa läkare, slå dig ner tills vi ropar upp dig”. Två timmar blev fyra, som i sin tur blev fem. 
Jag blev skickad till ett rum på kirurgiska avdelningen och det gjorde mig knappast lugnare. Att vänta i ett kallt rum, på akuten, fick gamla minnen från 2011 att väckas till liv. Mårten var svår att inte tänka på och så kom ju den där oron som lätt exploderar i hjärnan; vad gör jag här?! Vad sjutton gör jag här?? Kirurgen, behöver jag opereras?? Vad är det för fel på mig?? Det var ett mental prövning att hålla tankarna i schack och inte låta dem spåra ur helt. Fokus, Emma. Var rationell nu, en sak i taget. Ta inte ut något i förskott. Foookuuuus. De där två rösterna i huvudet – en lugn och sansad, en annan helt skrikande hysterisk. Vet inte vem som vann argumentationen men så kom läkaren till sist, efter ytterligare väntan. Klämde och kände, lyssnade och rapporterade.
”Proverna ser bra ut, allt ser bra ut. Men jag skriver ut magmedicin till dig och så måste du höra av dig om du blir sämre”, han pratade på. ”Det är med största sannolikhet stress.” Jag lyssnade, lättad men hade svårt att förstå. Var det verkligen ingenting? Bara stress? Han menade på att allt som hänt den senaste månaden eller två varit omänskliga att hantera. Den biten förstod jag, för det har varit omänskligt. Är omänskligt. 
På väg till akuten i fredags kändes som rock bottom. The lowest of lows. Fast det blev ytterligare en realitycheck – ingen magcancer eller blödande magsår, ingen mer sjukdom. All min oro de senaste veckorna över vad det varit för fel på min mage fick sina svar. Inga fel, så nu dags att sluta oroa sig.. Dags att gå till terapeut igen och tömma ryggsäcken som är för tung att bära själv. Att få lasta av all sorg och ta nya tag. Upp mot ytan.
Emma
Emma Skoglund 