Jag tror knappt det är sant längre. Allt som hänt sen förra veckan. Jag trodde inte det skulle komma fler jobbiga samtal på ett tag. Men jo, idag ringde det och jag hörde Linneas röst i andra änden. Förstod på en gång att något hade hänt, och magkänslan hade mycket riktigt om vad som hänt. ”Giselas pappa har gått bort och även Gisela…”, för en stund stannade allt. Tomheten i bröstet medan jag försökte greppa vad jag just hört. Giselas pappa var en riktig cancerfighter in i det sista, men att även G skulle försvinna var alldeles för tidigt. Samtidigt så förstår jag – det är livet och olika livsöden.
Det var jobbigt på slutet i vår relation. Vi valde olika vägar, olika liv. Distansen mellan oss växte och jag visste inte hur jag skulle hjälpa. Såg på medan du kämpade med ditt samtidigt som jag kämpade med mitt. Jag hade så svårt att få de två världarna att gå ihop. Jag höll mig inte flytande och det blev för mycket. Jag backade, valde bort, valde annat. Det gnagde i mig, det gör det fortfarande, att ta de besluten. Men det var nödvändigt och jag önskar du kunde få veta att jag gjorde allt jag kände att jag kunde. Att jag inte svek, utan bara försökte överleva själv. Det är omöjligt att hjälpa någon som inte vill ha hjälp. Att stå bredvid och se på när en väns liv blir sämre. När en vän gör val man har svårt att förstå och inte kan stötta på grund av omtanke. Kärlek. Att kunna hjälpa i korta stunder och känna ”nu, nu kanske det händer något”, för att dagen efter få ännu ett telefonsamtal och höra hur man står på ruta ett igen. Det är hjärtslitande.
Jag tänker på våra fina minnen och det är de jag kommer minnas när jag tänker på dig.
Alla våra skratt och långa samtal. Det var du som var en av dem som fick mig att börja reflektera över större saker. Relationer. Livet. Allt möjligt. Vi var så olika i mycket, men så fanns ju också saker vi hade gemensamt. Politik var ju dock inte en av dem. Vi kunde gå från att ha hetsiga diskussioner kring det, nästintill bli förbannade, för att i nästa stund skratta åt något annat helt irrelevant. Som att tjafset om politik aldrig hände. Då sippade vi istället vårt rödvin och pratade vidare om livet. Var det något vi hade så var det respekt för varandra och känslan av att inte bli dömd. Det uppskattade jag så mycket med dig. Jag kan fortfarande inte greppa att du inte finns med oss mer. Det känns för stort att ta in, även om jag varit fundersam och orolig för länge. Den där magkänslan återigen, den har funnits där. Men jag intalar mig att du har det bra nu och att vi ses sen.
Så vila nu, min vän. Var du än är kommer du alltid finnas med mig.
Emma
Emma Skoglund 