JUL OCH CANCER

Vet knappt när jag skrev sist… eller vad jag skrev sist. Flytten har tagit mycket tid och jag har prioriterat annat än just bloggen. Men nu behöver jag skrivandet och den terapi som det faktiskt är.

Sminket rinner med tårarna och jag förbannar mig över skitsjukdomen som gett mig ännu ett boxningsslag i magen. Ett samtal från min syster och mitt hjärta sjunker i bröstkorgen. ”Jag har dåliga nyheter”, sa hon och mina tankar stack direkt till nej nej nej nej nej nej… Cancern på levern är tillbaka och det blir ännu en jul med cytostatika för henne. Mina tankar snurrar återigen till ”Räckte det för i helvete inte med mig och min cancer?!”. Räckte inte det?? När är det nog med cancer?

Vet inte hur många jular som gått nu där cancern varit alldeles för närvarande. Minns hur mormor var lika gul som oktoberlöven innan hon ett tag senare dog på grund av bukspottkörtelcancer. Det var 1 december 2010 och jag satt i mitt vardagsrum på Haga här i Västerås. Det luktade målarfärg och soffan stod mitt i rummet bland täckpapper och rollers – snickarens dotter var så klart i fart med att måla över de hemska gula väggarna. Den tiden med mormor på sjukhuset kändes lång och otroligt jobbig. Några få veckor senare dog även mormors Sune av exakt samma cancer. Den julen var konstig. Året efter – 2011 – spenderade jag julafton på sjukhus efter en galen operation pga min cancer i hjärnan. De andra jularna fram till förra året har varit något luddiga. Det har varit otaliga röntgens, besked och väntan, oro och ångest.

Förra året var det min syster som fick cancerbeskedet. Jul 2015 blev för henne cytostatika och inget hår. Mina minnen drogs upp inte bara med årsdagarna som passerade utan även av igenkänning. De där jävliga stunderna jag varit med om kom tillbaka som om det var igår. Känslomässigt är ordet som passar rätt bra i beskrivning. Jag trodde och hoppades framför allt att jag aldrig skulle behöva se min syster så, utan hår pga cancerbehandling. Farfar, morfar och så jag. Bromsande behandlingar, oändligt med hopp och jävlaranamma. Vi har inte bara det och blodet gemensamt, vi har ju även just det; cancer. Alldeles för mycket cancer i familjen och julen i år hade jag hoppats skulle få vara lite normal. Men vad är egentligen ”normalt” kan en ju fråga sig?

Julen brukade vara något som jag oftast såg fram emot. Nu är det mest känslomässiga minnen och känslor som dras upp när julmusiken slås på. Jag finner mig gång på gång med tårfyllda ögon. Berörd och känslosam, allt ligger vid ytan och bubblar upp vid minsta lilla. I morgon är det lucia och jag vet att tårarna troligtvis kommer bubbla till ytan igen.

Jag vill åka till Hagfors och syrran typ nu. Men nu orkar jag inte känna eller tänka mer. Bilden får avsluta. Livet är vackert men också så otroligt skört och jobbigt ibland.Emma