Alltså den här lilla killen är inte så liten längre. Han kryper fram och är så otroligt nyfiken på livet och allt vad det har att erbjuda. Han får mig alltid att skratta och le, så underbar att orden inte räcker till.
När Julian och hans fantastiska mamma Lena är på besök blir det alltid prat om allt möjligt. Skönt häng, massa skratt och hundratals reflektioner – jag blir alltid lika peppad och inspirerad. Vi pratade projekt, behandlingar, flytt, barn och det där sistnämnda är något jag funderat på en del de senaste månaderna. Barn. Vill jag ha barn? Vill jag inte ha barn?
Samtidigt som jag inte kan tänka mig att jag aldrig någonsin kommer bli mamma, känner jag mig tveksam över att bli mamma. I samma stund som tanken sjunkit in kommer reaktionen. ”Skulle jag inte bli mamma?!” Jag har alltid sett det som en självklar punkt jag kommer till i mitt liv förr eller senare. Det är inte längre självklart. Just nu har jag i och för sig ingen partner vilket kanske bidrar till att jag inte har någon barnlängtan. Den där bilden av mig som mamma som jag hade så tydligt i huvudet förut har blivit suddig. Otroligt otydlig och inte alls så självklar som då. Vetskapen om framtidens kommande cytostatika-behandling har nog gjort mina funderingar kring barn mer återkommande. Att vännerna skaffar barn bidrar också till egna reflektioner. Men för mig är det också en svår fråga när jag är sjuk, jag orkar inte ens med mig själv eller Freja ibland, hur skulle jag då orka med ett barn?
Jag har kommit till en punkt där jag frågar mig själv allt möjligt kring livet. Hur vill jag ha det egentligen? Om jag fick göra hur som helst? Hur vill jag att mitt liv ska se ut? Villa? Lägenhet? Landet? Stan? Barn? Fler hundar? Eller släppa allt och packa resväskan? Resa runt och se världen? Upptäcka, uppleva.
Gud vilken underbar tanke, den där friheten. Packa väskan och se världen. Det är nog precis där jag är just nu. Att upptäcka och uppleva. Julian är hungrig på allt möjligt i livet. Jag är hungrig på världen. Olika kulturer, miljöer, människor, språk. Det skönaste med hela barnfrågan är ju att jag inte behöver ta något beslut nu. Jag behöver varken säga ja eller nej till det i framtiden. Svaret kommer till mig när tiden är mogen. Tanken på att ta på mig ansvar för någon annans liv får mig att streta. I huvudet spelas bilder från Kapstaden upp. Ljud och dofter. Kariega och alla djur, stjärnhimlen och den där känslan av att prata franska på marknaden som jag så länge längtat efter. Allt som oftast när jag tänker på barn slutar det med att jag kommer på mig själv med att tänka på olika länder och städer. Det slutar alltid med att jag sitter och drömmer mig bort. Antingen sippar jag vin i Frankrike, besöker bergsgorillor i Kongo eller strosar på en rosa strand med turkost vatten. Det är nog själva friheten jag saknar allra mest.
Just nu vill jag leva så mycket jag får och kan. En flytt närmar sig med stormsteg och jag ser fram emot ett helt nytt kapitel. När jag landat efter flytten tänker jag se mitt liv som ett oskrivet blad. Vad vill jag skriva? Vad vill jag att det ska innehålla? Projektet, Ung Cancer, träning och förhoppningsvis resor är givet. Funderingarna kring barn mynnade ut i något helt annat. Det säger en hel del om var jag står idag. Barn kommer sen, eller så gör de inte det. En sak vet jag; time will tell.
Emma
Emma Skoglund 