SVARET OCH KAMPEN ATT SLÄPPA ANSVARET

Mötet med onkologen blev inte som jag tänkt mig. Jag åkte dit med en känsla av förvirring. Skulle jag slappna av och vara lättad? Skulle jag vara oroad över hur fort allt gick? Röntgen, bam. Möte och besked, bam. Gud, vad kommer de säga? 90% säker på att de skulle vilja ge mig cytostatika och att Mårten vuxit. Samtidigt hade jag en bra magkänsla, så de krockade verkligen med varandra. Huvudets spekulerande, suck.

Måndag, klockan slog 08:30 och det blev min tur. Jag och Jonas klev in på rummet på Blodmottagningen och mötte Petra. Denna härliga Uppsala-onkolog som jag skrattat och skämtat med mellan cancerallvaret. Hon förstod mig och min inställning rätt fort tror jag. Hon visade bilder och förklarade. Jag bombarderade med mina frågor. Biverkningar? Fertilitet? Sviktande organ? Hjärntrötthet? Att bryta ner kroppen när jag redan känner mig nedbruten i immunförsvaret? Vad tror ni om resultatet? Alternativ? Vad är bäst? Vad vet ni? Vad kan ni inte säga?

Hon pratade på medan hon pekade på datorskärmen. Hon är rak, men mjuk, ärlig men hoppingivande. Hon tror på cytostatika och tillsammans med kollegorna i Uppsala-teamet kom de fram till att de vill ge mig cytostatika. Nödvändigtvis inte nu. En expert på att tyda röntgen ska titta på bilderna och komma med svar. Vad har hänt/inte hänt. Utifrån det får jag mer svar, så jag inväntar tisdagens onkologsamtal. Har det inte hänt något sen operationen i april blir det röntgen och kontroll var 3e månad. Har Mårten vuxit minsta lilla blir det cytostatika. Så det där ”om jag ska få cytostatika” har bytts ut mot ”när jag ska få cytostatika”. Läkarna inväntar rätt tillfälle att lägga in stöten för bäst påverkan och resultat. Det positiva är att de vet att min tumörtyp och grad är lättpåverkad och tenderar att svara bra på cytostatika.

Jag kände lättnad och grät glädjetårar, samtidigt som sorgens och orons tårar föll. Jag kämpar med att våga lita på vad läkarna säger. Att slappna av och inte lägga på mig all press och ansvar att jag måste fixa det här själv. Det är svårt att ställa om, när jag från starten 2011 kände att mycket låg på mig då läkarna inte hade så mycket forskning och kunskaper att gå på. Det fanns liksom aldrig riktigt någon vårdplan som det gör lite mer nu. Just det ansvaret är svårt att ge tillbaka till dem och sen tryggt vila i deras händer.

Jag vet någonstans att jag måste släppa det och sluta pressa mig själv. Sluta känna ”Det är upp till dig nu, Emma. Det hänger på dig.” Lita på dem, för att må bättre och slippa överhängande och onödig press. Det, det är svårt.

Emma