KICKIN’ AND SCREAMIN’

I fredags kom kallelsen och idag är det möte med onkologen. Vet inte om jag ska vara lättad eller oroad över att det gick så fort. Det är kvällar som igår, nätter som inatt, tankarna flyger som allra mest.

Jag är fast och fången i dina händer. Du har visat dig i alla möjliga skepnader. Du har lurat i mörkret, likt vargen hotfullt smyger runt fårhagen. När du kommer till mig kommer du alltid på natten, när jag så oskyldigt sover. På grund av dig har jag sett mig själv dö i drömmar, gång på gång.

Jag har sprungit för livet. Det spelar ingen roll hur fort jag springer, du är mig alltid i hasorna. Jag har skrikit, sparkats och slagits med hjärtat bultande i bröstet medan du har ett järngrepp om mina händer och fötter. Släpp mig. Släpp mig! Inget gehör förrän kroppens alla spända muskler väcker mig ur drömmen. Hur jag spänner magmusklerna och väser efter hjälp tills sömnens dimma lagt sig och jag förstått vad som är verkligt och vad som är dröm. Ännu en dröm. Men du är verklig, högst verklig. Du är ångest. Dödsångest och panik. Du är svett och tårar. Skräck och hot. Minnesbilder som när som helst spelas upp likt en film på min mentala bioduk. Inga jävla popcorn serveras. Men syretillförseln dras åt och skräckupplevelsen är garanterad.

Scenariot är alltid detsamma. Du överfaller mig och jag är maktlös. Liten. Det spelar ingen roll om du är en varg, en kraftfull varelse utan ansikte eller en skepnad i mörkret. Du jagar mig alltid, fångar mig ibland, dödar mig ibland. Jag fortsätter kämpa för mitt liv tills jag vaknar. När jag vaknar fortsätter kampen om livet, bara på ett annat sätt.

Du är egentligen inte ett yttre hot, så som vargen hotar fåren. Du är ett hot som kommer inifrån, förbjudet belägrat i min hjärna. En tumör, som jag döpt till Mårten. Jag önskar du vore ett skämt. En komedi att skratta åt istället för en skräckis som länge hänger kvar och får mörkret att framstå som farligt. Du är cancer och jag… jag är fast i ditt järngrepp. For ever kickin’ and screamin’, tills du släpper. Det du inte förstår är att jag lurar tillbaka på dig i mörkret – även det, för evigt.Foto: Caroline Broberg